Åsne Seierstad: ”Jag trivs bäst i Sverige”

Den norska journalisten och författaren Åsne Seierstad blev känd för hela svenska folket då hon rapporterade dagligen för Sveriges Television från krigets Irak år 2003. Samma år kom också den svenska översättningen av hennes reportagebok Bokhandlaren i Kabul, i vilken hon skildrade en afghansk bokhandlares familj och tillvaro, under talibanernas styre av landet. Boken blev en enorm internationell framgång och gjorde Åsne Seierstad känd för en bred läsekrets i stora delar av världen. Den gav också upphov till en rättslig tvist, då bokhandlarfamiljen som Seierstad bodde hos och skrev om stämde henne för förtal och ärekränkning. Hon dömdes i Oslo tingsrätt till att betala skadestånd till bokhandlarens fru Suraia Rais, men friades sedan i hovrätten i Oslo.

När hon nu efter tjugo år återvänder till Afghanistan, gör hon det med den maffiga boken Afghanerna (Bokförlaget Polaris). I den följer hon tätt inpå tre människoöden och återger deras och hela landets historia. Hon redogör i förordet detaljerat för sitt arbetssätt, samt hur transparent hon arbetat mot sina intervjupersoner (två av tre har fått läsa en engelsk version av texten, den tredje valde att istället läsa den senare, när den översätts till pashtu). Ett resultat av hennes erfarenheter från de juridiska turerna kring Bokhandlaren i Kabul, säger hon.

– Absolut, men så har jag gjort i mina andra böcker också, sedan det där hände. Jag har blivit bättre på att arkivera mina ljudband och på att säkerställa att dem jag intervjuar är med på vad jag skriver, säger Åsne Seierstad på telefon från Oslo.

Hon berättar att dokumentationen också är ett sätt att att bemöta hennes, främst norska, kritiker som hela tiden undrat:

– ”Hur vet du vad hon tänker? Hur kan du veta vad han känner?” Jo, för att jag frågat dem om det. Det är därför jag sedan kan skriva om dem i tredje person och gå in i deras huvuden.

Åsne Seierstad låser ytterdörren, går ut och sätter sig i bilen, startar och frågar om det är okej att hon kombinerar intervjun med att hon tar bilen till Holmenkollen.

– Det föll så mycket snö i går och då passar jag på att åka längdskidor. Det är bland det bästa jag vet och jag tänkte ta en tur på någon halvtimme i dag.

Apropå skidåkning så tänkte jag egentligen ha börjat intervjun med sportjournalistfrågan ”hur känns det” att din bok nu kommer på svenska?

– Jag är väldigt glad över mina svenska läsare. Jag har trofasta läsare som följt mig i över tjugo år nu, och det är samtidigt lite mer distans till dem än jag till dem här i Norge där jag får hårdare kritik. Sverige är det land där jag kanske trivs allra bäst som författare.

Att jag ställer den där sportjournalistfrågan har beror på att Åsne Seierstad skriver om den i sitt efterord till Afghanerna. Hon hävdar där att det är världens bästa fråga.

– Ja, men den är ju det. För mig som författare och säkert för mina läsare är det minst sagt ovant att vara inne i huvudet på en 14-årig afghansk pojke som vill bli talibankrigare. Enda sättet att få veta hur det kan kännas är att fråga honom. Om han inte vill svara på hur det känns och vad han tänker så blir det inget. Men gör han det, kan det bli en bok.

Nu blev det en bok – en tjock en, på över 500 sidor – eftersom både pojken som vill bli talibankrigare och de unga kvinnorna som kämpar för rätten till att få utbilda sig svarade på Åsne Seierstads frågor. Utifrån deras perspektiv och berättelser om sina liv, berättas också landet Afghanistans turbulenta historia – och hur det blivit sedan talibanerna åter tagit makten över landet. 

Åsne Seierstad besökte landet under tre resor förra året, för att tillbringa tid med sina intervjupersoner: poliosjuka Jamila som utbildar sig och blir politiker (född 1976, några år före Sovjetunionens invasion), talibankrigaren Bashir (född 1987, då kriget mot Sovjetunionen gick mot sitt slut) och Ariana som får en utbildning, men som får veta att hon är bortgift innan hon hunnit börja arbeta (född 2000, året före terrorattackerna i USA den elfte september 2001).

De tre är födda vid olika viktiga tidpunkter i den afghanska historien, men att det blev så var mer eller mindre en slump, berättar Åsne Seierstad.

– Allt började med Jamila. Jag träffade henne i Norge efter att hon flytt Afghanistan. När jag intervjuat henne om hennes barndom, uppväxt och aktivism kände jag att jag behövde träffa hennes nemesis – en taliban som skulle fungera som hennes motpol i boken. Det blev Bashir. Av en slump träffade jag också Ariana, och insåg snabbt att boken även behövde hennes perspektiv: om hennes och landets framtid. Hon växte upp då västmakterna var närvarande i landet, hon fick en utbildning. Men sedan höll det inte. Det hjälper inte att hon är utbildad, för hon har inga möjligheter att få jobb i dagens talibanstyrda Afghanistan.

Boken är berättad i tredje person – en form som annars brukar förknippas med romaner. Åsne Seierstad är (förutom i efterordet) osynlig i texten. Det finns inga referenser till ett ”jag”. I stället vill hon berätta afghanernas historia genom dem själva. Det ger boken en stark känsla av närvaro, men har kritiserats av norska kritiker. Samtidigt ligger valet av perspektiv i linje med hur Åsne Seierstad alltid rapporterat från krigshärdar, oavsett om det varit Irak, Tjetjenien eller Afghanistan.

När Åsne Seierstad anlände till Kabul och fick sin pressackreditering fick hon veta att det skulle bli svårt att hitta en taliban som ville berätta sin personliga historia. Hon skriver att det sporrade henne att försöka ännu mer, eftersom hon var mån om att skriva om en person – inte ett kollektiv – och det är just som kollektiv talibanerna framställt sig själva och kommit att framstå i medierna.

– Det var en stark drivkraft för mig. Jag sade till Bashir direkt när vi träffades att om han ville vara med, då behövde jag träffa hans familj, och vi behövde prata om vad som drev honom. Han tog det väldigt bra och svarade så öppet han kunde. Samtidigt var det ju kontroversiellt, eftersom jag också vet att han deltagit i förfärliga angrepp, bland annat på sjukhus och skolor.

Men hon lät honom berätta sin historia och sin syn på saken. För, understryker hon, i Norge finns en stark tradition av att hylla motståndskampen och Bashir själv ser på sina handlingar som del av just en sådan.

– Han menar ju att han bjuder ockupationsmakterna motstånd och i Norge hedrar vi förstås dem som vågade kämpa mot nazisterna under deras ockupation av Norge.

I Kabul blev Åsne Seierstad varje morgon hämtad av sin förare, för att varje kväll åter skjutsas till hotellet. Hon tillbringade hela dagar hemma hos Bashir och de övriga intervjupersonerna i boken.

– Som journalist har man aldrig den tiden med sina intervjuobjekt. Nu har jag haft massor med tid. Det har varit lyxigt.

Men du har ändå skrivit en över 500 sidor lång bok och var i Afghanistan senast i juni förra året. Så du har väl ändå jobbat under en ganska stark tidspress?

–Jag har jobbat hårt. Men jag skrev mycket i Kabul. Eftersom det råder utegångsförbud fanns inte mycket annat att göra. Här hemma träffar jag vänner, går och tränar eller åker längdskidor. Det gör jag inte där och då går det att jobba väldigt effektivt, säger Åsne Seierstad och ger sig sedan ut i skidspåret vid Holmenkollen.

***

Läs även: Maria Maunsbach: Jag är övermätt på "viktiga böcker"

Läs även: Adrian Wooldridge: "Utan meritokrati blir det en ständig kamp"