Adrian Wooldridge: ”Utan meritokrati blir det en ständig kamp”

Meritokrati är tanken att de bäst lämpade, de mest begåvade, ska få chansen att visa vad de går för och kunna stiga i graderna i enlighet med sin förmåga och sina prestationer. Det är en mycket enkel idé, som kanske kan tyckas självklar, men den tillhör undantagen i mänsklighetens historia. 

De flesta samhällen har genom tiderna vilat på ärftliga eliter, adel, klaner och grupper med olika slags privilegier, tillskansade på andras bekostnad. Meritokrati löser upp dessa maktförhållanden och skapar ett rättvist samhälle där de bästa får chansen, istället för gammal inavlad elit. Eller fungerar det verkligen så? 

I urtillståndet var alla lika, de bästa, starkaste, snabbaste – inte sällan även de våldsammaste – tog makten och sedan riggade de hela systemet till förmån för sina arvtagare, ibland så skickligt att det hållit ända in i vår tid. Vad säger att inte en ny generation meritokratiskt framgångsrika kan rigga matchen även för sina arvtagare och skapa en ny adel?

Meritokratins historia har den brittiske forskaren och skribenten Adrian Wooldridge skildrat i en stimulerande bok, som just kommit på svenska. Han kallar redan i undertiteln meritokrati för ”idén som förändrade världen”. Och det är givet att han menar att den förändrade världen till det bättre. Eftersom jag i princip håller med honom har jag lite problem med att intervjua honom. Det går ju inte att få till ett fruktbart samtal med en person som man instämmer med. Trevligt på en middag kanske, men meningslöst i en intervju. 

Så jag letar efter svaga punkter i hans resonemang – de finns, givetvis. Kritiken mot meritokratin har blivit allt intensivare på senare år, inte minst för att den av vissa amerikanska aktivistiska antirasister uppfattas som just riggad, till förmån för etablerade vita och deras barn. 

Men jag börjar med en helt annan fråga – lite mer elitistisk, om man så vill. Jag frågar honom om en av 1900-talets mest tongivande filosofer, Ludwig Wittgenstein. Ett uppenbart geni. Men också en person som inte skulle haft en chans i ett meritokratiskt system, eftersom han, i likhet med andra udda och exceptionellt begåvade personer, inte passar in på de akademiska institutionerna. 

Wooldridge instämmer i att detta kan vara ett problem, men han tror samtidigt att den sortens exceptionella begåvningar alltid kommer att tas tillvara. Deras förekomst gör det inte mindre viktigt att vaska fram de begåvningar som gömmer sig i folkdjupet och som genom historien sällan fått chansen.

– Wittgenstein kom från en mycket rik familj och hade säkert klarat sig ändå. Men det är viktigt att det skapas intellektuella, akademiska och konstnärliga miljöer där den här sortens människor ges i princip fritt spelrum. Därför är det bra att det också finns flera vägar, privata stiftelser och institutioner där det går att låta någon sitta och bara tänka i flera år.

Just den sortens utrymmen finns det få av i samtiden. Meritokratin som idé är också nära kopplad till vårt protestantiska arv, till arbetsetik och den inriktning på mätbara resultat som genomsyrar även den akademiska och till och med den konstnärliga världen idag. Det finns väldigt få utrymmen för undantagsmänniskor, vare sig dessa är väldigt intelligenta eller begåvade inom något smalt område, där förmågan inte är lika tydligt mätbar i intelligenstest och liknande.

Finns det inte också en risk för konformism, för ett nyttotänkande som även det hänger samman med meritokratin? Att sådant som kan mätas i tester vid skolor och högre utbildning ges för stor vikt, i förhållande till mindre mätbara talanger?

– Den risken finns alltid, säger Adrian Wooldrigde, men alternativet till att använda sig av det som trots allt går att mäta är snarare rena godtycket. Ett samhälle som inte baseras på meritokrati kommer att vara ett där du inte belönas utifrån dina förmågor och prestationer, utan där det pågår en ständig kamp för att få del av resurserna, som om de vore ett "byte" (spoil på engelska). 

Det är just ett sådant samhälle som USA håller på att utvecklas till, konstaterar han. Där används kategorier som ras, kön och sexualitet allt oftare som självklara argument för att människor ska behandlas olika. Identitet trumfar kunskaper och meritokratin sätts ur spel. 

– Det är en tragedi, inte minst för alla som tillhör olika minoriteter, förklarar Wooldridge, eftersom de luras på sin chans att få visa vad de verkligen går för, av talespersoner som försöker ta genvägen via idéer om ytlig mångfald och inkludering, som sällan eller aldrig inbegriper exempelvis ideologiska uppfattningar. Alla svarta har ju inte samma uppfattning, om de inte behandlas som individer på samma grund som alla andra berövas de själva grundvalen för sin demokratiska rätt.

Frågan är om det urholkande av meritokratin som pågår i Västvärlden är en sjuka som utvecklats genom vår enorma rikedom. Vi har under så lång tid haft det gott ställt att vi inte behövt bekymra oss om hur välståndet byggdes upp. Meritokrati var en gång själva grunden och förutsättningen, inte bara för demokratin, utan också för industrialismen och den moderna vetenskapen, i förlängningen alltså vårt välstånd. Jag frågar Adrian Wooldridge om vi verkligen har råd att inte ta tillvara samhällets begåvningar och talanger med tanke på konkurrensen från Kina. Hur länge klarar vi oss med en destruktiv identitetspolitik inom våra institutioner?

– De utmaningar vi upplever från kinesiskt håll hänger samman med att de har haft, och ännu har, en väldig begåvningsreserv som de genom meritokrati lyckas ta tillvara på, svarar han. Och vi bör komma ihåg att idén om det meritokratiska systemet, i vilket alla får chansen att visa vad de går för, i gemensamma och rättvisa examina av olika slag, ursprungligen kommer från Kina. Denna grundbult i vår moderna västerländska demokrati tillämpades redan för ett par tusen år sen i kejsardömet.

Men det finns också problem med meritokratin. De flesta berör Adrian Wooldridge i sin bok, som till exempel kopplingen mellan meritokrati och samhällets klyftor – socialt, ekonomiskt och inte minst ideologiskt, mellan dem som är förankrade i en hembygd och dem som gärna bor och lever var som helst i världen (ofta kallade somewheres och anywheres). Den extrema koncentrationen av begåvningar kring vissa universitetsstäder i världen förstärker denna segregation inom länder. Meritokratin kan också vara ett problem för den globala utvecklingen, då utvecklingsländer dräneras på begåvningar, det som brukar kallas "brain drain".

Meritokratin är alltså ingen perfekt princip. Men, konstaterar Adrian Wooldridge, alternativen är sämre. Han anser att de problem vi har bäst löses inom ramarna för ett öppet, meritokratiskt och demokratiskt samhälle. 

– Att inte allt går att mäta bör inte hindra att det mätbara faktiskt tas tillvara, säger han. Intelligens, som den mäts i IQ-test, liksom framgång i olika akademiska test och examina, är trots allt den säkraste mätaren på begåvning vi har. De som klarar sig bäst i dem brukar också klara sig bäst i praktiken. Talanger måste få chansen, för sin egen skull, men lika mycket för allas vår skull.

***

Läs även: Kan du ingenting? Du får alla rätt ändå

Läs även: Det enda som hjälper är att tvinga barnen läsa kanon