Att filma det som skaver

Under decennier åkte svenska filmare ut i världen och rapporterade om hunger, krig och fattigdom. De brukade se ut som en kombination av Hemingway och Castro, gärna iklädda någon halvmilitär väst med fickor för kamerautrustning istället för vapen.  

Dagens mest framgångsrika svenska dokumentärfilmare, Göran Hugo Olsson, liknar en doktorand i statsvetenskap på något amerikanskt universitet i början av 60-talet. Slips som virar sig in under skjortan, livlig, full av citat och otidsenligt artig.  

– Jag är uppväxt i Lund på 70- och 80-talen och alla mina kompisar spelade i band men det kunde inte jag. Så jag tillbringade högstadiet och gymnasiet på filmklubbarna som fanns på nationerna och såg allt från ny amerikansk film till Eisenstein. 

Han tar emot på ett kontor på Södermalm i Stockholm. Lokalen är något av ett nav i svensk dokumentärfilm. Vägen hit gick via Stockholms universitet där Göran Hugo Olsson läste filmvetenskap. Där träffade han David Aronowitsch och de kastade sig in i vad Göran Hugo Olsson kallar ”finfilm”: Antonioni, Bergman, Godard.  

– Vi var bara 22 år och fick pengar från Filminstitutet för att skriva ett manus till en remake på en Ingmar Bergmanfilm.  Upphovsmannen var inte tillfrågad så det var verkligen oerhört generöst. Jag tog ut pengarna i kontanter och åkte till Polen där David studerade på filmskolan.  

Aronowitsch passerar i bakgrunden och ler tyst. Det blev ingen remake av Bergmans Tystnaden. Året var 1989 och de två unga filmarna sveptes med av historiens svallvågor och blev dokumentärfilmare. 

– Vi bodde i Berlin när muren föll och då träffade vi helt enkelt mycket romer. De var snabba på business, köpte bilar i Tyskland, sålde dem i Polen. De var trevliga, vana vid allt, lätta att närma sig och talade gärna med oss. 

Det blev flera korta filmer för SVT om romernas liv i det nya Europa. Så långt skilde sig inte Olsson och Aronowitsch från andra dokumentärfilmare. Men deras stil var annorlunda. Göran Hugo Olsson använder orden ”korrekt” och ”över-snobbism”. De ville vara artiga mot dem de mötte och filmerna skulle vara snygga. Bra ljud, riktig filmkamera, inte video.  

Men det räcker inte som förklaring till att just Göran Hugo Olssons filmer blivit så framgångsrika. Det finns något som pulserar under ytan i hans filmer, under det faktiska.  

– Min politiska bakgrund är att jag var aktiv med att samla ihop pengar till ANC. Men i hemlighet var jag besatt av Interview Magazine så jag åkte från ANC-demonstrationer till stadsbiblioteket i Lund för att läsa om Warhol och Studio 54. Den politiska kampen skulle leda till att alla möttes på dansgolvet oavsett sexualitet, ras och läggning. Ja, jag romantiserar det fortfarande…  

Mycket riktigt är musiken central i hans filmer. Nästa projekt handlade om rapparen Leila K, sedan följde en film om soulsångaren Billy Paul. Karriären rullade på med festivaler och priser. För några år sedan blev han invald i Amerikanska filmakademin som delar ut Oscarspriserna. Motiveringen löd "Exceptional accomplishment in the field of theatrical motion pictures". Inbjudan kom efter filmen That Summer en film om en film som fotografen Peter Beard spelade in i början av 70-talet med avantgardekonstnärer och Kennedyfamiljen i East Hampton, ett projekt med trådar till Andy Warhol och Jonas Mekas.  

Göran Hugo Olsson hade kommit till den värld han drömt om som gymnasist. Allt var möjligt. Men den tekniska utvecklingen som gör att alla kan filma fick honom att tveka om framtiden.  

– Den filosofiska och tekniska utvecklingen går hand i hand. Förr fanns det ett behov av medelklassmänniskor som åkte ut i världen och filmade hur eskimåer levde. Nu finns ingen anledning för en medelålders vit man att åka någonstans och filma. För att en dokumentärfilm skall vara intressant måste den komma inifrån den community som den handlar om.  

Göran Hugo Olsson drog slutsatsen att han bara hade rätt att antingen filma sin egen värld (som idolen Jonas Mekas gjorde i sina dagboksfilmer) eller arbeta med de filmer som ”gjorts för mig som medborgare”, alltså filmerna i SVT:s arkiv. Så han lade ned kameran och gick in i det förflutnas bilder.  

Arbetet kan förefalla enkelt – och aningen långtråkigt. Hur svårt kan det vara att välja ut sekvenser ur gamla filmer och klippa ihop dem? Svaret är osannolikt krångligt, åtminstone för Göran Hugo Olsson. Han börjar med att göra utskrifter av allt som sägs i filmklippen han tagit fram om ett visst ämne. Sammanfattningar av intervjuerna duger inte, allt skrivs ut ord för ord tillsammans med små stillbilder ur scenerna. 

– När alla bilder och all text är utskrivna packar jag en väska och åker till samma hotell i Midtown New York. Jag bor alltid i samma sorts rum och går till samma Office Depot och köper pennor, sax och lim. Sedan klipper jag i utskrifterna och klistrar upp det jag vill använda på en jättestor pappersrulle. Under processen dricker jag bara Sprite och vitt vin.  

På pappersrullen finns nu filmens planritning. Men bygget återstår. Den nya filmen om Palestina-Israel-konflikten har krävt fem år vid klippbordet. 

– En fråga vi ständigt ställer är hur lång en mening är… varför har man en bisats och inte en ny mening. Det handlar om rytm. Alla människor har ju en slags intensitet och det gäller att lita på den. Här kommer också musiken in. Att dra på den... När man ser ansiktena och blickarna på dessa bilder vill man stoppa tiden – men det går inte. 

Att vilja stoppa tiden låter nostalgiskt, men just det vill Göran Hugo Nilsson undvika. Hans filmer kan beskrivas som undersökningar av smärtpunkter.  

– I min generation är vi uppväxta i en värld av framtidstro, men det blev inte så. Det blev inte rättvist, det blev inte kärlek. Det blev krig och stridsvagnar. Freud talar om ”Das Unheimliche”. Något har tagits ifrån dig, vi känner oss inte hemma. 

The Black Power Mixtape 1967-1975 kom 2011 och blev en stor framgång trots att det gjorts massor med dokumentärer om ämnet. Det är gammalt material men en ny berättelse. Svenska filmare är sällan intellektuella när de talar om sitt arbete men Göran Hugo Olsson talar lika gärna om rappmusik (han har samarbetat med Lauryn Hill) som om filosofi. Bägge har en direkt koppling till hans verk. 

– Jag är väldigt påverkad av ett begrepp från Jacques Derrida: hauntologi. Detta att använda det förflutna, men inte romantiskt. Man tar fram sådant som skaver och återanvänder det. Inte av nostalgiska skäl utan för att det är minnen som plågar en. 

Israel Palestina i svensk TV 1958-1989 är en nördig titel. Uttänkt, förstås. Och den fungerar. När filmen visades vid Venedig-festivalen nyligen gjorde Göran Hugo Olsson fyrtio intervjuer om en film bestående av gamla filmklipp... 

Laddningen i filmerna kommer ur Göran Hugo Olssons noggrannhet. Han är sparsam med text och kommentarer, litar på tittarens förmåga att se. Diskretionen ger intensitet. Detaljer, som ljussättning av de gamla klippen är extremt omsorgsfull. Göran Hugo Olsson vill att tittaren ska känna att filmaren inte gör om materialet, inte pressar in det i en viss tolkning. De intervjuade får tala till punkt. De är inga klipp ”upp i ansiktet”. Publiken får själv värdera bilderna. Men Isarael-Palestina konflikten är förstås ett extremt kontroversiellt ämne. 

– Ta i i trä, av förhandsvisningarna att döma verkar filmen fungera på olika grupper. Vem vet, kanske ser de olika filmer men vi har inte fått några anklagelser för vad filmen innehåller. 

Barnen ringer, intervjun är slut. Återstår att se hur det ska gå för filmen. 

– Den kan nog bli en dating-film som man går till när man vill imponera på någon, säger Göran Hugo Olsson med ett litet leende jag anar att han har haft sedan han första gången dök ner i arkiven. 

***

Läs även: Johan Rheborg: "Prestige är ett gift"

Läs även: Teatern går baklänges ur krisen