Bill Frisell: ”Även den enklaste sång rymmer något man inte såg innan”

Världens bäste gitarrist är inte någon gråhårsrockare från Londons 60-tal eller skallrakad amerikansk funkyngling utan en ytterst försynt man som betraktar mig från videoskärmen. Han ser ut som en pensionär av den där typen som går på senioruniversitetet men aldrig begär ordet.   

Men Bill Frisell spelar alldeles för bra gitarr, är alldeles för produktiv och dessutom alldeles för påhittig i sina kompositioner för att någon musikintresserad ska missa honom. Han kan göra om en Duke Ellington-standard till något helt nytt och vid skrivbordet leka fram en komposition som får publiken att undra var melodin har gömt sig någonstans, så självklar är den. På bilder sitter han ofta böjd över sitt instrument. Alltid på väg att lyssna efter toner vi andra inte hör. 

– Den första gitarr jag minns såg jag på tv. Det var westernfilmer med cowboys som spelade gitarr. Jag växte upp i Denver som visserligen är en stor stad men med bergen runt om och just cowboys på gatorna. Sedan fick jag en transistor och somnade till det sena 50-talets och tidigare 60-talets musik.  

Vi möts på nätet. Bill Frisell sitter i huset utanför New York och berättar omgiven av tjocka buntar med notblad. I början undrar jag om det är något fel på uppkopplingen eftersom han sitter helt stilla. Men han är bara extremt koncentrerad.  

– Sommaren 1965 fick jag min första elektriska gitarr. Så jag och min vän tvärs över gatan lärde oss tre sånger och en vecka senare fick vi vårt första gig i en källare där det var fest. Sedan dess har jag följt musiken. 

Gitarrvirtuoser brukar vara självsäkra, oavsett om de spelar klassisk musik eller jazz och rock. Och så länge frågorna handlar om andra artister och barndomen är svaren precisa. Men när jag undrar hur denne extremt produktive musiker arbetar blir Bill Frisell mer tveksam. 

– Du märker nog att svaren dröjer lite. Så är det också med musiken. Du kan ju se hur jag pausar och tänker över vad jag ska säga. Det är samma sak när jag spelar. Det handlar åtminstone delvis om mina egna begränsningar. Vad kan hända nu? För jag klarar inte av att spela allt jag skulle vilja spela.  

Det är ett av många understatements Frisell levererar under vårt möte. Han kan förstås spela de svåraste passager som passerar utan att ansträngningen märks. Men vad som utmärker många av hans kompositioner, i synnerhet de sena, är hans sätt att ge tonerna livsrum. Frisells musik är luftig, han låter tonerna dröja kvar på ett svävande sätt som påminner om Mozarts kompositioner för glasharmonika. Egenartat och självklart på samma gång. Fast det vågar jag inte säga. Man vill ju inte vara någon insmickrande gitarrnörd… Så jag frågar lite torrt om rockgitarristers långa solon kontra hans pauser. 

– I stället för att göra ett stort virrvarr med hundra noter så försöker jag göra en stark gest. Men ännu mer handlar det om samma sak som när jag började spela med min vän tvärs över gatan. Musik är som att ha ett samtal. Det går inte om alla talar samtidigt. För mig uppstår den mest kraftfulla musiken när alla har sin röst. Man startar konversationen med ett påstående i toner och får en reaktion. Om alla i bandet deltar kan det hända förvånansvärda saker när man skickar runt informationen. Idéerna växer till saker man inte ens visste var möjliga.  

Artiklar visar att han alltid varit lågmäld och i den dokumentärfilm som gjorts om honom lyckas han nästan försvinna ur centrum. Själv säger han att den musiker som är ärlig blir ödmjuk och hänvisar till sina samtal med Sonny Rollins. Frisell slog igenom på 80-talet i New York med inspelningar hos det tyska skivbolaget ECM som var dåtidens centrum för experimentell jazz. Han blev snabbt bolagets hus-gitarrist och var med på massor med skivor. Berömmelsen växte och på 90-talet blev han uppmärksammad också utanför jazzkretsarna med skivan Have a Little Faith som numera har ikonstatus.  

Som student hade han spelat klassisk musik på klarinett och på denna skiva framför han kompositioner av Charles Ives och Aaron Copland, förgrundsfigurerna inom amerikansk konstmusik men också en version av Dylans Just Like a Woman. Bill Frisell plockar isär och sätter ihop melodierna så att något nytt uppstår utan att göra våld på ursprubgskompositionen. Vad han än framför klingar det luftigt och vackert även om melodierna kommer från helt olika genrer.  

– Ja, alla dessa beteckningar. Countrymusic, Americana ... tänker inte på det. Vad jag än spelar så reflekterar det var jag varit, hur jag växte upp. Mycket kommer från min barndom, vad jag såg och hörde på TV. Den elektriska gitarren och jag föddes ungefär samtidigt. Du vet Fender Stratocaster. Mmm… När jag var barn tecknade jag mycket (det gör jag fortfarande) och drömde om att resa ut i rymden med ett rymdskepp. Det fanns så mycket framtidshopp, så mycket möjligheter. Jag försöker hålla fast vid det där ögonblicket när du är barn och ser något för första gången. Något som vidgar sinnena. Jag försöker få det att hända i min musik. 

Sammantaget har Bill Frisell släppt ett 40-tal studioskivor. Han har samarbetat med rockartister som Elvis Costello, experimentmusiker som Brian Eno och de främsta jazzmusikerna som Ron Carter. Dessutom är han mycket road av att spela med symfoniorkestrar. Sammantaget har det har blivit sex nomineringar till Grammy och en vinst. Och det fortsätter strömma ny musik ur hans gitarrer. 

– Jag slåss fortfarande med hur jag ska skriva musik. Jag skriver på papper inte på dator. Jag spelar, jag lyssnar. Ibland spelar jag bara en ton. Den är en fråga: Vad blir nästa not?  

Vad som tagit mig så lång tid att lära är att inte döma det jag gör i det ögonblick jag gör det. Om jag försöker avgöra om det är bra eller dåligt så avstannar processen. Så jag försöker låta tonerna komma utan att ställa mig i vägen med mitt omdöme. Låt musiken hända! 

Det låter så enkelt när han talar och i de många intervjuer som gjorts med honom får jag nästan känslan av att han försöker smita förbi sina utfrågare genom att inte tala om problemen. Kanske har han ett så innerligt förhållande till musiken att han inte behöver ord. Kanske vill han skydda de hemliga toner som bor i gitarren men inte kommit fram ännu. I vart fall ägnar han osannolikt lång tid åt att studera andras kompositioner. Den morgon jag talar med honom suckar han över Billy Strayhorns klassiker Lush life skriven i början av 30-talet och framförd av Duke Ellingtons orkester.  

– Jag har hållit på flera år och försökt lära mig denna sång. Det tog åratal innan jag vågade spela den på en konsert. Jag kan den fortfarande inte. Det tar lång tid, så lång tid... 

Det hörs faktiskt en liten suck, det starkaste känslouttrycket under vårt samtal. Men ingen kan missa att Bill Frisell är passionerad. Likt en älskare vill veta allt om sin nya kärlek vill han veta allt om den melodi han mött. När han ska lära sig en sång transkriberar han den till olika tonarter för att komma på dess hemligheter.   

– Förmodligen räcker det med att spela en enda sång hela livet. Även den enklaste sång rymmer något man inte såg innan.  

Varje konsert med Frisell är unik. Ofta har bandet inte ens en spellista. Och till åhörarnas förvåning räknar han aldrig in sångerna Musikerna bra sätter igång. Hur vet de när de ska börja. Och med vilken ton?  

– Det räcker med att lyssna. Duke Ellington har sagt att om du måste tala om för medlemmarna i bandet vad de ska spela så har du fel medlemmar i bandet. 

Han turnerar ständigt världen över och tycks skriva ny musik varje dag. Bill Frisell har inget behov av att tala om framtiden. Allt bara fortsätter. Han är bokad flera år framöver, men han vet inte vad han ska spela nästa konsert.  

– Arrangörerna frågar vilken grupp jag vill spela med. Och vilken musik ska jag framföra? Det kan jag inte säga. Musiken utspelas alltid i ögonblicket och rör sig som den vill in i framtiden. 

***

Läs även: Att filma det som skaver

Läs även: Ryan Bancroft: "Jag har stor vördnad för arbetaryrkena"