Abdellah Taïa: ”De har lärt mig att aldrig bli kuvad”

När Abdellah Taïa nyligen tilldelades ett prestigefyllt språkpris i Frankrike - trots att han inte är fransman och aldrig vill bli det heller, så tackade han sin mamma och sina systrar för att han lyckats bli författare. 

 – De har lärt mig att aldrig bli kuvad, säger han. 

Det finns platser i världsmetropolen Paris som är oerhört vackra men oj så kyliga. Place de la Concorde är en av dem, här hänger skytunga moln lågt på himlen. Så fort vi gett varandra den sedvanliga franska "la bise’’ (kindpussen) bestämmer vi oss därför att ta metron till hans hemtrakter, det folkliga kvarteret Ménilmontant i stadens östra delar. I vagnen tittar passagerarna nyfiket på min bandspelare som liknar en mikrofon. President François Hollande har sjungit chansoner i den. Regissören Woody Allen undrade i sin tur vad detta var för mystisk uppfinning. 

– Vi struntar i att bandspelaren väcker uppmärksamhet, uppmanar Abdellah och berättar att han i den fjortonde och nya Tårarnas bastion baserar sig på personliga livserfarenheter. Så har han gjort ända sedan debuten med Nyheter från Marocko (Des nouvelles du Maroc) som kom 1999. Hans första roman utkom 2012 på svenska Ett arabiskt vemod. 

– Berättelsen korsar som så ofta hos mig klasstillhörighet, hudfärg och sexualitet. Som vanligt vägrar jag berätta mina historier med en borgerlig attityd, som om de fattiga inte hade något litterärt värde!  

Det är kanske en anledning till att Taïa har större framgång i Sverige än i Frankrike, vars litterära scen ofta styrs av borgerliga värderingar. 

Översättningen av Tårarnas bastion bearbetas just nu av Maria Bodner Gröön och släpps på svenska i vår. Taïa berättar om handlingen: efter sin mors död återvänder den homosexuelle marockanske professorn Youssef från Frankrike till hemstaden Salé, på begäran av sina systrar. Det gäller att fördela familjens arv. Samtidigt återuppstår det förflutna med en blandning av lidande och livsglädje. 

– Denna blandning av starka känslor upplevde jag ofta i rummet där jag som barn sov med mina sex systrar. De var lika fria och sexiga som Brigitte Bardot, utropar han med entusiasm i rösten. 

Abdellah Taïa drar alltså paralleller till BB, initialerna för Brigitte Bardot som blev en ikon för all världens biopublik under 1950- och 1960-talen.

– Jag vet att hon i dag är ifrågasatt på grund av sina politiska idéer. Men i sina unga år hade hon en fantastisk kombination av bohemisk elegans och rebellisk anda. 

Under det att nya passagerare tränger sig in i den redan proppfulla vagnen, berättar han varför systrarna påminner om BB. 

– De betedde sig som sensuella revolutionärer och förförde lärare likväl som gatpojkar i Salé där vi bodde. De kände ingen skam för sin sexualitet. I ung ålder blev jag deras budbärare och fick dela ut meddelanden till killar de hade lust att älska med. 

– Ibland tog de med mig till sina älskare. När de stängt in sig i sovrummet, väntade jag i vardagsrummet med en glass i belöning. Jag fick kravet att hålla tyst inför storebrodern "familjens kung’’ och som basade hemma eftersom pappa inte längre orkade stå emot kvinnornas kraft. 

Man kan framför sig hur den lille Abdellah satt kanske alltför tyst och snäll i soffan och väntade på att få gå hem. Fastän han hunnit blivit 51 år gammal känns han fortfarande som ung en grabb.

– Men egentligen ska man väl inte behandla en lillebror på det där viset. De borde ha tänkt på mina behov istället för att göra mig till deras redskap, flikar han in. 

Sedan byter han som så ofta samtalsämne. Hans själ känns söndersliten, något han själv håller med om. Han har tidigare avslöjat om hur han som ung utnyttjades sexuellt av män. 

– Själen är orolig ända sedan jag som tonåring upptäckte min homosexualitet.

Allra första gången vi träffades talade han om modet att som förste nordafrikanske författare komma ut som gay. Han tog även mig med till de skumma, snåriga buskarna i en park i norra Paris där många homosexuella raggar. När metron kommit fram till Belleville och vi har traskat upp för trapporna och når det livliga kaféet La Vielleuse, vänder Abdellah plötsligt på klacken. 

– Jag vill hellre gå till ett algeriskt bageri, säger han. 

Fast är det verkligen är de söta kakorna som lockar?

– Där jobbar en snygg bagare, upplyser han om. 

Även om kvällsmörkret har lagt sig över metropolen Paris där Taïa bor sedan tjugofem år, är trottoarerna som vanligt fulla av folk. I bageriet finns dock bagaren inte på plats. Taïa säger något på arabiska som jag inte förstår. Förmodligen undrar han var den snygge bagaren är. Besvikelsen syns i ögonen när han handlar ett par nordafrikanska kakor med smak av honung, dadlar och mandelmassa. Strax intill, på ett vegetariskt matställe, beställer vi in te och turkiskt kaffe. Under det att vi äter upp dem, pratar vi vidare om hans litterära bana. 

Det är en bedrift att bryta sig loss från sitt fattiga ursprung, lämna sitt hemland för att bli författare i Paris och till och med få i uppdrag att skriva krönikor för New York Times.

– Jag är så glad över att min franska förläggare uppskattar mina berättelser, fastän han själv inte är gay!  

Han nämner att han inte vill bli professionell författare som skriver dagligen. Själv planerar han sina kommande böcker i flera år. Sedan väntar han. 

– När jag får signalen skriver jag boken för hand dag och natt. Jag undrar bara varifrån signalen kommer? Från universum? 

Det där med att inte vara kuvad är viktigt för honom. Han säger att det var det för mamman också. I det fattiga hemmet var det hon som ibland snålade på maten. I smyg gav hon honom några slantar till bussen för att ta sig till universitetet.

– Mamma ville att jag i vuxen ålder skulle lära mig franska, kolonialspråket som de rika och den politiska eliten ofta använder för att förtrycka folket. Jag tycker att alla som levt i rika borgerliga hem borde förstå hur tufft det kan vara för folk. Då kanske de skulle sluta sparka nedåt på fattiga! 

Taïas mamma blev den första person han tackade i ett tal under en officiell tillställning i höstas. Det var under utdelningen av det prestigefyllda språkpriset "Le prix de la langue française’’ och som delas ut i sydfranska staden Brive till författare som berikat det franska språket. 

– Jag är den förste muslim som tilldelats priset, säger han och sveper de sista dropparna av teet. Vissa kritiker påstår att jag gör förtvivlade försök att bli fransman.

Men säger att han aldrig har skrivit i hopp om att en dag belönas med ord om att hans böcker "hade kunnat skrivas av en infödd fransman".

– Tro mig, jag varken är eller vill bli fransman. Jag kommer aldrig att glömma mitt ursprung eller mitt hemland. Jag är dessutom stolt över att vara muslim och för att ha vågat göra min "coming out", säger han och sveper den sista droppen i koppen. 

Kan det vara avundsjuka som ligger bakom vissa kritikers attacker?

– Kanske är det så. Själv är jag inte ute efter att göra någon illa. Som författare är min förhoppning att göra läsarna nyfikna på andra människor. För att inte vilja veta, det är att inte vilja se, säger han och traskar iväg medan regndropparna öser ned.

Vart han ska bege sig upplyser han inte om. Men kanske springer han tillbaka in i bageriet i hopp om att den snygge bagaren nu ska finnas på plats. 

***

Läs även: Medryckande hyllning till marockansk mamma

Läs även: Richard Malka: "Hädelselagar vore rena vanvettet"