Ann Petrén: ”Jag har aldrig känt mig crazy”

Ann Petrén är ensam hemma i våningen på Södermalm i Stockholm, den som har fönster åt två håll och är ritad av arkitekter som enligt Petrén visste vad de gjorde. I en slags jämlikhetsanda, som ligger i linje med hennes egen persona, såg de nämligen till att samtliga lägenheter har utsikt över Årstavikens vatten. Maken Bengt Berger, 80, är på tennisresa utomlands. Ann själv har fyllt 69 och slutade i mars i år på Kulturhuset Stadsteatern, men inte för att bli pensionär, utan för att påbörja en ny karriär som frilans.   

  – Det kändes viktigt att sätta punkt och jag bestämde att det heter att jag går i pension. Många jag har arbetat med har redan slutat och Stadsteatern är en annan teater på många sätt.  

Att under många år arbeta vid en institutionsteater i huvudstaden var inte alls självklart för Ann Petrén, som växte upp i disponentvilla i Västerås med hembiträde och privatchaufför. Pappa Folke var chef på Svenska Metallverken, riksdagsman för Folkpartiet och ständigt på resa. På en av resorna drog han på sig ett virus som orsakade en hastig död. Ann var sex år då kvarvarande familj flyttade från tjänstevillan till en stor våning mittemot Västerås teater. Från fönstren såg hon in i skådespelarnas sminkloge då de gjorde sig färdiga för föreställning.  

  – Det slog mig hur roligt det verkade ha.

Teaterlinjen på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås ledde till statistjobb på teatern. Ändå var yrkesvalet långt ifrån självklart. 

  – Jag hade aldrig blivit skådespelare om inte pappa hade dött när jag var så liten, säger hon. I den borgerliga värld jag kom från skulle man bli något ordentligt, som lärare. 
En sväng på Lärarhögskolan i Malmö hann hon också med innan teaterintresset tog överhanden och hon sökte sig till frigruppsvärlden för att sedan komma in på Scenskolan på tredje försöket.  

– När jag gick ut 1979 fanns det inte på kartan att jobba vare sig med film, tv, på Dramaten eller Stadsteatern. Och aldrig i livet reklam – det skulle jag fortfarande aldrig göra. Vi ville vara i samhällets tjänst och våra ideal var snarare regionteatrarna, där man jobbade kollektivt och berättelserna stod i fokus. Dagens strävan, att bli synlig för allmänheten, bli kändis, är rätt tom, men den stöttas av teatrarna. 

Ann Petrén arbetade fem år i Västeråsensemblen innan hon i sann pionjäranda var med och startade Boulevardteatern i Stockholm tillsammans med Michael Segerström, Nils Moritz och Susanne Hallvares. Tillvaron där bestod av kollektiva beslut, teater på kvällarna, att städa toaletter och tvätta scenkläder på dagarna. I våras gjorde hon ett återbesök i lokalen på Götgatan, som under några år i marknadsekonomins tidevarv fungerade som cykelbutik, men nu har blivit teater igen. 

– När Nisse Moritz fyllde 80 år tog Ö2 Scenkonst, som nu huserar där, emot oss med öppna armar för att fira. Allt var en byggarbetsplats och såg ungefär som när vi började. Det var hisnande. Vi tog över en biograf, de tog över en cykelbutik, men för dem är det viktigt att ta med sig lokalens teaterhistoria i sin verksamhet. Teater är en flyktig konstform, så jag kände mig både rörd och väldigt stolt över att de tycker att arvet efter oss är viktigt att bevara.

Det kollektiva arbetet präglade även åren med Stockholms stadsteaters forskande teaterverksamhet Unga Klara, dit hon kom efter en mångårig övertalningskampanj ställd till konstnärlige ledaren Suzanne Osten. 

– Jag skrev till henne varje år ända sedan scenskolan. Kanske var det kaxigt, men jag kände väldigt starkt att jag passade på den teatern. 

Varför? 

– Jag har alltid tyckt om att gå på djupet och att göra det tillsammans med ett starkt kollektiv. Med Suzanne är processerna både lekfulla och djupgående och som skådespelare är man konstnärligt delaktig. Hon ansvarar för helheten och lägger sig inte i hur man gör sin roll. I alla år har hon också tvingat oss att släppa in referensgrupper tidigt under repetitionerna, vilket har varit en bra skola. Att våga visa innan det är färdigt och se publiken som en kompetent samtalspartner, river ner många kreativa murar.  

Ann Petrén är medveten om att hon är privilegierad, som tidigt i karriären hamnade i sammanhang där hon kunde utvecklas över tid. Åren i Västerås, på Boulevardtatern och Unga Klara har format henne som skådespelare. 

– Ja, så är det nog. Efter Unga Klara var jag ytterligare tio år på Kulturhuset Stadsteatern vilket också har präglat mig. Där fick jag gehör för att driva en del egna projekt: Modärna kvinnor, där vi spelade kvinnliga dramatiker från 1800-talets slut, samarbetet med dramatikern Christina Ouzounidis och en pjäs om Kerstin Thorvall bland annat. Sedan går det inte att få utrymme hela tiden, men jag har hamnat i superbra sammanhang och aldrig känt att jag har blivit placerad. 

Ett sjuttiotal uppsättningar har det blivit genom åren. Den gäckande Dr Fregoli i Det allra viktigaste, den dryga bibliotekarien i Besvärliga människor, den manipulativa Klytameistra i Christina Ouzounidis monolog Vit, rik, fri är några av Ann Petréns mångbottnade gestaltningar. 

– Att bygga upp en roll är otroligt kul. Jag är fascinerad av vilka frågor, idéer och impulser som leder fram till rätt uttryck, men jag har aldrig känt att jag har särskilt bra fantasi. Därför lättade det för mig då jag hörde en föreläsning med Carl Johan De Geer som sa ”Fantasi finns inte. Det finns det vi har, men vi kan sätta det i en annan ordning.” Jag kände en sådan tillit till att jag kunde vara skådespelare när han sa så, för det där med att vara galen och crazy har jag aldrig känt mig hemma i. 

Hos 69-åringen Ann Petrén ringer det fortfarande i telefonen, även som frilans.  

– Jo, visst har jag jobb. Men som äldre kvinna får man ingen bärande funktion i berättelserna, så visst kan jag känna mig underrepresenterad åldersmässigt. I tv-serien Wallander har vi en polis i 70-årsåldern som jobbar i yttre tjänst, men motsvarande skulle aldrig inträffa med en kvinna. Det kan jag tycka är tråkigt.  

I höst återvänder hon till Västerås teater för att medverka i Ögonblicket, en musikteaterföreställning om händelsen då nio afroamerikanska elever, sedermera benämnda Little Rock Nine, började studera i en vit skola i den djupt rasistiska delstaten Arkansas. Under våren gjorde teamet en omfattande studieresa till Washington, Memphis och Little Rock, där det hela ägde rum.

– Vi fick en helt otrolig guidning som försatte oss i de svarta elevernas perspektiv. Det var en känslomässigt jättestark upplevelse.

Till helgen väntar en resa till Hedemora, till huset som en gång beboddes av Erik Axel Karlfeldt och har varit i familjens ägo i decennier. Ann Petrén är lycklig över att själv kunna råda över sin tid, efter alla sport- och påsklov då hon spelat och sedan kuskat på bussar efter sena föreställningar för att åtminstone få några skiddagar ihop med dottern Ebba. 

– Visst har jag en identitet som skådespelare, men teatern är inte det enda i mitt liv. Teatervärlden, när den är bra, är så komplett i sin struktur. Man får plats, kärlek och lever i en grupp som blir nära varandra under en period. Jag har så mycket olika band till människor, men de är inte så bestående, så jag är oerhört rädd för att teatern ska vara min enda tillhörighet. Därför har jag alltid haft något annat. Familjen förstås, men också vad som helst – odling, stickning, skidåkning, ridning. 

Hur känns det att kalla sig pensionär? 
– Det är klart att jag kan känna: ”Oj nu rullar det på och jag är inte med!” Och visst är det underligt att inte längre ha access till Kulturhuset Stadsteatern, där jag kan varenda vrå, men det är inte min plats längre. Jag träffar människor i publiken som tror att jag tillhör, men det gör jag ju inte. Teatern har en kort historia, och snart är jag bortglömd. 

***

Läs även: Kjell Westö: "

Läs även: Vad träden avslöjar om oss människor