Åsa Linderborg: ”Man kan gilla brudar och bilar, och ändå vara en bra människa”

“Ja, det är väl lite av en originell kombo” är Åsa Linderborgs gissning om varför hon fått så mycket uppmärksamhet för sin nya bok, biografin Tjabo om Sveriges kung Carl XVI Gustaf. Kungen med versalt K för vissa, ett lite mer förmänskligande klingande Carl Gustaf för historikern, författaren och kulturjournalisten Åsa Linderborg. Och just det, socialisten, monarkikritikern och republikanen Linderborg.

Vi sitter på den eftermiddagstomma restaurangen Blecktornskällaren på Södermalm i Stockholm, för att prata om vad det är för bok hon egentligen skrivit. Det var bara två år sedan hennes dokumentär om kungen kom, så vad fick henne att fortsätta fördjupa sig i honom?

– Det var så mycket som jag inte fick med i dokumentären, så jag bestämde mig för att skriva en biografi om hur man konstruerar en kung i världens mest demokratiska och jämlika land. Det har varit otroligt roligt! Det är den lättaste boken jag har skrivit, för den handlar ju inte om mig, säger hon och ser rätt nöjd ut.

Resultatet av ett år på Kungliga biblioteket med närläsning av veckotidningarnas skriverier om mannen och monarken Carl Gustaf är en 690 sidor kronologisk genomlysning av hur en kung skapas och av det samhälle skapelseberättelsen tar form i. Redan på första sidan ges en ledtråd till den komplexitet som Åsa Linderborg visar är avgörande för monarkins stabila position, även i ett land som Sverige. Det är Strindbergs ord från pjäsen Gustav III:

”Armfelt: Jo man beundrar dig, fast man ringaktar dig!

Konungen: Och man hatar mig, fastän man älskar mig! Det är reson!

Armfelt: Man får ta dig som du är!

Konungen: Och jag är sådan jag blivit! Jag har inte gjort mig själv!”

– Jag tycker att det där citatet är så bra för det ringar in det som jag försöker göra med boken. Jag vill etablera tre begrepp om monarkin. Det ena är bekvämlighetsmonarkister. Man tycker egentligen att det är fel, men det funkar. Det andra är att monarkin är en katastrofparasit. Alltså att när nationen befinner sig i kris eller krig eller trauma, då stärker monarkin sin position. Och det tredje är monarkins dialektik.

Hon menar att monarkin är levande materia som gör att vi kan plocka vad vi vill från den. Traditionen, nationen, kärnfamiljen eller exportgeneralen, trebarnspappan eller en tjabo.

– Man kan älska, man kan hata, man kan älska att hata, man kan hata någon som älskar. Alltihopa är där, det liksom bara håller på i en nation. Man kan tro att man är ointresserad, men släpper Madeleine en hudkräm så har alla en känsla, alla har en åsikt. Det är med de här motstridiga känslorna som vi konstruerar kungen.

Själv känner hon “ett stråk av ömhet för mannen som i hela sitt liv har levt i skuggan av sig själv”, som hon uttrycker det i boken. Det är något som vuxit fram, också för att biografiförfattande är en övning i empati, säger hon.

I Sverige är endast 11 procent av befolkningen för ett avskaffande av monarkin, Åsa Linderborg menar att vi gillar kungen för att han är en skön snubbe, utan något elitistiskt i sig, som dessutom är besjälad av klimatfrågan. Vid hans sida finns den lite stramare Silvia, som är konservativ och tycker att kvinnor ska vara hemma med barn. Victoria har fått kämpa för både sin hälsa och sin kärlek och har visat sig vara en stark kvinna, som gör att medelklassens progressiva kvinnor kan identifiera sig med henne. Militarismen, nationalismen och nationalstaten är på frammarsch. Monarkin har något för alla, sammanfattar hon. Och att kungen på många sätt uppträder som en vanlig människa, med brister och oförmågor, har gagnat honom.

– Kungen får människor att känna att ja, jag var inte heller bäst i skolan, jag var också en medelmåtta, men jag duger ändå. Det är ju en energiboost till väldigt många människor. Man behöver inte gå på operan. Man kan gilla brudar och bilar, och ändå vara en bra människa.

Hon är kritisk till att media inte gjort sitt jobb med att granska kungahuset, för det råder inte direkt brist på skäl till kritiska frågor, och det gör henne vansinnig att det också är svårt att göra granskningar eftersom kungahuset inte lyder under offentlighetsprincipen.

– Vad de gör med apanaget, det skiter jag faktiskt i. Men den informella makten vad gäller kungens nätverk, vilka han umgås med, hur ser det ut där? Vad lovar de varandra? Vad pratar de om? Vilken information delar de med varandra? Vilket skvaller har de gemensamt? Vad bestämmer de sig för att man ska verka för att Sverige ska bli för ett land?

Hon hoppas att boken kommer få fler att prata om kungafamiljen som de makthavare de är. Det är inte synd om kungen för att han är påpassad, vi har ju själva bestämt att det är det här statsskicket vi ska ha, påminner hon.

– Jag hoppas att boken ska ge en lite bredare bild av kungen. Men framförallt vill jag ha en smartare diskussion om statsskicket. Vi har ju ingen debatt om det i Sverige. Vilhelm Moberg kom ut med ”Därför är jag republikan” för 70 år sedan, så jag tänkte att nu måste det vara dags för ett nytt bidrag till debatten. Men det var andra tider då, då fanns det en stark republikansk rörelse. Både hos sossarna och liberalerna. Faktiskt även på den borgerliga sidan. Det finns ju inte alls nu.

Vilka hoppas du ska ge sig in i den här nygamla debatten?

– Jag tycker det skulle vara kul om den unga generationen ville börja fundera på det här statsskicket. Monarkin bygger ju på att nya generationer tar vid hela tiden och samhällsdebatten bygger på att man fortsätter prata om de här frågorna fast från sina olika perspektiv. Så det skulle jag nog vilja. Att unga människor funderar över om det här är mänskligt gentemot dem. Om det är demokratiskt gentemot oss. Det är en familj som ska gestalta ett statsskick. Det är fan knäppt.

I ett avslutande, personligt hållet och självreflekterande, kapitel beskriver Åsa Linderborg när kungen firas av folket på sin 76-årsdag. När hon ser alla människor som hurrar, drabbas hon först av tanken att de är en fårskock, men den byts snart ut mot känslan av avund.

– Det var en väldigt stark känsla jag hade, dels att jag var utanför och dels att det var pinsamt med de stora anspråk man tar sig om man har sådana här intellektuella ambitioner som vi har i vårt jobb, du och jag. För vadå? Tänk vilken skönhet, att få gå upp i någonting som det där.

Är det lite som att tro på Gud, att tro på kungen?

– Ja, faktiskt. Någonting som har ett högre värde än en själv. Jag fattade poängen med det då.

Jag får ändå inte hennes resonemang att gå ihop helt, eftersom hon i övrigt resonerar så logiskt och förnuftsmässigt i sin kritik. Så jag ber henne föreställa sig att medan vi sitter här och pratar vid ett bord med fönster ut mot Ringvägen, passerar det människor på väg till Vitabergsparken. Där ska kungen hålla tal och alla som samlats där kommer strax att vördnadsfullt gå åt sidan när kungen närmar sig och ropa och hurra för hans existens.

Skulle inte du tänka att det är lite kejsarens nya kläder över det hela?

– Jo, faktiskt. Och nu när du säger det tänker jag så här, vilket jag faktiskt glömde i mitt sista kapitel som ändå handlar om mig själv, att jag är ju uppvuxen i en vänsterrörelse där man, som min mormor, hade Lenin i bokhyllan. Och den unga vänstern, som jag har varit med i, hade Che Guevara på väggen. Att dyrka människor på det viset, det passar inte mig. För jag har sett vad det gör. Man blir lite dum av det och det är anti-intellektuellt. Samtidigt kan jag ha en förlåtande blick på det. För det kan vara ganska skönt att få vara det också.

***

Läs även: Lena Andersson: ”Många av dagens män är frustrerade”

Läs även: Richard Dinter: ”Det finns ingen demokratisk rättvisa”