Ann Heberlein: ”Jag har valt att blunda för varningssignaler”

Ann Heberlein väljer i dag aktivt det som gör henne lycklig och det är inte att skriva opinionsjournalistik, däremot att till exempel umgås med sin hund.  

– Jag har varit mycket mer generös och överseende i relation till mina hundar än till mina män och inte letat lika mycket efter fel och brister hos de hundar jag haft som hos mina partners, säger Ann Heberlein, författare, filosof och stabschef för Moderaterna i Skåne. 

Hundarna har i sin tur visat henne kärlek tillbaka: "Din hund är den enda varelse i världen som älskar dig mer än han älskar sig själv. Att erfara en sådan kärlek är en sällsam gåva – uppriktig, helhjärtad och okomplicerad."  

Så skriver hon i sin nya bok Vad mina hundar har lärt mig om kärlek, där hon berättar om sina personliga erfarenheter av att vara matte. Vi får också en historisk genomgång av relationen mellan människan och hennes bästa vän samt ett antal filosofiska ingångar till ämnet. Hon citerar bland annat den franske författaren Michel Houellebecq. 

– Eftersom hundens tillit till oss är total får vi inte svika den, säger han. En total tillit ställer krav, där finns en förväntan att vi ska möta tilliten och ta vara på den.  

Ann Heberlein har genom åren skrivit om otrohet, olycklig kärlek, skilsmässor, svek… Den här gången ville hon skriva om en kärlek som är enkel och självklar, för att inte säga lycklig. När hon mötte sin danska gårdshund Alvas blick då hon satt och letade efter uppslag till en artikel om kärlek i Fokus, som sedan blev startskottet till boken, slog det henne att "Alva älskar mig i alla fall".  

I inledningen av boken skriver hon insiktsfullt om att hon har längtat så förtvivlat efter "en kravlös, allomfattande kärlek som helar och läker och gör allting bra, längtat efter en människa som kan älska bort min ångest, min rädsla och mitt självförakt".  

När hon blev äldre förstod hon att hennes tidigare idé om kärlek inte var rimlig. Hon längtade efter någon som skulle få henne att känna sig hel, trygg och bota ensamheten. 

– Men hela måste vi nog bli på egen hand och någonstans måste vi också acceptera att vi existentiellt sett är ensamma och aldrig kommer att känna oss helt förstådda. Att tro att vi ska få allt det där från en partner är att ställa orimliga krav på den personen och att sätta sig själv väldigt mycket i centrum, säger Ann Heberlein. 

De stunder då vi faktiskt känner gemenskap med andra ska vi vara tacksamma för och rädda om, menar hon. Själv har hon hittat detta i samvaron med sin nuvarande man, författaren Erik van der Heeg. 

– Jag är en mycket bättre hustru till Erik än jag var till min första man. I dag är jag lugnare och mer förlåtande. Kärlek är, tänker jag, att ta fasta på förtjänsterna hos varandra och inse att man får varandras brister på köpet.  

Ju äldre vi blir, desto svårare blir det ofta att ge sig hän eftersom vi har våra svek och besvikelser i bagaget. Men Ann Heberlein har haft "en enorm förmåga att känna tillit" i sina förälskelser. 

– Jag tror att jag så gärna har velat att det ska bli bra så jag har nog valt att blunda för eventuella varningssignaler. På det sättet är nog jag rätt så lik en hund. 

Hon brister ut i ett av många skratt under intervjun. 

– Hundar vill älska matte och husse, de vill bli omhändertagna. 

Ann Heberlein säger att bra sätt att hålla kärleken vid liv på är att upptäcka nya saker tillsammans, att vara intresserad av vad den andre gör och att inte sluta samtala med varandra.  

– Min största svaghet är att jag är rastlös och lätt blir uttråkad men Erik tråkar aldrig ut mig, vi har en ständigt givande dialog.  

I sin bok skriver hon om vikten av att stanna kvar i en relation också när det känns svårt – på samma sätt som hunden troget finns vid vår sida både bra och dåliga dagar. Som när hennes tidigare hund, border collien Victor, förmådde trösta henne under perioder då hon var deprimerad, bara genom att finnas där. Hundar bryr sig inte heller om ifall vi är framgångsrika eller inte, eller hur vi ser ut. Dessutom är de tydliga. Gillar de dig visar de uppskattning.  

– Man behöver inte fundera på vad hundar tycker om en för de spelar inga spel. Med människor är jag däremot alltid lite osäker.  

I Ann Heberleins förra bok Fallet beskrev hon hur hennes tillvaro rasade efter att hon bland annat skrivit en debattartikel om övergreppen som skedde i en folkmassa på nyårsafton 2015 i Köln. Hon kopplade dem delvis till kulturella skillnader i synen på kvinnor, mellan Europa och de regioner som de unga männen troligen kom från, och tyckte vissa svenska feminister relativiserade brotten.  

Den påföljande stigmatiseringen av henne gick så långt att hon miste de flesta av sina skrivjobb, sin lektorstjänst på Lunds universitet och många av sina vänner. Dreven avlöste varandra.  

– Jag har tagit emot dödshot, hat, blivit förtalad och fått telefonsamtal från människor som väst att de hoppas jag får cancer och dör. Jag kommer aldrig att repa mig från det. Varje gång jag skriver något är jag rädd för att någon ska bli arg och hjärtat börjar rusa om jag får ett mejl från någon läsare.  

Åren efter dessa drev försökte hon röra sig från ett passionerat läge där hon engagerat deltog i samhällsdebatten till att bli likgiltig, i stoisk bemärkelse – att inte låta sig uppröras över samtiden hon lever i.  

Nu är hon inne i en ny fas där hon har börjat röra sig mot harmoni och trygghet. Hon går aktivt in för att vara lycklig och har bestämt sig för att undvika det som hon vet påverkar henne negativt. Som att se på nyheterna.  

– Jag tror inte jag kan göra något åt världsläget ändå, så varför ska jag bry mig? Det låter kanske uppgivet men jag har ägnat väldigt många år av mitt liv åt att debattera, bilda opinion, och jag har inte förflyttat debatten en millimeter, vunnit någonting på det eller förändrat ett skit.  

För att känna sig i balans badar hon kallbad, går på yoga (som även hennes man provar på) och umgås med sin hund som hjälper henne att vara närvarande i nuet och inte fundera så mycket på det som varit eller oroa sig för det som ska komma. 

Offentligheten har hon dragit sig undan från en hel del. I dag skriver hon enbart texter av "mer existentiell art", för bland annat Fokus. Och så är hon anställd som stabschef för Moderaterna i Skåne.  

– Jag får arbeta med något jag tycker är väldigt viktigt och bidra med underlag och idéer som kan påverka utvecklingen positivt. Politik handlar mycket om relationer och det intresserar mig, när människor med olika uppfattningar ska komma överens och dra åt samma håll. Det konkreta politiska arbetet präglas av respekt från alla inblandade. 

Men vid sidan om politiken irriteras hon över att människor fortfarande har så många föreställningar om henne, som att hon till exempel skulle leva efter en klassisk heteronorm (enligt en skribent på Aftonbladet): 

– Jag har levt med både män och kvinnor och det har jag varit öppen med.  

Hon och maken har inte en traditionell könsrollsfördelning, de utgår i stället från vad de är bra på. Eftersom hon är den av dem som kör bil tar hon därför hand om bilen. 

– Jag är också den som tjänar mest pengar av oss och jobbar mycket, därför får min man göra det mesta av hushållsarbetet, som städning och tvättning. 

Att ha högre lön än sina partners är hon van vid, statusmarkörer som hög inkomst och utbildning imponerar inte heller på henne.  

– Jag tror att många kvinnor har behov av att se upp till en man, det har jag också. Det är nog ganska avgörande i det erotiska spelet. Men jag ser upp till män och kvinnor som har kunskap och som kan överraska mig intellektuellt sett. 

Men hon vill inte göra ideologi av sina livsval, som hon tycker att många gör i vårt "sjukt moralistiska samhällsklimat", och ber inte om någons bekräftelse eller applåder. 

– Däremot betackar jag mig för andras fördömanden.  

I dag har stigmatiseringen kring henne lagt sig och hon upplever att många av dem som tidigare har attackerat henne personligen numera har svansen mellan benen. 

– När de förstår att de varit en av dem som sprungit med flocken så skäms de, för man är inte stolt över att ha applåderat mobbarna.

***

Läs även: Kjell A. Nordström: "Ekonomi behöver inte vara dötrist"

Läs även: Mårten Andersson: "Man väljer sina krig"