Annica Wennström: ”De kidnappade min kultur”

”Hur skriver jag en saknad som förts vidare i generationer? Förlusten av det egna språket? Sorgen över den stumma skammen? Hur skriver jag ärvda självklarheter som trots allt givits vidare? Som att man är tyst i landskapet? Inte visslar? Hur man bär in veden? Hur skriver jag samisk världsbild på svenska?” 

Det frågar sig Annica Wennström i en text för kulturtidskriften Kritiker. Hon skickar den till mig inför intervjun. ”Jag har lättare att formulera mig i text”, förklarar hon.  

Vi möts för en walk- and talkpromenad Djurgården runt. Siktet är inställt på en fika. Den blir inte av. Att gå i rask takt passar bättre när besvärliga frågor ska fångas i ord. Jag med block och penna. Annica Wennström med sitt skarpa sinne samt ett visst obehag inför vårt samtal.  

– Vi måste ha magi, annars blir vi inte människor, säger hon och spänner sina granskande författarögon i mig.  

Det sista hon vill är att hennes ord ännu en gång ska falla ner i en text som formar om dem i termer av exotism eller spär på fördomar och konflikter. Historien är full av såriga ordval som beskriver vad samerna är och inte är i relation till varandra och till resten av samhället och nu senast till den gröna omställningen.  

– Runt omkring oss försvinner världar, säger hon. Vi måste fånga dem tillbaka.  

I flera av Annica Wennströms böcker har hon skildrat vad som händer med människor när andligheten i samisk kultur utplånas tillsammans med markerna. Efter framgångar med Lappskatteland – en familjesaga, Skuggrädsla och Svartkvark går Annica Wennström 2013 upp till sitt förlag med Gaskelante. 415 sidor text om människor som fastnat mellan olika föreställningsvärldar. Berättelsen kommer inte att bli utgiven. Den blir i stället hennes sorgebarn.  

Elva år senare kommer upprättelsen. Annica Wennström är nu högaktuell som en av fyra manusförfattare till årets julkalender Snödrömmar. I centrum står den svensk-samiska verkligheten, sådan som den är och sådan hon beskrivit den i Gaskelante. Som den tidigare inte ”fått” bli beskriven då magi exoticerats och inte uppfattas vara en del av den samiska världsbilden. 

Varför Snödrömmar men inte Gaskelante? Frågar jag när vi möts för ett samtal om hur tolkningsföreträdet om vad som får berättas – hur, när och av vem – kommit att påverka den samiska självbilden.  

– Romanen uppfattades som kontroversiell. Förlagen tyckte den exotiserade den samiska kulturen, utan att förstå att en sådan tolkningen utgår utifrån det de känner till och inte utifrån den samiska världsbilden. Jag kände ilska när jag insåg vad som krävdes av mig för att få den utgiven. Inget förlag har skyldighet att ge ut en roman de inte tror på. Men vad som upprörde mig var hur självklart de kidnappade min kultur när de tog sig friheten att förklara för mig hur min egen världsbild var fel gestaltad och hur jag skulle anpassa bilden av det samiska till det förväntade och accepterade.  

Maktlös och frustrerad blev Annica Wennström varse att hon inom sig bar generationers minnen och erfarenheter av att tvingas anpassa sig och formas om. Den smärtan vaknade till liv när hon förstod hur hennes bok lästes och tolkades. Det hjälpte inte att berättelsen var välskriven. Förläggare och lektörer tolkade andligheten som new age. De försökte knåda om innehållet till en säljbar dramaturgi enligt vad fantasygenren kräver. Eller så teg de bara, och tystnaden var talande.  

Annica Wennström sa till förlagen:  

– Det är inte jag som exploaterar min egen kultur eller romantiserar den. Ni ser inte ens smutsen eller motståndet som finns där, läser inte in den psykiska ohälsan, konflikterna, tystnadskulturen. Att ha blicken på markerna är inte flummigt. Det mytologiska landskapet och dess betydelse går faktiskt inte att ifrågasätta och är inte på något sätt exotiskt. Inte för oss.” 

Och de svarade henne ”Var inte så arg. Eller oförskämd.” 

Annica Wennström återkommer ofta i sitt skrivande till hur det påverkat samer att långt in i vår tid inte äga tolkningsföreträdet att berätta om sig själva och sina liv. Att bära på ett stigma av att vara av en lägre sort. Att vara del av en föreställningsvärld som problematiseras.  

– Carl von Linné begav sig en gång ut på en resa i mina släktingars hemtrakter. Det går att läsa hur fula han tyckte vi var. Just detta, hur den andra blicken försöker bestämma och värdera oss, var inte främmande för min morfar eller min mamma. Inte för mig heller. Mitt arv är fortfarande att inte duga.  

Annica Wennström menar att förtrycket gjort självklara delar i den samiska kulturen tabubelagda och svårhanterliga, också för dem själva. Hon låter orden vila. Klädd i svart, med röd sjal och en lång kappa som sveper i vinden. Alltid varm. Aldrig frusen. Inga vantar. Aldrig mössa. Älskar fjäll, vidder, naturen och väder. Friheten. Det är mot den hon ständigt rör sig, mot något som inte finns kvar mer än i sinnet. 

  Den viktigaste kunskapen, säger hon, kan ligga gömd i tystnaden. Så länge man minns, håller man varandra vid liv.  

Numer besitter Annica Wennström fler yrkestitlar och ett stort intellektuellt, akademiskt och yrkesmässigt kapital. Säger hon något lyssnar andra. Detta har inte kommit till henne gratis. Inte heller hennes samiska röst. När Annica växte upp pratades det inte mycket om att familjen är samer.  

– Min samiska identitet har hål, för jag har blivit fråntagen historien genom den politik som har bedrivits.  

Annica ser sig som en liten del av alla de som skriver fram motberättelser om den samiska verkligheten. 

– I motberättelserna ryms alla delar av Sápmi. Det mångbottnade som är vi. Där är det vi som berättar till skillnad mot att bli berättade om. I motberättelserna lever vår historia. Den som ofta tystats. Ibland muntligt berättad genom generationerna, skyddad från den utomståendes blick. Tigande om någon frågar. Ibland förträngd.  

Gaskelante utspelar sig i ett fjällandskap kring Storlien, dit en entreprenör från Stockholm flyttar upp med sin familj för att etablera en vindkraftspark som blir en katalysator för intressekonflikterna mellan byggprojektet och människorna på orten.  

– Jag ville belysa komplexiteten i frågan då vindkraft i den gröna omställningen i grunden är något positivt. Vi vill alla värna om miljön. 

Annica Wennström blev tillfrågad om att skriva en samisk julkalender tillsammans med två andra författare av Jonas Wallerström som hade den ursprungliga idén. I Snödrömmar hindrar något snön från att falla på Gamofjäll. Det får stora konsekvenser för den samiska familjen Gaavmoe som livnär sig på skidturismen. Två systrar tar hjälp av en pojke från det osynliga folket som fastnat mellan världarna och inte kan komma tillbaka hem. Genom en dröm får de hjälp av deras bortgågna mormor. De svensk-samiska verkligheterna möts och vi tillåts uppleva att levande och döda vandrar ”fotsula mot fotsula”.  

– Det andliga har varit en så självklar del av min uppväxt. En världbild. Det tog lång tid innan jag insåg att den var annorlunda jämfört med många andras. Jag tror till exempel att vi ärver våra förfäders erfarenheter även om vi inte vet vilka de erfarenheterna är. Det är en sorts ordlös kunskap vi bär med oss.  

Julkalendern blev för Annica Wennström möjligheten att förmedla det hon ville med Gaskelante. Om hur vi hör ihop med markerna, hur vi delar platserna med andra folk och väsen. Och möjligheten att ge plats åt en samisk vardag. ”Vi finns, kom och umgås med oss!” 

***

Läs även: Konsten att samtidsvägra

Läs även: Vägen ur filmkrisen?