Christian Rück: ”Nollvision för självmord är inte realistiskt”

När han var elva år gammal dog hans faster. En hårtork hade fallit ner i badkaret då hon badade. Hade hon tagit sitt liv? Eller var det en dödlig olycka? 

– Ett barns perspektiv är ofta intressant eftersom det saknar en massa förförståelse och är mer direkt. Det ena alternativet, att hon tagit sitt liv verkade superhemskt och det andra, att det var en olycka, lite mindre hemskt, säger Christian Rück. 

Som professor i psykiatri vid Karolinska Institutet bedriver han suicidforskning. Han är också aktuell med boken Ett liv värt att leva. Varför självmord blev människans följeslagare. 

I arbetet med den har han, cirka fyrtio år efter händelsen med hans faster i badkaret, intervjuat sina andra fastrar och övriga familjemedlemmar om hur de tänkte och hur de minns vad som hände. Deras versioner stämde inte överens, vilket är ett tecken på att de inte talat så mycket om det genom åren.  

– Det har varit en intressant minnenas arkeologi och det har också tydliggjort hur svårt vi har och alltid haft med att tala om frågor som rör suicid. 

Du skriver i boken att ”självmordets modersmål är skam, och om det finns ett fadersmål är det tystnaden”. 

– Precis, och jag kände att det var det som fick mig att vilja skriva den. Att det är omgärdat av så mycket tystnad, skam och att vi ofta har ett förenklat sätt att se på suicid.  

Sedan 13 mars 2008 gäller nollvisionen för suicid i Sverige. Det var då som dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt undertecknade beslutet.  

– Att vi skulle ha noll suicid per år i Sverige vore önskvärt. Men samtidigt för det med sig några antaganden som är problematiska, säger Christian Rück. 

Han tycker att det på sätt och vis kan vara en bra målsättning att eliminera alla självmord, men den är också orealistisk. 

– En nollvision implicerar att det är möjligt att nå noll självmord per år och det är problematiskt. För det finns inga åtgärder som gör att vi kan nå det och historiskt har det aldrig varit noll.  

Om målet är noll kan det bli fråga om ansvarsutkrävande när någon tar livet av sig, konstaterar Rück. 

–Och det är fel väg att gå, för det tror jag leder till en beröringsskräck kring suicidala patienter. 

På vilket sätt? 

– Det blir olyckligt om jag som läkare i första hand tänker på att skydda mig själv när jag träffar en patient. Alltså att skydda mig från kritik om en patient dör och då vidta åtgärder som egentligen inte är bra för patienten. Vi ska tänka på vad som långsiktigt är bäst för patienten, inte på att riskminimera för oss själva.  

I sin bok skriver Christian Rück att ungefär 1500 personer kommer att dö av suicid i Sverige under ett år.  

– Det är väldigt mycket, oerhört tragiskt och har långtgående sociala konsekvenser. Dessa människor har ofta långt kvar att leva, och medför mycket lidande för dem själva och deras omgivning.  

Samtidigt är det procentuellt sett en väldigt låg andel av svenskarna som kommer att suicidera under ett år, närmare bestämt cirka 0,015 procent av befolkningen. Detta är det paradoxala, menar Christian Rück. Att varje suicid är ett för mycket men att det samtidigt är så låg frekvens statistiskt sett. Den låga frekvensen gör att det är mycket svårt att förutsäga vem som kommer att ta livet av sig.  

Christian Rück jämför med ett annat område där Sverige har antagit en nollvision.  

– I dag har vi cirka 200 dödsfall i trafiken per år, och det är historiskt väldigt lågt. Vi har varit väldigt framgångsrika när det gäller detta. Alla måste köra i rondeller som tar ned hastigheten, bära bilbälte och så vidare.  

För sjukvården som möter självmordsbenägna personer är det inte lika enkelt. De vidtar också en rad åtgärder, men det går inte att göra det på samma preventiva och breda sätt. 

– Vi lägger in personer som pratar om sina suicidtankar, i vissa fall tvångsinlägger vi dem mot deras vilja. Men det är här det blir svårt, eftersom det är ett så stort ingrepp i en människas liv. Det kan bli värre för dem att vara inlagda. De kanske är olyckligare här, säger Christian Rück och slår ut med handen. 

Ändå är just riskbedömningar kring suicid ett av de huvudspår som Christian Rück arbetar med som forskare och forskningsledare. Vi sitter på hans kontor på psykiatrienheten vid KI på Huddinge sjukhus. I projektet ”Saving lives” kartlägger han och hans forskargrupp alla möjliga tänkbara faktorer för att vässa förmågan till riskbedömning. De sammanställer data från exempelvis Socialstyrelsen och Statistiska centralbyrån, genetiska data, skolbetyg och annat som finns att utläsa i svenska register kring en person som tagit livet av sig. 

– Med avancerad analysteknik kan vi försöka bli bättre på riskbedömningar. Men vi förväntar oss inte att någonsin kunna nå perfekt precision.  

Detta eftersom det handlar om människor som inte alltid agerar förutsägbart och logiskt, hur mycket data man än har om dem.  

– Jag kan bara göra en bedömning i den stund jag träffar patienten. Två veckor senare kan dennes livssituation vara helt annorlunda. Eller två timmar senare.  

Du har haft vissa betänkligheter kring att skriva boken? 

– En del personer jag har talat med har avrått mig och sagt att det är ett ämne som är för delikat att skriva om.  

I Ett liv värt att leva tar han upp de svåra och känsliga frågor samt de dilemman som är associerade med suicid.  

– Efter många år som forskare och psykiater har jag stor vana vid att prata om detta ämne. Jag har också bollat texten med personer jag litar på. Så jag känner mig trygg med hur ämnet framställs i boken.  

Är boken ett sätt att bryta tystnadskulturen kring suicid? 

– Jag hoppas det. Om vi tänker att vi inte ska prata om det för att det är skamligt eller vilket skäl man nu har, osynliggörs de döda människorna och det är inte önskvärt. Så även om det blir lite obehagligt ibland har jag velat se problemet i ögonen.  

I sin bok skriver Christian Rück om suicid i andra kulturer. Han menar att vi svenskar må ha en tystnadskultur, men att vi ändå är relativt öppna och frispråkiga jämfört med många andra länder. Ändå finns det saker att fundera på. Som att det är tio gånger mer sannolikt att dö genom självmord, än genom att bli mördad. Ändå skrivs och pratas det mer om mord i medierna.  

– Jag kan förstå det, för det är klart att vi är räddare för att bli mördade när vi går hem sent en kväll än för att vi ska drabbas av ett depressionstillstånd som slutar med att vi tar livet av oss.  

Hans förhoppning med boken är att lyfta frågor som tidigare inte fått tillräckligt med utrymme, men han är noga med att poängtera att han inte vill komma med pekpinnar, vare sig kring suicid eller dödshjälp. 

– Min önskan är verkligen inte att banka i folk exakt vad jag tycker. Jag vill försätta läsaren i olika perspektiv och utifrån dem får de själva tänka och känna. Detta är ju frågor där människor även med all tillgänglig information kommer att komma fram till olika slutsatser. 

*** 

***