Andrea Tarrodi: ”De stora kompositörerna hade också könssjukdomar”  

Hon föddes i princip rakt in i den klassiska musiken. Andrea Tarrodis mamma Julianna Tarrodi Lindberg spelade tidigare fagott och har sedan arbetat som musikförläggare, medan pappa Christian Lindberg är världskänd trombonist, tonsättare och dirigent. 

– Som bebis låg jag och sov i ett trombonfodral medan pappa repade, så visst hade jag musiken runt omkring mig när jag växte upp. Ett riktigt musikerbarn, säger Andrea Tarrodi. 

Hon har tre syskon men är den enda som följt i föräldrarnas fotspår (även om hennes bror David gör filmdokumentärer om musik) och hon började tidigt. Inte nog med att det fanns mängder av musikinstrument hemma, hennes morfar var också musiker och hade en instrumentverkstad i huset i Tranås, där han byggde och renoverade musikinstrument.  

– Musik var alltid något väldigt lekfullt och jag fick testa så mycket jag ville. 

Hon fastnade tidigt för piano. Som barn satt hon och komponerade egna stycken och lekte med pedalerna. När hon var fem skrev hon sin första musikkomposition för piano – och tillägnade den till Roland Pöntinen, en av Sveriges absolut främsta pianister. Han kände nämligen hennes föräldrar och var ofta på besök.  

– Svata faran hette den. Jag kunde inte stava så bra men tanken var att det skulle vara ett väldigt mörkt stycke.  

Att hon så småningom skulle bli kompositör var alltså inte så oväntat. Vi ska återkomma till det, där vi sitter på en bänk i parken utanför Radiohuset i Stockholm. Att vi träffas just där beror på att hon för några veckor sedan debuterade som programledare för Sveriges Radios nya podd Musikhistoria i P2. I den berättar hon oväntade anekdoter om några av den klassiska musikens största namn som exempelvis Richard Wagner och Franz Schubert.  

Målgruppen för podden beskrivs som personer som kanske inte vet att de gillar klassisk musik. Jag frågar om det inte är svårt att förklara klassisk musik för just den målgruppen, med tanke på hur marinerad hon själv är i den klassiska musikens kultur ända sedan barnsben.  

– Det är lite av en utmaning. Men också väldigt kul och jag lär mig också massor. Vi har ju valt att fokusera på spännande historier om klassiska kompositörer och det finns mycket man inte vet. 

Vad har du lärt dig nyligen? 

– Att Igor Stravinsky hade en bar hemma hos dirigenten Nadia Boulanger i Paris. Det gjorde mig rejält avundsjuk. Jag vill också ha en bar hemma! 

Andrea Tarrodi upplever att det finns många föreställningar om klassisk musik som svår och omgärdad av en massa regler. Det vill hon gärna vara med och ändra på. 

– Det finns så onödiga missuppfattningar om klassisk musik. Det kanske är ovant att lyssna på första gången, men man behöver ju verkligen inte kunna allt om att komponera för att kunna njuta av ett klassiskt stycke musik. 

Det är vad Andrea Tarrodi och hennes kollegor i podden Musikhistoria i P2 nu försöker bryta ner, genom att fokusera på roliga och spännande berättelser om de klassiska kompositörerna.  

– De kanske inte levde jättevanliga liv men de hade också hjärtesorg och vanliga problem, som ja … könssjukdomar då, säger Andrea Tarrodi och skrattar. 

Ett av avsnitten handlar om just det. Om Franz Schubert och hans syfilis. Andrea Tarrodi lägger till att den klassiska musiken också ofta ses som något väldigt finkulturellt och upphöjt. 

– Den klassiska musiken har fått en stämpel som överklasskultur och det beror kanske på att det är rätt dyrt att gå på konsert, för att inte tala om opera. De biljetterna är svindyra! Det är så synd. Jag tänker att Mozart hade avskytt det – han kändes ju som en väldigt knasig och härlig person och led troligen av Tourettes.  

Om man skulle ha gjort en podd om dagens kompositörer om 50 eller 100 år, vilken oväntad historia skulle man ha berättat om Andrea Tarrodi då? 

– Det går nog att gräva fram något riktigt gott ur min smutsiga byk, men det vill jag inte dela med mig av nu. 

Andrea Tarrodi är en av Sveriges mest hyllade och framgångsrika kompositörer i dag. Hennes musik har bland annat framförts på BBC:s årligen återkommande sommarkonsertserie The Proms. Den är ett slags pulsmätare på vad som är intressantast inom klassisk musik, även om den också kan vara skriven i dag och av en del kallas nutida musik.  

– Det var så häftigt där i London. Inte alls den där känslan av regler och finkultur. Det var busvisslingar och jag fick skriva autografer till en ung publik. Jag kände mig som en rockstjärna och allt kändes väldigt osnobbigt. 

Vilken är den snobbigaste kommentar du fått efter en konsert? 

– Den snobbigaste och jobbigaste är nog ”kul att du håller på”. 

Har du verkligen fått höra det? 

– Jo, det har hänt. Då blir man inte helt lycklig. 

Efter studier vid Musikhögskolan i Piteå och Stockholm samt vid musikkonservatoriet i Perugia i Italien arbetar nu Andrea Tarrodi som kompositör, förutom programledaruppdraget.  

Ibland ser man att du beskrivs som tonsättare också. Vad är skillnaden? 

– Ingen egentligen. Jag tror att tonsättare används för att understryka att man inte skriver populärmusik. Men jag tycker bättre om kompositör, för det känner fler till och det ligger mer i linje med mitt yrke. 

Hur då? 

– Jag sätter samman saker, komponerar dem. För mig handlar det om att skriva nästan en sorts ”collage”, eller små ihopsatta världar.  

Andrea Tarrodis musik brukar beskrivas som ”ovanligt lättillgänglig”. Hon säger att det kanske är ett utslag av att hon lyssnat så mycket på äldre klassisk musik och att hon inte vill komplicera saker i onödan. Och så kommer vi in på ytterligare en förutfattad mening: att nutida konstmusik är så svårlyssnad. 

– Ja, det finns någon föreställning om att allt ska vara atonalt, skevt och väldigt experimentellt. Men det stämmer inte och jag är glad över att kritiker och publik hör det i min musik. 

Tänker du på publiken när du komponerar? 

– Jag gör verkligen inte det, även om vissa kanske tror det. Men jag utgår från min egen smak och humöret styr. Ibland är jag riktigt hög på livet och jobbar i snabb takt, ibland är jag låg och då tar det jättelång tid att skriva ett musikstycke. 

Andrea Tarrodi har komponerat flera stycken som anspelar på fåglar. Som ”Flyttfåglar”, ”Paradisfåglar”, ”Näktergalen” och ”Madárdal” (som betyder fågelsång på ungerska). I musiken låter hon violinister och andra musiker imitera ljuden av fåglar.  

– De är nästan med någonstans i varenda stycke jag skrivit. Det har nästan blivit som en liten signaturmelodi. Jag tycker det är kul.  

Men den som förväntar sig att det bor en ornitolog i henne, blir besviken. 

– Jag älskar fågelsång, men jag vet ingenting om fåglar eller fågelarter. Domherrar har väl röd mage? Eller? Men koltrastar vet jag förstås hur de ser ut och när man hör dem får man ont i hjärtat för att det är så fint. För mig är fåglar bara en ljudkälla. Jag är lite nördig och vill knappt erkänna det, men jag lyssnar ofta efter ljud bara för att de är vackra.  

Kan du ge något mer exempel? 

– Sirener! Det är underbart att polisbilarna i New York låter så annorlunda jämfört med här hemma i Stockholm. Jag älskar att vara i stora städer där man hör miljarder ljud och kanske en röst samtidigt.  

Andrea Tarrodi upplever att olika ljud har olika färger. Hon är nämligen synestetiker och ser färger när hon lyssnar på musik, eller (mer sällan) när hon läser böcker.  

– Jag läste Kerstin Ekmans En stad av ljus och den beskriver en slags drömtillstånd som för mig var väldigt rosa och lila.  

Du har tonsatt den boken, använde du rosa och lila toner då? 

– Ja, det gjorde jag. För mig har synestesin också hjälpt mig att erövra nya instrument. När jag spelar ståbas i ett countryband som jag är med i på fritiden kan jag tänka: visst ja, det här greppet är rött, det här är blått. 

***  

Läs även: Susanne Åkesson: "Fåglarna är som kompisar för mig"

Läs även: Majgull Axelsson: "Skrivandet räddade mig när jag fick diagnosen"