Agri Ismaïl: ”Lyxkonsumtion är den nya normen”

Badbyxor från Ralph Laurens Purple label – “den dyraste labeln, alltså”.

Det var inte det dyraste som författaren Agri Ismail köpte när han var en välbetald jurist i Dubai, betryggar han mig, men “kanske det dummaste”.

Bolagsjuristen och den hyllade romandebutanten Agri Ismaïl ser sig själv utifrån. Hans bok Hyper är 2000-talets Buddenbrooks, sagan om en kurdisk familj som sprids ut över lika kapitalstinna som tomma storstäder under åren efter finanskrisen. Miljöerna är hämtade från hans eget liv och de påminner mig om memes i genren humans of late capitalism – lyxen är billig, politiken fåfäng, privilegierna hårt villkorade. 

Hur hamnade den samvetsgranne poeten i Emiraten?

– Jag fick ett välbetalt jobb, förklarar han och slår ut med händerna.

Han skulle raka in lite stålar och sedan komma hem, som ett kapitalismens lumpenår.

– Det är så de flesta tänker, men det blir sällan så, de sparar aldrig så mycket som de tänker. Du måste konsumera extremt för att kunna vara med i gänget, och sedan vänjer du dig vid bekvämligheten.

För det är bekvämt. För syskonen i Hyper finns egentligen allt, förutom något meningsfullt att göra. Finanskillen Mo bor temporärt, “som de flesta i London”, han äter ur tråg medan han kollar på matlagnings-tv och putsar skorna med en prostituerads strumpbyxa. Han är en okej hustler, men kommer aldrig vinna spelet. För att tjäna riktiga pengar behöver du vara en av dem som inte behöver pengar, konstaterar romanen.

Jag tänker på talesättet om att med rätt kostym kan du gå in i vilket rum som helst, att konsumtion är en investering i sitt varumärke, något som Agri Ismaïl delvis avfärdar.

– Det finns vissa koder, går han med på. I London var det vulgärt med en hel Windsor.

Slipsknuten, alltså. Den signalerar vulgaritet och nya pengar, vilket är viktigt att ha – och lika viktigt att dölja.

Syskonskaran är barn till flyktingar, de har en politiskt troende far som vigt sitt liv åt billig whiskey och pamfletter, gärna i kombination. Deras mer praktiskt sinnade moder skuldbelägger de tre barnen för att de glömt var de kommer ifrån, varpå de svarar att de aldrig vetat. 

I en scen av boken kämpar dottern, en före detta troféfru, med sitt cv. Hon försöker “få sitt liv att låta lite mer som en karriär”. Karriären är möjlig, det är livet som är villkoret. När hon inte har råd med taxi till intervjun får hon gå, en bokstavlig ökenvandring genom arablandet. Hon får till slut jobb i en lyxbutik den hennes övertid betalas i ett presentkort på öknens vinterland, där pingvinernas liv speglar hennes. 

– Du med ett svenskt pass skulle kunna åka världen runt och tjäna massor med pengar, bara genom att sitta och vara blond och europeisk, säger han till mig.

Han berättar om en bekant i Dubai som hade råd att bo i Armani-huset på lönen hon fick av att stirra i entrén på ett dåligt galleri. Däremot skulle hon inte kunna bilda familj: skolor och omsorg är omöjligt dyrt.

– Ett gymnasium där har Orange Tuesdays, på tisdagar bär alla elever Hermès-orange.

Städer uppfanns för att hantera handel, inte för att leva i, påminns jag om av att läsa Agri Ismaïls debutroman. Atomiseringen av samhället, kallar han detta, när allt större andel av världens befolkning migrerar mellan utbytbara urbana miljöer.

– De gör ingenting, konstaterar Agri Ismaïl, utom att arbeta och konsumera.

Själv har han nyss köpt ett hus i en villaförort till Stockholm med sin fru, han bor inte längre tillfälligt. Han har barn och hund och berättar leende att han funderar på att hugga ner ett träd i trädgården. 

Att ha fast egendom ger längre perspektiv.

– Konceptet arv är mycket märkligt för mig. Vår ekonomi (kurdernas) har varit som en etch-a-sketch. I vissa länder är det stormar som raderar allt vart tionde år, i Mellanöstern är det krig, säger Agri Ismaïl och fortsätter:

– Ens relation till världen blir flyktigt. Vad är poängen med att spara? Allt försvinner. Vad är poängen med att ta hand om saker? Det fanns en sorts vattenflaskor med diamanté på för 600 dollar i Dubai, det är inte som att de kommer att ges vidare till någons barnbarn.

I Sverige har vi varit förskonade, tycker han. Det gamla svenska företagarfamiljerna köpte inte dyra bilar hur rika de än blev, de var fortfarande en del av samhället.

– Även nu skulle man himla med ögonen om man såg en Rolls Royce här utanför, eller hur? säger han.

Jag måste hålla med.

– För tio år sedan gick det varken att köpa Chanel eller Ferrari i Stockholm, det fanns rika människor men de tyckte sådant var pinsamt.

Så är det inte längre, de hundratals svenska miljardärerna köper öar och bygger bunkrar. 

I Hyper är Karl Marx citerad: om någon bygger ett slott bredvid vårt hus så känns det som en koja. Jordan B Peterson har ett liknande resonemang, det beror på att människor trots allt lever i relation till varandra, delar ytor, även om vi inte längre känner varandra. Är det ett psykologiskt problem eller ett politiskt?

Agri Ismaïl skrattar.

– Lösningarna är iallafall individuella: att sluta jämföra sig, tona ner begäret. Men hade det funkat hade väl folk mått bättre?

Internet är som nästa nivå i urbaniseringen – samma hårdhet, ansiktslöshet, avsaknad av byäldste som skipar rättvisa. I sociala medier finns det inte bara saker att köpa, utan extremvarianter av välstånd och lyxkonsumtion är synligt överallt.

– Det är, absurt nog, den nya normen, säger han. Det är det som är att ha det bra. Det är som en glitch.

Han beskriver hur hans lilla son på något sätt halkade in på rika ryska barns vansinniga unboxing-videos på Youtube, och hur hans ögon blev blanka. 

Är folk för rika? Inte bara relativt, utan att det är ett problem i sig?

– Jag tror det finns en punkt, där du, dina barn och dina barnbarn aldrig behöver tänka på pengar igen. Då är du Super Mario när han fått fyrverkerierna och hoppat på flaggstången. Du har nått slutet, game over, men det fortsätter ändå.

Om den globala kapitalismen är ett misstag, vad är alternativet? På Irland på sjuttiotalet gjorde upprepade bankstrejker att det under långa perioder inte gick att få tag i pengar. I stället bytte man checkar med varandra, och när bankerna öppnade igen trodde man att checkarna skulle sakna teckning.

– Tvärtom, allt gick som smort, berättar Agri Ismaïl. Det var ett sådant samhälle där man gick till puben och visste vem som gick att lita på, vem som var god för vad.

Den lilla, förtroendebaserade ekonomin? Det låter för många som en dröm. Black lives matters paroll “defund the police” menade att det goda samhället kan hantera sina egna problem.

Agri Ismaïl smackar med tungan och skakar på huvudet, som åt bråkiga småbarn.

– Den amerikanska vänstern. Då är det ju de med störst vapen och starkast söner som tar kontrollen.

Klanen. Jag blir påmind om Agris kurdiska bakgrund. Hans familj har flyttat tillbaka till Kurdistan, han borde ringa sin syster oftare, säger han. Och han själv, vad skulle krävas för att få honom att flytta tillbaka till Dubai?

– Ett fascistiskt maktövertagande i Sverige.

Ingen summa?

–Nej. Och det beror inte bara på de höga skolavgifterna. 

***

Läs även: Kulturbarnen föds in i etablissemanget – men till vilket pris?

Läs även: Fredrik Lindström: "Jag hade kunnat bli parkförvaltare"