Ann Nehlin: ”Mest berördes jag av smärtan och ångesten”

Minst 70 000 barn kom från Finland till Sverige i början av 1940-talet. Kriget förändrade livet radikalt för barnen och tiotusentals familjer i Finland, men också för många av de svenska familjer som tog emot de finska krigsbarnen. 

Om detta skriver historikern Ann Nehlin i sin bok De finska krigsbarnen. Ett nordiskt familjedrama. Hennes huvudkälla är brev som finländska mödrar och barnens svenska fostermödrar skrev till varandra under krigsåren. Tiotusentals brev i svenska och finska arkiv har nu med vissa restriktioner blivit tillgängliga för forskningen. 

– Jag har läst kanske tusen brev. Det var tung läsning, jag var ofta tvungen att ta långa pauser i läsningen. Mest berördes jag av smärtan och ångesten i de finska mödrarnas brev, säger Ann Nehlin. 

Ångesten över att ställas inför valet att antingen utsätta sitt barn för krigets fasor eller sända det till säkerhet och trygghet i Sverige – till priset av att inte få ha sitt barn hos sig. Smärta, ovisshet, längtan, oro, skuldkänslor. 

– I breven var mödrarna samtidigt noga med att uttrycka sin tacksamhet till fostermödrarna för att barnen blev omhändertagna. 

Några citat ur de finska mödrarnas brev: 

”När tåget rullade i väg såg jag hennes lilla ansikte. Hon tittade på mig, nästan som hon var förvånad. Vad tänkte hon då? Jag är världens sämsta mor.” 

”Inte nog med att jag tvingade honom att resa. Jag lurade honom, jag lurade honom. Hur ska han någonsin kunna förlåta mig för detta?” 

Barnförflyttningen inleddes på initiativ av frivilliga krafter i Sverige efter Sovjetunionens angrepp på Finland den 30 november 1939, det som ledde till det nästan fyra månader långa vinterkriget. Överföringen fortsatte under fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen från juni 1941 till september 1944 och delvis under perioden mellan de båda krigen. 

Det fanns goda motiv på båda sidor av Östersjön för denna en av världens största barnförflyttningar. 

I Finland: rädslan för sovjetiska attacker, ovissheten om hur kriget skulle sluta, livsmedelsbrist, att ingen kunde ta hand om barnen när männen stred vid fronten och kvinnorna måste arbeta utanför hemmet. Och därutöver subtila påtryckningar: om man inte satte sitt barn i trygghet på detta sätt kunde man kanske bli anklagad för att inte se till sitt barns bästa…. 

I Sverige: att ta emot finska barn blev en del av den omfattande hjälpinsats för Finland som inleddes omedelbart efter krigsutbrottet, där officiellt militärt stöd utöver viss krigsmateriel inte ingick eftersom Sverige var neutralt. Under slagordet ”Finlands sak är vår” samlades nästan 500 miljoner kronor in i Sverige, och många familjer förklarade sig villiga att ta emot barn från Finland, under en begränsad tid. 

Ann Nehlin tror att myndigheterna och organisationerna hade stor hjälp av pressen. I tidningarna framställdes det som självklart att man skulle ta emot barn i nöd. 

– Sverige ville hålla sig väl med Finland där det fanns en viss bitterhet mot att militär hjälp inte gavs i den omfattning som önskades. Att ta emot krigsbarn blev en del av gottgörelsepolitiken mot Finland och ett sätt att möta kritiken mot att Sverige inte ställde upp militärt, säger hon. 

En del av de svenska familjer som tog emot finska krigsbarn gjorde det också av personliga skäl, kanske för att man inte hade några egna barn, eller för att man ville att ett ensambarn i familjen skulle få ett syskon, om än tillfälligt. 

Var det egentligen en bra idé att sända barnen till Sverige? 

– För en del blev det bättre. Vissa var ju oerhört fattiga och hade nog inte överlevt om de inte hade kommit till Sverige. För andra blev det förfärliga tragedier. Barnen behandlades ju som flyttbara objekt. Man tänkte inte på vad uppbrotten kunde medföra, säger Ann Nehlin. 

Många krigsbarn togs ändå emot med öppna armar i Sverige och fick den trygghet och den omvårdnad som utlovats. Många fostermödrar lade sig vinn om att i brev till de biologiska mödrarna i Finland berätta hur barnen anpassade sig. Brevväxlingen ledde ofta till vänskap mellan mödrarna i Finland och fostermödrarna i Sverige. 

I bästa fall lindrades de finska mödrarnas oro och saknad av fostermödrarnas rapporter om hur barnen börjat trivas och må väl i Sverige. Men just detta kunde förstås också göra saknaden än värre. 

När en fostermor i ett brev skriver att barnet inte längre frågar efter sin finländska mor och inte heller använder finska ord längre blir det förstås oerhört smärtsamt för modern i Finland. ”Att inte längre bli ihågkommen som mor...”. 

Men alla krigsbarn blev inte så väl mottagna som det var tänkt, i synnerhet inte i de fosterfamiljer som tilldelats barn som inte stämde med deras önskemål vad beträffar ålder och kön.  

– Många barn var ju krigsskadade, de kunde springa och gömma sig under ett bord när de hörde flygplan eller andra höga ljud, de var rädda, de kissade kanske i sängen, de kunde inte göra sig förstådda. Det tog tid innan de kunde känna sig trygga, och en del fosterföräldrar hade inte tålamod. Det hände att de krävde att få byta till ett annat barn, säger Ann Nehlin. 

I ett brev till ”Hjälpkommitten för Finlands barn” som hon citerar i boken står det till exempel: 

”Det var ett flickebarn vi önskade. Hur kunde det missförstås? Var god sänd oss ett sådant barn. Då ska jag sända tillbaka denna underliga pojke.” 

Det finns mycket forskning om de humanitära motiv och de politiska omständigheter som ledde till barntransporterna från ett land i krig till ett land i fred. Många krigsbarn har som vuxna, i böcker och andra sammanhang, skildrat de ofta traumatiska uppbrotten – först från ett hem i Finland, sedan från ett fosterhem i Sverige – och hur detta påverkade deras liv. 

Enligt överenskommelsen mellan länderna skulle alla barn sändas tillbaka efter kriget. Men när freden äntligen kom uppstod nya problem och konflikter, både mellan berörda familjer och mellan myndigheter i de båda länderna. Många krigsbarn hade rotat sig i Sverige, förlorat sitt finska språk och anknutit till fosterföräldrarna, som i sin tur hade fäst sig vid barnen. Nu kände de svenska fostermödrarna separationsångest och oro på samma sätt som de finska mödrarna kände några år tidigare. 

Många finska mödrar var förstås lyckliga över att få tillbaka sina barn, men det fanns också föräldrar som oroade sig. I många fall blev återföreningen en besvikelse. Barnet som kom hade förändrats, var inte längre detsamma. 

För många krigsbarn blev återkomsten till Finland nästan lika traumatisk som uppbrottet några år tidigare, inte bara på grund av språksvårigheterna. Förhållandena i Finland var betydligt knappare än i Sverige. I många fall kom barnet tillbaka till en förändrad familj, fadern kanske hade stupat i kriget, modern kanske hade inlett en ny relation. 

De flesta krigsbarn återvände förstås till Finland, men en del blev kvar i Sverige, adopterade av sina fosterföräldrar eller på annat sätt. 

När Ann Nehlin konstaterar att evakueringen av de finska barnen till Sverige från början var ett projekt som genomfördes av humanistiska skäl, men med tiden förvandlades det till ett politiskt projekt.  

– Konsekvensen blev att de finska mödrarna och barnen ovetande blev redskap i detta. De skulle främja de framtida relationerna mellan Finland och Sverige. Kvinnorna tvingades fatta svåra beslut om vad som var bäst för familjerna. Att skiljas eller att försöka hålla ihop. De finska mödrarnas brev visar att detta är en omöjlig uppgift. Krig splittrar familjer. 

***

Läs även: Tom Malmquist: "Pappa fick aldrig sin upprättelse"

Läs även: Bo Rothstein: "Jag har aldrig blivit så utskälld"