Bo Rothstein: ”Jag har aldrig blivit så utskälld”

Statsvetarprofessor Bo Rothstein är ständigt i opposition. Numera även i pension, men få kommer att märka det. Debattsidorna ligger som pudersnö och konkurrerar bara med pisterna i italienska Limone. Bo Rothstein halvtidsbor i närheten. En graf med debattartiklar på ena axeln och snötillgång i Alperna på den andra skulle visa på ett negativt samband.  

Några smakprov: ”S-märkta forskare i gräddfil”, ”Näringslivets dolda styrning av politiken måste stoppas”, ”Ekonomipriset är nykolonialt”, ”En riksbank som inget vet förtjänar inte självständighet”, ”Genusvetenskap har blivit moderna flickskolor”. 

Han får också mothugg. ”Lugna ner dig, Bo Rothstein” replikerar en debattmotståndare.   

Äter du feminister till frukost? 

Någonstans på serpentinvägarna stannar han bilen för att inte sladda av. 

– Det är ett missförstånd! Forskning som undersöker betydelsen av kön är oerhört viktig. 

Det jag ogillar är genusforskning som organiseras för sig själv. Universitetsidén skulle dö om kvinnor, män, judar, svarta eller vilken grupp som helst skulle arbeta var för sig.  

Så ja, genusforskningsinstitut slinker ner med dagens första cappuccino. För övrigt, säger han i mobilen, har mer än hälften av hans doktorander och rekryterade forskare varit kvinnor. Nu är Bo Rothstein aktuell med två böcker, en av dem skriven av hans far Berth Rothstein redan 1988.  

– Min pappa var ett psykologiskt mysterium, säger Bo om fadern som flydde till Sverige från Österrike 1939.   

Varför?  

– Under hela min barndom fick jag höra att allt var bättre i Österrike. För honom var 1938-45 bara ett olyckligt mellanspel i Österrikes ärorika historia. Men för mig är nazismen en österrikisk uppfinning, framgångsrikt exporterad till Tyskland. Det är genomfalskt när Österrike säger sig vara ”det första offret” för Hitler.  

Sonen fick de ursvenska namnen Bo Arne Mats. I 25-årsåldern bytte han de två sista till Abraham Mendel.  

Mest slående i fadern Berth Rothsteins bok är arbetslinjen. I åratal sliter ynglingen på skånska bondgårdar. Stiger upp klockan fem, utfodrar hästar och kor, kör vedlass i skogen. Tills han kan köpa ett växthus för grönsaksodling. Och sedan ett till och ett till. Han är till slut en förmögen handelsman och fastighetsägare i Malmö, och så blir den judiske flyktingens berättelse en studie i vad man på engelska kallar grit. Arbeta! Hårt!  

– Behöver man pengar får man gå ut och tjäna dem, brukade han säga.  

Vad har du ärvt av honom?  

– En optimistisk livssyn. Han gillade inte ordet ”rädd”, det fick inte förekomma i familjen eftersom ”det inte fanns något att vara rädd för”.  

Långt senare ställer sonen frågor om framgång på den kollektiva nivån. Varför lyckades folkhemmets socialdemokrater med arbetsmarknadspolitiken men inte med skolan? Längre fram: hur uppstår tillit? Och vad skapar korruption? 

Korruption är något att vara rädd för.  

På 1990-talet rekryterades Bo Rothstein till ett internationellt forskningsprojekt om tillit och socialt kapital, lett av Robert Putnam. Putnam var en rockstar, statsvetenskapens svar på Madonna. Hans bok Bowling alone drev tesen att den minskade tilliten i USA berodde på krympande scoutkårer och utarmade sångkörer. Civilsamhället hade slagits ut av TV.  

– Jag drog samma slutsats som han, att social tillit och socialt kapital är viktigt för demokrati och framgångsrika samhällen, säger Bo Rothstein.  

Hur tilliten genereras är en annan femma. Putnam ansåg att det handlade om föreningslivet.  

– Men det finns, hävdar jag, ingen empirisk studie som stöder den slutsatsen. Tillit uppstår när den systemiska korruptionen försvinner. I Sverige skedde det någonstans mellan 1855 och 1880. Precis som i Danmark, Storbritannien och Tyskland. Tillit börjar med att man litar på maktens tjänstemän, innan den utsträcks till resten av samhället.  

Loopen går, så att säga, åt andra hållet.  

– Putnam blev jättearg. Jag har aldrig blivit så utskälld i hela mitt liv.  

Svaret från Bo Rothstein blev Quality of government, ett forskningsinstitut han startade i Göteborg 2004 tillsammans med professorskollegan Sören Holmberg för att mäta förvaltningskvalitet i hela världen.  

– Länge ville Putnam inte prata med mig. Men när jag var på Harvard i fjol dök han upp på min föreläsning. Han sa att han ville bli sams innan han dog. 

I Norden är tillitssiffran fortfarande skyhög. Men i Sverige har den börjat sjunka. 

– Den ekonomiska ojämlikheten har ökat väldigt mycket mer än i andra länder. Vi har fått en besvärlig brottslighet som Danmark, Finland och Norge inte har. Och en stor grupp inflyttad från länder där man absolut inte känner tillit. 

Hans egen nyutkomna bok Grundbulten spänner över nationer och samhällssystem och numera haglar forskningsfrågorna även i Sverige. Det som retar Bo Rothstein mer än något annat är när forskare undviker svåra samhällsfrågor för att det är ideologiskt obekvämt.  

– Varför går det till exempel så illa för pojkar i skolan, särskilt om de har utländsk bakgrund? Det finns 200 professorer i pedagogik. Varför forskar de inte om det? Det är otroligt pinsamt för forskarsamhället att det stora genombrottet för att förstå dagens klanbaserade kriminella nätverk har gjorts av journalister. 

Vi närmar oss ett fenomen som Bo Rothstein uppmärksammade flera år innan gängbrottsligheten blev vardag. ”De tredubbla förlorarna”, killar som misslyckas i skolan, som inte får tjejer och inte heller respekt från samhället.  

– Länge förnekades problemet med killarna. En del sa att ”män hade så mycket mer makt förr, så det gör inget om de tappar lite nu”. Det tycker jag är ett otäckt utilitariskt resonemang.  

Och killar är inte tysta när de marginaliseras. 

Hur ska vi lösa integrationsproblemen då? 

– Jag skulle börja med att avskaffa betyget F i skolan. Det är ett konstitutionellt övergrepp att underkänna barn i en obligatorisk skola i ett liberalt samhälle. Och så måste man på något sätt bryta bostadssegregationen. Vi hade en gång i tiden en bostadspolitik. Det kan inte vara rocket science.  

Ibland undrar jag om vi har haft fel uppfattning om den mänskliga naturen. Så fort medborgarna får en chans så börjar de segregera sig.  

– Min bild av den mänskliga naturen har jag tagit till mig från forskningen. Visst, tio procent av alla människor är väldigt själviska. Och bara tio procent är Moder Teresa. Men den största gruppen är ”villkorliga samarbetare”. Man gör det rätta, men bara om alla andra också gör det, och det måste man tänka på när man utformar samhällssystemen. Någon strukturell rasism tror jag däremot inte på. Då hade vi aldrig tagit emot så många flyktingar.  

En tidigare bok av Bo Rothstein tillägnades farföräldrarna som mördades i Auschwitz. Den hette Vad bör staten göra? ”För dem var detta ingalunda någon teoretisk fråga”, skrev barnbarnet. Under ytan bor trots allt en rädsla för vad mänskligt organiserade samhällen kan ställa till med om mekanismerna är fel. Att Grundbulten ägnar 96 sidor åt ”liberal socialism” får sättas på den växande ojämlikhetens konto. Idén är enkel, en folkhemskapitalism à la den gamle högerledaren Jarl Hjalmarson.  

– Vi behöver en ny företagsform i Sverige. Fråga vilken familjeföretagare som helst vars barn har valt andra branscher. Man vill inte sälja till en konkurrent och inte till en riskkapitalist. Men gärna till sina anställda, om det bara gick. I USA och Storbritannien finns lagstiftning för detta men inte här. I Sverige vill inte LO, otroligt nog! Och kapitalägarna är bara intresserade av kapitalmarknadsekonomi. Det är som att prata med en vägg! 

***

Läs även: Lena Wilderäng: "Jag var tvungen att göra något"

Läs även: Bo Rothstein: "Linnéuniversitetet är bortom räddning"