Yrsa Stenius ville stå fri

Varför ska man läsa minnesord över de alltigenom lyckliga och lyckade? De är sig själva nock. När deras liv är över sluter sig en perfekt cirkel. Det är vackert, men oanvändbart som konstglas.

Yrsa Stenius hade ett särskilt öga till makten. Å ena sidan hörde hon dess locktoner. Å andra sidan såg hon skevheterna. Det starka och samtidigt tragiska – en Albert Speer, en Jussi Björling – kunde uppsluka henne. Kanske behövde hon matcha de motsatser hon själv bar inom sig.

Yrsa Stenius skrev ofta djupt personligt och avklätt.

I en intervju i Hufvudstadsbladet förra året återkom Stenius till att »folket och medierna« fått alltmer makt, inte minst genom sociala medier. När alla kan nyttja offentligheten som maktmedel borde pressetik ingå i varje skolutbildning, sa hon. Engagemanget för en återhållsam och genomtänkt pressetik bar Stenius på i många år. Hon kunde vara besviken på svenska chefredaktörer som inte ville diskutera etiska frågor, utan snarare sökte färdiga regler.

Det var lätt att ana att inlevelsen med dem som drabbades när offentligheten används som vapen, bottnade i hennes eget integritetsbehov. Å andra sidan skrev Yrsa Stenius ofta djupt personligt och avklätt. I »Makten och kvinnligheten« från 1993, beskriver hon aborter, psykisk ohälsa och ensligheten i att vara någons älskarinna. Men hon gör det med bibehållen integritet. Det finns inget aningslöst i hennes kluvenhet. Snarare en längtan efter något som hon visste aldrig skulle infinna sig.

Det var ingen slump att det var Gunnar Fredriksson och Agneta Pleijel, två höggradigt intellektuella redaktörer, som tog henne från Helsingfors till Stockholm. Under alla sina år på Aftonbladet odlade hon sin särskilda stil, som inte bara handlade om uttryckssätt, utan om analys och kanske framför allt om relationen mellan analys och känsla. Hon valde de ord som mest direkt beskrev det hon såg, även om de kunde störa. Det fanns alltid känslor, men de förädlades till argument. Hon strök ingen medhårs, undantaget de egna taxarna.

Att hon var finlandssvensk var viktigt. Det fanns en koppling mellan bakgrunden och Yrsa Stenius bristande tålamod med det pretentiösa, det räddhågsna och det hon kunde kalla »det politiskt pryda Sverige«. Hon var idéburen och mycket bildad, men politiken var påtaglig för henne. Hon förstod att den existerade i en historia och i ett sammanhang och att verkligheter växte ur idéer.

Taggarna var utåt, inte av arrogans och självöverskattning, utan snarare därför att huden var så tunn.

Det var inte lätt att vara hennes redaktör. Det fanns en bitterhet som ibland tog överhanden. När alltför svepande eller ilskna omdömen letade sig in i hennes texter väntade en förhandling, där man som redaktör blixtsnabbt förvandlades från förtrogen till fiende och de frätande syrligheterna låg på rad. I ett par frågor som Yrsa Stenius gärna återkom till under sina sista år – Estoniaolyckan och fallet Thomas Quick – kunde det bli särskilt infekterat.

Det fanns en motsägelse bakom det där också. Taggarna var utåt, inte av arrogans och självöverskattning, utan snarare därför att huden var så tunn. Yrsa Stenius var anfallsspelare med en försvarsspelares reflexer. Det var en orsak till en ensamhet som var existentiell, snarare än social. Men en lidelse att vilja stå fri och en misstro mot kollektiv flyktighet spelade också roll. Det positiva och negativa var sammanvävt.

Yrsa Stenius föddes 1945 i Helsingfors i ett intellektuellt högborgerligt hem. Hon blev tidigt journalist i socialdemokratiskt anknuten press. Hon var kulturchef och politisk chefredaktör på Aftonbladet. Mot slutet av sin karriär var hon Allmänhetens Pressombudsman. Fram till för ett år sedan skrev Yrsa Stenius här i Fokus.

Många i den svenska offentligheten gör inget för att förklara vilka vi är. De drar snarare en slöja över vår sanna natur. Yrsa Stenius var en av de få som alltid gjorde Sverige tydligare för svenskarna. Hennes liv var ingen perfekt cirkel, men hennes texter kommer heller aldrig att stelna till konstglas.