»Jag tror inte på eviga maktinnehav«

Ett år efter omvalet hopar sig problemen för Fredrik Reinfeldts regering. Ett ytterligare jobbskatteavdrag – det som han kallat det viktigaste förslaget för att minska arbetslösheten – har dragits tillbaka. I den breda borgerligheten kritiseras moderaterna för att sakna nya idéer, ekonomerna vill att regeringen ska investera och oppositionen vet sedan i våras att den har makt att göra livet besvärligt för statsministern. Vad tycker han själv om läget?

[[Fredrik Reinfeldt]], din andra alliansregering fyller ett år i dagarna – hur har det varit att minoritetsregera så här långt?

– Vi tar ansvar för ett valresultat som bygger på att alliansen fick ett växande väljarstöd i valet 2010. Det fanns ett tydligt stöd för vår arbetslinje och för vår vilja att ta ansvar för de offentliga finanserna. Med det budgetlag som finns bedömer jag att det finns goda förutsättningar att genomföra den politik vi gick till val på.

Vilket är det värsta nederlag som du och regeringen har åkt på hittills i riksdagen?

– Det är viktigt att påminna om att alliansregeringen har stöd av över 49 procent av väljarna och att det förmodligen aldrig funnits en minoritetsregering med den starka minoritetsställning som vi har. Det är bara om Jimmie Åkesson och Håkan Juholt gör gemensam sak som regeringen är hotad.

Och det har de ju gjort nu vid ett antal tillfällen.

– Ja, men mer i initiativ och tillkännagivanden än i praktisk politik.

Men vilket nederlag har varit mest smärtsamt hittills?

– Jag har inte graderat dem på det sättet. Men jag var glad att det var möjligt att ta tillbaka det skarpa förslag om minskningen av regeringskansliet som socialdemokraterna stod bakom före jul förra året. Sedan återkom de och ville i stället att regeringskansliets resurser skulle byggas ut.

Kan man säga att det finns fortlöpande kontakter mellan dig som regeringschef och oppositionen?

– Vi har angivit att vi vill samarbeta i första hand med miljöpartiet och i andra hand socialdemokraterna. Beroende på vilka frågor det gäller så finns det den typen av kontakter.

En del av dina motståndare tycker att du inte riktigt har insett vad som krävs för att regera i minoritet. Hur involverad är du egentligen själv i exempelvis kontakterna med miljöpartiet?

– Jag har valt metoden att inte medieförhandla, utan att göra det på annat sätt.

Men hur involverad är du när inte medierna ser på?

– Det hela bygger på att man inte pratar för mycket om detta, men det är klart att jag är involverad.

När träffade du miljöpartiets språkrör senast?

– Det har jag inte angivit speciellt. Men jag har gjort det.

Sker det möten fortlöpande mellan er?

– Vi fullföljer det vi har sagt; vi kommer att samverka i första hand med miljöpartiet och i andra hand med socialdemokraterna. Men vi måste också ha respekt för att det här är partier som har gått till val på att bilda en annan regering och som försöker få oss att byta politik – som vill få bort arbetslinjen och ersätta den med bidragslinjen.

Men det finns tecken inom miljöpartiet på att det sker någon slags omprövning i synen på moderaterna. Märker du av det här i kontakterna med språkrören?

– Ja det finns en nyfikenhet som jag tror är ömsesidig. Vi noterar ju att när man frågar deras lokala företrädare så finns det en bitvis förändrad syn, som ju rimligen återspeglar, inte minst, moderaternas förnyelse.

Är det skillnad när du nu möter Fridolin och Romson, jämfört med hur det var när du hade kontakt med Wetterstrand och Eriksson?

– Det är för tidigt att säga. Är det någonting jag har lärt mig och kanske tagit in mer än mina politiska motståndare är det att med åtta partier i riksdagen så måste man ställa upp på regeringskonstellationer som består av fler än Håkan Juholt. Eftersom jag har tränat mer på det här än vad de rödgröna har gjort så tror jag att jag vet en del om hur kompromisser som är på riktigt ska se ut. Det handlar om givande och tagande – framtiden får utvisa om det finns ett utrymme för det.

Om du själv fick definiera hur en samverkan med miljöpartiet skulle se ut, hur långt skulle du då vilja gå i samarbetet?

– Jag medieförhandlar inte om detta.

Men ser du framför dig en mp-medverkan i regeringen?

– Valet 2010 handlade om att vi hade en alliansregering och att det fanns ett rödgrönt regeringsalternativ. Hur det kommer att formuleras på den rödgröna sidan inför 2014 är fortfarande oklart. Min utgångspunkt är att de fyra allianspartierna ska söka ett förnyat mandat och försöka få egen majoritet.

Alliansens minsta partier, centern och kristdemokraterna, har stora problem. Vad är din bedömning av läget?

– De har visat att de får andra valresultat än vad siffrorna i opinionsmätningarna antyder.

Jo, men det är tack vare stödröster från moderaterna.

– Valresultaten är bättre än opinionssiffrorna. Alliansnyckeln är den att även ett parti som har fem procents stöd i valmanskåren genom allianssamarbetet får 50 procents stöd på sina profilområden, det är ju så vi har inrättat alliansen.

I vilken mån känner du som statsminister och ledare för det största allianspartiet ett ansvar för de mindre partiernas utsatta läge?

– Jag har visat det ansvaret genom att lyssna in så att alliansens partier tydligt befinner sig på sina önskade profilområden och där får stora möjligheter att utforma politiken. Jag har hört flera av mina allianskollegor i närtid som har sagt att de gjort stort avtryck i regeringens politik, större avtryck än vad som egentligen är berättigat utifrån deras röstandel. Det tycker jag är en korrekt beskrivning.

Samtidigt är bilden av exempelvis kristdemokraterna just nu att de fått mycket stryk, framför allt när det gäller pensionärsskatten och i hanteringen av de vanvårdade fosterhemsbarnen.

– Vi har alla att anpassa oss till ett läge där det som tidigare såg ut som ett betydande budgetutrymme har krympt. Och jag vill att alla partier känner att de har del av den vinst som ligger i den ansvarsfulla ekonomiska politiken.

En del säger att om du verkligen hade värnat om kristdemokraterna så hade du gått dem till mötes i de här frågorna.

– Mandatperioden är inte slut. Vi har ett valmanifest som vi bara delvis lagt på riksdagens bord. Det finns reformambitioner kvar som vi kommer att återkomma till.

Ser du ingen anledning till självkritik när det gäller ditt eget agerande i förhållande till alliansens småpartier?

– Om man accepterar utgångspunkten att det finns ett mindre ekonomiskt utrymme nu och att det är viktigt att inte ta bort eventuella säkerhetsmarginaler, så tycker jag att vi alla gemensamt har tagit ansvar. Alla har dessutom gjort avtryck i budgeten och fått gehör för respektive partis viktiga frågor.

Centern har bytt partiledare. Är det Annie Lööf ensam som bestämt hur regeringsombildningen ska se ut? Formellt är det ju du som är regerings­bildare.

– Så är det. Regeringsformen är skriven med utgångspunkt från att Sverige alltid skulle ha enpartiregeringar – det kan man ju fundera över varför det är så. I realiteten bör Sverige vara inställt på att vi kommer att ha koalitionsregeringar och då är ordningen den att respektive partis ledare har ett stort eget ansvar.

Men är det inte närmast din skyldighet som regeringschef att se till att en regeringsombildning gynnar hela regeringen och landets intressen?

– Just det, men det sker i kombination med ett stort eget ansvar från deras kant och i samråd med mig. Så har det gått till när vi bytte Lars Leijonborg mot Jan Björklund och nu ska vi föra diskussionerna med Annie Lööf.

Du har just kommit hem efter ett USA-besök där du bland andra mötte president Obama. Hur bedömer du hans chanser att bli återvald?

– Väldigt många i USA är kritiska mot Obama samtidigt som republikanernas framgång i opinionen har gett dem en känsla av att de är på framryckning. Men det är långt till nästa val och det är många som konstaterar att det sägs många udda saker just nu.

Föredrar du en andra period med Obama framför en republikansk president i Vita huset?

– Det är väldigt svårt att orientera sig utifrån de republikanska kandidaterna som ju i ett läge när det är stora obalanser i ekonomin på fullt allvar talar om ytterligare skattesänkningar när de i stället borde beskriva hur man ska få balans i ekonomin.

Så av det du har sett hittills på den republikanska sidan drar du slutsatsen att det vore bättre om Obama satt kvar?

– Jag saknar svaret från den republikanska sidan på de grundläggande frågorna när det gäller USA:s ekonomi. Men det ska också konstateras att det inte kommer tillräckligt bra svar från Obama heller. Och det är en konfrontativ amerikansk politisk miljö just nu som jag inte vet om vi har sett tidigare. Vi ska komma ihåg att i grunden har det amerikanska systemet för att kunna fungera byggt på pragmatism och en förmåga att komma överens över partigränserna. Nu är de starkt polariserade och kanske framför allt republikanerna dras av kärnan av sina väljargrupper ännu mer i konfrontativ riktning.

Hur ska jag tolka det du säger; spelar det inte någon större roll vem det blir som hamnar i Vita huset?

– Jag vill vara försiktig med att uttala mig för en specifik kandidat.

Ändå gjorde du det inför det förra presidentvalet.

– Jag vet det, och som sagt, jag är bekymrad över uppställningen på den republikanska sidan och försöker förhålla mig till vad de säger i policy snarare än utpeka en särskild kandidat. När det gäller Obama var han i ett unikt läge när han valdes, både med det mandat han fick och med den förväntan som fanns runt om i världen på hans person. Och nu är det bara att konstatera att väldigt många anser att han inte infriade de förväntningarna.

Vilken betydelse har det för hanteringen av den amerikanska skuldkrisen att det är presidentval nästa år?

– Det verkar låsa snarare än lösa situationen i den amerikanska kongressen. Märkligt nog talar demokraterna om nya stimulanspaket, medan republikanerna talar om nya skattesänkningar, men egentligen borde de göra tvärtom. De borde föreslå utgiftsminskningar och skattehöjningar.

Är det oroande att det här sammanfaller; att det ska hållas presidentval samtidigt som det behövs tuffa politiska åtgärder?

– De har en attityd, kunde jag notera när USA:s kreditbetyg sänktes, som tog sig uttryck i att Obama inte valde att gå ut till det amerikanska folket och säga att nu är det allvar. Han skällde i stället ut Standard & Poor. Det signalerar en oförmåga att ta in det faktum att de är mer skuldutsatta, mer problemtyngda än vad de har varit i modern tid.

Vad händer om de åtgärder som krävs inte blir verklighet?

– Det som fortsatt sker är att USA dammsuger världsmarknaden på finansiering för det faktum att de lever över sina tillgångar. Det är i dag japanska och kinesiska intressen som betalar deras underskott, och i en värld törstig på krediter så blir det väldigt mycket USA som lägger beslag på kapitalet. Det finns också fortsatt en finansiell oro i världen som inte underlättas av att USA har den här typen av problem.

Du tycker alltså att finns det grund för oron på finansmarknaderna?

– Det finns en risk att marknadsaktörer blir dåliga bedömare av politiska beslut. Och det finns också en risk att det finns för många politiska presskonferenser och möten som ersätter verklig handlingskraft. I stället för att genomföra ordentliga saneringsprogram så uppträder många av Europas politiker på presskonferenser där man tror att ord kan ersätta handling. Det här interagerar på ett olyckligt sätt. Har man någon gång följt det som händer i handlarrummen så vet man att det är på väldigt liten stimuli under kort tid som de fäller sin dom. Så kan man inte långsiktigt bedöma politik.

Greklands statsskuld närmar sig 170 procent av BNP, hur ska det här gigantiska skuldberget hanteras?

– Vi kan konstatera att Grekland gjort för lite, och då menar jag i faktiskt genomförande. Sedan tror jag att de flesta som tittat närmare på Greklands situation inser att det innebär en enorm förändring för Grekland att anpassa sig till globaliseringens konkurrenskrav som de möter i dag. När det gäller privatiseringsprogram så talar vi om ett land som i mycket hög grad är förstatligat, och ett politiskt system som inte sällan har byggt på vallöften om att anställa fler personer oberoende av behoven i den offentliga förvaltningen. Det finns således omfattande reformbehov och problemet är att det finns väldigt lite stöd för detta i Grekland.

Är det så att vi inte längre ska utesluta att Grekland kan komma att försvinna ut ur eurosamarbetet?

–  Alla de där orden är redan ute ur boxen, det vill säga det som man sa att vi inte skulle prata om, pratar man om i dag. Hur gör man en ordnad skuldnedskrivning, kan man tala om statsbankrutt, kan man lyftas ut ur euron? Det som de flesta betonar för lite är att om grekerna ändå började med att göra det vi har pratat om, så skulle det vara en bra bit på väg. Se på ett annat exempel som vi för inte så länge sedan talade om som problemtyngt, nämligen Irland. Där har man tagit sig an saneringsarbetet, därför kommer nu Irland tillbaka mycket bättre.

I regeringsdeklarationen häromveckan nämnde du ordet »ansvar« 26 gånger, om det har det raljerats en hel del. Vad säger du om det?

– Det är bra.

Att det har raljerats?

– Nej, men att det har tydliggjorts att vi pratar om ansvar. Vi ska komma ihåg att jag förmodligen är den ende regeringschef i den Europeiska Unionen som nu talar om reformsatsningar och investeringar i skola, järnvägar och nya jobb. Alla mina kolleger bland regeringschefer ägnar sig i stället åt drakoniska saneringsprogram med skattehöjningar och utgiftsminskningar. Sverige är ändå inte opåverkat, vid ytterligare nedgång i ekonomin kommer också vi att hamna i problem.

Ansvarstagande från regeringens sida har blivit synonymt med att hålla igen, är det mest ansvarsfullt? En hel del ekonomer säger i stället; gasa på.

– Jo, det var politikerna som lyssnade på ropen om att gasa som har kört ner i diket och som nu behöver hjälp utifrån. De sitter nere i diket, räcker upp handen och säger att det gick visst inte så bra. Någon annan måste komma och hjälpa till. Vi höll hårt i de offentliga finanserna och var hårt fokuserade på vad vi gjorde 2008 och 2009. Vi skickade inte in pengar i banker, skuldtyngda företag och täckte deras kostnader och löner som det ropades på från fack, oppositionen och ekonomer i varierande tonarter.

Men finns det ändå inte en relevans och en logik i att just nu satsa på åtgärder för att stimulera efterfrågan?

– De förslag vi lagt innebär att vi har balans i statens budget 2012, allt som görs därutöver är underskottsfinansiering. I så fall skulle alltså även Sverige räcka upp handen och be att få låna för att finansiera våra verksamheter. Det menar jag är precis fel läge, nu när marknaderna nervöst försöker sky den typen av agerande.

Enligt tidningen Vi så planerar du att hoppa av partiledarskapet före valet 2014, din kommentar?

– Jag ska om några veckor omväljas som ordförande i moderaterna, jag är i alla fall föreslagen till omval vid partistämman. Det tar jag som en utgångspunkt för att förbereda mig för att leda moderaterna och ta ansvar för allianssamarbetet även över valet 2014.

Så du kommer att sitta kvar som statsminister fram till valet 2014?

– Ja, det har legat bakom att jag accepterat att ställa upp när jag pratat med valberedningen. Det vet alla inom moderaterna och det finns ett starkt stöd för det, vilket jag hoppas stämman ska visa.

Är det ett symptom på något att sådana här spekulationer och uppgifter om dig dyker upp i debatten?

– Det finns inga källor att hänvisa till och det finns inga sådana här diskussioner. Däremot så kanske det inte är konstigare än att jag är erfaren och har suttit länge. Det kanske är så att man måste skriva om någonting.

Kan det inte finnas någon som har ett intresse av att sprida sådana här uppgifter? Har du motståndare som tycker att det är dags för dig att avgå?

– Det tror jag faktiskt inte.

Samtidigt är du tillsammans med Göran Hägglund den partiledare som suttit längst, det blir elva år vid valet 2014. Det är längre än Göran Persson, Lars Leijonborg och Maud Olofsson gjorde. Vad är det som driver dig?

– Att jag kontinuerligt känner fortsatt varmt stöd från svenska folket och för det arbete jag utför inom moderaterna. Jag glömmer kanske ibland bort att berätta om hur mycket värme och hur mycket sympati som jag möter i mitt arbete – vilka drivkrafter detta har varit och fortfarande är.

Vi växlade några ord för en tid sedan om hur den enskilda människan påverkas av att ha makt, hur tycker du att makten har påverkat dig?

– Jag har flera gånger varnat för att man tenderar att bli mer egocentrerad.

Är det så att makten deformerar?

– Ja, det är jag övertygad om att den gör. Jag tror inte på eviga maktinnehav. I grunden är demokratins princip bra att du måste förnya ditt förtroende, du måste vinna nya val. Väljarna gör alltid en ny bedömning och den processen innebär för mig att jag utvecklas och prövas.

Men om det är som du säger, att makten deformerar, är du en annan person i dag då än vad du var när du tillträdde?

– Det finns en positiv sida av detta; att jag är väsentligt mer erfaren än vad jag var några år tillbaka.

Fast det är väl inte det som är deformering?

– Nej, men det är viktigt att komma ihåg att det finns en sådan sida också. Deformeringen ligger i att det finns ett enormt tryck, en enorm bevakning som man måste förhålla sig till och som man som människa ständigt måste gå igenom. Där är det viktigt att ha människor och medarbetare omkring sig som man kan föra en diskussion med.

Hur länge kan man sitta med den högsta maktpositionen som du gör?

– Det klokaste man kan göra är att man inte vid något tillfälle börjar föra en diskussion som utgår från den typen av förhållningssätt. Därför att det finns alltid en vilja att gå från politik, policy och samhällsproblem till personfrågor och spekulationer. Det vill jag inte bidra till. Jag trivs alldeles utmärkt, jag ställer in mig på att ta ytterligare steg i förnyelsen av moderaterna och att vara med och vinna valet 2014.

Avslutningsvis; Dawit Isaak har i dagarna suttit fängslad exakt tio år och för några dagar sedan försökte du och Carl Bild få till ett möte med Eritreas diktator Isaias Afewerki. Han vägrade dock att träffa er, vad var det som hände?

– Via våra medarbetare försökte vi få till stånd ett möte. Så fungerar det i samband med öppnandet av FN:s generalförsamling, att man passar på att träffas. Men han meddelade att han inte ville.

Många anser att strategin borde ändras till mer aktiva åtgärder, exempelvis genom att dra in bistånd, hur ser du på det?

– Då brukar invändningen vara att indraget bistånd aldrig har drabbat någon diktator, bara en fattig befolkning som han är kraftigt distanserad ifrån. Här är det inte demokratins varma principer som råder utan diktaturens kalla stål.

Så det du säger är att det inte finns något alternativ till tyst diplomati?

– Den tysta diplomatin är inte ett enhetligt ord. Det är åratal av olika typer av försök. Men ingen av oss kommer runt att vi har en diktator på andra änden som till och med uttalar Dawit Isaaks namn när han hävdar att han inte tänker frige honom. Det är det som är problemet.