Antonios Antoniadis: ”Vi lämnar över vår kontroll till övervakningssamhället”

En kvart utanför centrala Aten ligger Pireus: porten till den grekiska arkipelagen och en av Europas största containerhamnar. I den mån det nu är en europeisk hamn. Sedan eurokrisen på 00-talet ägs den till allt större del av Kina via det statliga företaget Cosco. 

Med Kina kom övervakningen. Kameror med AI-teknologi skannar turister och varor. Vilket är ungefär vad man väntar sig av den kinesiska övervakningsstaten, men det sker med EU:s goda minne. Pireus hamn ingår i ett EU-finansierat övervakningsprojekt som delar namn med de onda krafternas ledare i Sagan om ringen: Sauron. (OBS: Inte ett skämt.) 

– Namnet är ju en aning… ironiskt, säger Antonios Antoniadis. 

Han är journalist på SVT i Uppsala och publicerade nyligen boken Det osmarta samhället, om baksidorna med det digitaliserade samhället. 

– När jag varit i Grekland och sett hur stort inflytande Kina fått har jag fått upp ögonen för digitaliseringens baksidor. 

Inte för att man behöver åka till Medelhavet för att komma i kontakt med den kinesiska övervakningsstaten. I februari 2022 vann kinesiska Nutech upphandlingen av säkerheten på Arlanda flygplats, och i svenska storstäder flyger polisen med drönare inköpta från DJI, ett kinesiskt företag som nyligen förbjöds i USA av militära säkerhetsskäl. 

Baksidorna med övervakningssamhället är inte svåra att se. Men andra delar av digitaliseringen framstår vid första anblicken som positiva. I dag kan vi boka en läkartid och betala hyran med ett par knapptryckningar. Vi behöver inte ens kunna läsa en karta – Google guidar oss rätt. Vardagen har blivit mycket bekvämare. 

Men bekvämt är inte alltid lika med bra. 

– Man talar om smarta digitala lösningar och artificiell intelligens. Men samtidigt gör det oss beroende av teknik vi inte förstår som någon annan egentligen kontrollerar. Och det gör oss i sin tur mindre självständiga, säger Antoniadis. 

Vår inlärda osjälvständighet är IT-företagens själva affärsidé, förklarar han. De är beroende av att vi vänder oss till dem för att få hjälp med att handla mat, träna eller meditera. Samtidigt tappar vi kontrollen över vilken information vi delar med oss av till omvärlden. Det kan få väldigt konkreta konsekvenser – till exempel tittar forskare vid IMF på hur vår sökhistorik och köphistorik ska kunna användas för att bedöma vår kreditvärdighet. 

Ur det perspektivet framstår det digitaliserade samhället inte alls som särskilt smart, för dem av oss som inte driver ett IT-företag. 

Det var omkring millennieskiftet som Silicon Valley upptäckte att det fanns pengar att tjäna på kunskapen om människors rörelsemönster, köpbeteende och personlighetsdrag. Informationen är guld värd för företag, politiska partier och andra som vill övertala dig att köpa deras produkt eller rösta på deras kandidat. 

– Som jag ser det är storföretagen numera drivande bakom övervakningssamhället. Staterna har snarare blivit konsumenter, säger Antoniadis.  

Med andra ord: utbudet skapar efterfrågan. ”Smarta lösningar” produceras och säljs in, till politiker genom lobbying och till privatpersoner genom reklam. Strategin är densamma: att skapa känslan av att man måste ligga i framkant, att halka efter är något obehagligt eller farligt. Motorn bakom digitaliseringen är IT-jättarna; drivmedlet är grupptryck. 

Antoniadis syftar inte bara på känslan av att hamna utanför om man inte har smartphone och sociala medier. Föredrar man kontanter är man inte längre välkommen i många butiker och restauranger. Man är i hög grad utestängd från kollektivtrafiken. I många fall får man inte ens hjälp av kundtjänst utan att legitimera sig med bank-ID. 

– Du får i praktiken inget annat val än att vara digitaliserad. 

Det är ett särskilt stort problem för dem som av rent praktiska skäl inte kan använda digitala verktyg. Hundratusentals människor lever i så kallat digitalt utanförskap i Sverige – många är äldre utan datorvana, vars syn ofta är för dålig för små pekskärmar. Andra är funktionshindrade eller offer för våld i nära relationer. 

I Det osmarta samhället intervjuas Susann Stambolidou Tellebo, verksamhetsansvarig för kvinnojouren i Uppsala. Hon berättar att förövare ofta skaffar sig tillgång till offrets bankkonton, Swishtransaktioner och bank-ID. Förr kunde utsatta kvinnor gömma undan kontanter; när kontanterna försvinner förlorar de den möjligheten. ”Hela digitaliseringen påverkar de utsatta kvinnorna negativt”, säger Stambolidou Tellebo. 

Grupptrycket som driver på digitaliseringen drabbar även stater. Det pågår en kapprustning mellan länder där det kan skada både ekonomin och landets säkerhet att hamna efter. 

– Det är därför Sverige så gärna vill ligga i framkant. Och för att Bryssel driver på utvecklingen. Det blir svårt för Sverige att avvika från övriga EU, förklarar Antoniadis. 

Visserligen gör man sig sårbar för cyberattacker på en betydligt allvarligare skala när samhällsfunktioner digitaliseras. Sociala medieplattformar får långtgående konsekvenser för yttrandefriheten och demokratin. Men det krävs eftertanke för att se digitaliseringens baksidor. Dessutom finns ofta ett politiskt tryck att ”göra någonting”:  

– I Sverige lyfts övervakning ofta fram som något positivt eller nödvändigt när det gäller att bekämpa kriminalitet. Samma sak med coronapandemin, när jobbmöten blev digitala och spårningsappar mot smittspridning infördes runt om i världen. Otroligt mycket av våra liv sköts in på den digitala arenan, säger Antoniadis. 

Frågan är bara i vilken mån utvecklingen går att undvika. Den drivs på av privata företag, samtidigt som demokratiska institutioner endera inte har möjligheten eller viljan att motverka den. 

– Det stämmer när det gäller institutionerna, men i grunden är ju demokrati folkstyre. Samhällsutvecklingen borde vara mer förankrad i vad folk faktiskt vill. Till exempel: Varför har vi läroplaner med Ipads i förskolan trots att forskningen visar att de försämrar inlärningen? Ingen förälder har röstat och sagt att det här vill vi ha på vår förskola. Vissa förändringar skulle man kunna göra ganska fort genom att pausa utvecklingen och låta människor säga sitt. 

Problemet är bara att de ”smarta lösningarna” är väldigt populära. De positiva konsekvenserna av att till exempel ge sin treåring en Ipad kommer direkt och är lätta att se: man kommer att få jobba, städa eller laga mat i fred. De negativa konsekvenserna kommer senare och går ibland inte ens att koppla till Ipaden, som koncentrationssvårigheter och depression (båda har kopplats till skärmtid). 

Själv använder Antoniadis trots allt smartphone, bank-ID och så vidare. 

– Jag har valt den vägen tyvärr eftersom det underlättar för att fungera i samhället i dag. Jag fokuserar i stället på att begränsa användningen av telefonen och apparna, och att stödja de företag som fortfarande tar emot kontanter. 

Men om till och med någon som skrivit en hel bok om digitaliseringens baksidor känner sig tvungen att delta i den, hur stor är egentligen sannolikheten att folk i allmänhet skulle avstå från ”smarta lösningar” som gör livet bekvämare? 

– Min pessimistiska sida säger nej, människor är inte beredda att offra sin bekvämlighet, säger Antoniadis. 

Trots pessimismen tror han dock att det finns hopp – på ett av de sista ställen där man skulle leta efter det. 

– Digitalisering nämns ofta som en faktor bakom psykisk ohälsa. Och jag tror att ju sämre människor mår desto större kommer behovet och viljan bli att göra en förändring. Många är medvetna om orsakerna till problemet, men bekvämligheten är i vägen. Det som faktiskt kan skapa förändring är att människor förstår allvaret.

***

Läs även: Susanne Åkesson: "Fåglarna är som kompisar för mig"

Läs även: Hanna Sahlberg: "Jag har spelat in ljudet av byar som rivs"