Björn Persson: ”De har funnits här längre än vi. De förtjänar respekt”

På väg till mötet undrar jag om detta är klokt. Stora svart-vita bilder av elefanter brukar möbelfirmor hänga bakom sina tråkigaste soffor för att antyda ”konstnärlighet”. Och naturfilmerna i tv handlar mest om djurens sexliv vilket verkar vara mer upphetsande för fotograferna är för djuren själva. Så varför intervjua någon om att fotografera djur?

Jo, det är något med den här fotografens bilder. Elefanterna ser tankfulla ut, ibland med så många rynkor runt ögonen att man undrar vad de hade för sig i går. Lejonen liknar sina släktingar runt Stureplan, fast sämre kammade.

Björn Perssons fotografier signalerar en behärskad melankoli som inte alls stämmer med den vältränade energiske man som tagit dem. Med åren har det blivit tre böcker, en dokumentärfilm och åtskilliga utställningar. Vi träffas på ett galleri i Stockholm omgivna av tomma vita väggar. Bilderna till den nya utställningen är ännu inte hängda så vi talar om fotografier utan att se dem. Kanske är det bra, för jag vill förstå hur Björn Persson föreställer sig bilderna innan han tar dem.

– För mig är det ganska ointressant med bilder på djur som jagar eller jagas. Jag tänker på dem som människor när jag tar en bild. Hur får jag fram personligheten och själen i denna individ?

Och framför kameran uppför sig djur som människor. Det finns de som är villiga att posera, som inte blir stingsliga av kameran eller av att man är närvarande.

Björn Persson är medveten om att det kan låta flummigt när han talar om djurens själ och personlighet men han är inläst på hårdfakta. Att rädda hotade djur är den ena drivkraften till hans bilder. Den andra är skönheten. Björn Persson började som målare och hans fotografier är uppbyggda som klassiskt måleri med klara linjer, perspektiv och tydligt centrum. När han blir kritiserad för bearbeta sina bilder (vilket renläriga dokumentärfotografer inte gör) påpekar Björn Persson att han kallar sig för konstfotograf. Likt en 1800-talsmålare visar han en besjälad natur.

Men medan målarna såg naturen ur människans perspektiv försöker Björn Persson se världen ur djurens. Många naturfotografer är upptagna av spänning och action: antiloper som jagar sitt byte, lejon med blodiga käftar, slagsmål mellan elefanthanar. I jämförelse liknar Björn Perssons foton ömsinta porträtt av släktingar.

Som barn såg han djuren på Köpenhamns zoo utan större intresse. Men när han ett par och tjugo år gammal följde med en vän till Sydafrika för att jobba på en pizzeria hände något. Han gjorde som alla andra och besökte en Nationalpark.

– Det var ett nytt universum som öppnades. För första gången kände jag riktig inspiration. Det här var något som berörde mig själsligt. Så jag började fotografera djur med ganska undermålig utrustning men möttes ändå av väldigt starka reaktioner när jag kom hem och visade bilderna.

Björn Persson menar att åskådarna ofta reagerar starkare på naturbilder än på andra motiv. Gallerister har berättat om besökare som gråtit framför hans fotografier. Känsligheten tror han beror på att bilderna visar oss "vårt eget ursprung”.

– Vi har ju samma blodsystem, samma hjärta, samma hjärna även om de naturligtvis är uppbyggda på olika sätt. Det vore nästan ologiskt om djuren inte vore besjälade, hade ett medvetande, ett inre liv i alla fall.

Genom vårt samtal återkommer Björn Persson gång på gång till gemenskapen mellan djur och människa. Han berättar att elefantungar som inte får sova nära modern får värre mardrömmar än barn i motsvarande situation.

– Efter den första resan bestämde jag mig för att fotografera bättre och nå ut till fler. Så jag åkte ned igen till Sydafrika och tänkte att jag ska lära mig allt om djuren. För ju mer man vet och förstår det man fotograferar, desto bättre blir bilderna.

Det blev en ett-årig utbildning till viltvårdare. Mycket av arbetet bestod i att ta hand om djur som skadats eller dödats av tjuvjägare. Där fanns noshörningar och elefanter som dödats för att man skulle kunna såga av betarna. Björn Persson ville väcka opinion fen trodde att bilder av de lemlästade djuren skulle vara för svåra att ta in. Så i stället bestämde han sig för att göra bilderna så vackra att åskådarna skulle vilja rädda djuren. Resultatet är perfekt komponerade fotografier i vilka det råder en påtaglig stillhet, som om livet tagit en kort paus för eftertanke.

– När jag talar om personlighet hos djur är det förstås en metafor, men det handlar om att skapa något mer än bara naturfoto. Inte enbart en avbildning: så här ser en elefant ut. Man pratar om lejon eller elefanter som arter, men man måste förstå att varenda individ är annorlunda. Jag vill att man ska se karaktären hos just den elefant jag fotograferar.

Närheten mellan fotograf och djur är också fysisk. Någon har räknat ut att det i Afrika tas två miljoner bilder per dag av elefanter och vid fotosafaris kan man se 20 bilar fyllda med turister som sitter med sina teleobjektiv riktade mot det ätande, blodiga lejonet. Björn Persson använder helst ett mindre zoomobjektiv, 24-70 mm, samma som jag själv kan ha när jag tar bilder av människor på ett café.

Men även om vi bägge vill komma så nära som möjligt för att porträtten ska bli bra har Björn Persson en speciell arbetssituation. Ofta måste han ofta ha med sig beväpnade vakter på avstånd – om djuren trots alla försiktighetsåtgärder skulle anfalla.  Kollegerna ligger långt borta med teleobjektiv, han vill komma nära. Det kräver förberedelser och kunskap, sådant han lärde sig som viltvårdare.

– Jag kan läsa av djuren bättre än kollegerna. Jag kan närma mig till fots och se om de är lugna eller nervösa. Elefanter har två körtlar på huvudet som utsöndrar testosteron. Droppar det från dem vet jag att jag ska dra mig tillbaka. Men man blir aldrig fullärd. Djur är oberäkneliga. Man måste vara oerhört försiktig.

Eftersom Björn Persson ofta fotograferar stora och potentiellt farliga djur så måste han närma sig oerhört försiktigt. Han vill ta bilderna av lejon, elefanter och noshörningar på 5 - 10 meters avstånd.

– Så jag smyger mig fram och kan sedan krypa sista biten så att jag aldrig signalerar med kroppen att jag är ett hot. Det kan ta flera timmar att komma nära noshörningar och få dem att vänja sig vid min närvaro. Ett knep är att sitta med ryggen mot dem för att visa att jag inte utgör en fara. Ibland lägger jag mig ner på rygg någon timme, då har det hänt att hyenor kommit fram för att de blivit nyfikna.

Så kommer då ögonblicket när bilden ska tas. Han har bara en kamera med sig, byter inte objektiv. Koncentrationen måste vara riktad mot djuret. Hela tiden pågår ett spel mellan djuret och fotografen. Björn Persson är lycklig, inte rädd.

– Jag kan vara någon meter från en elefant och känner inte rädsla utan eufori. Det tittar ned på dig, registrerar dig. När jag ligger där och djuret till slut börjar äta som vanligt så känner jag att jag kan ta ett ärligt porträtt. Jag kan avbilda djuret på djurets villkor eftersom det accepterat min närvaro.

Han tar inga uppdrag från tidningar utan målet är att visa bilderna på gallerier. När utställningen är klar är det dags för nästa resa. Jakten på skönheten pågår. Intresset för djuren består.

– De har funnits här längre än vi. De förtjänar respekt. Jag vill inte lämna djurens värld, men jag söker fler uttryckssätt. I framtiden kanske jag börjar skapa installationer, något ännu mer banbrytande än fotografierna.

Efter intervjun försöker jag fotografera en ekorre i Humlegården. Det går så där. Ekorren har bättre koll på mig än omvänt och sticker så fort jag närmar mig. Jag tröstar mig med att det åtminstone är ett djur Björn Persson borde gilla: flitigt, koncentrerat och på språng.

***

Läs även: Joanna Rubin Dranger: "Berättelserna visar att människor döljer vilka de är"

Läs även: Annica Wennström: "De kidnappade min kultur"