Daniel Hermansson: ”Skolor vill inte att lärarna ska sätta F”

År 2013 var poddar ännu inget vardagsfenomen. Men i Gävle satt två gymnasielärare och pratade om att det kanske skulle vara kul att starta en.

– Men vad skulle den handla om? frågade Robin Olovsson.

– Det fattar du väl att den ska handla om historia, och du ska göra den med mig, sa Daniel Hermansson.

Resten är (mycket riktigt) historia. Sedan premiären våren 2014 har Historiepodden publicerat drygt 450 avsnitt och samlat ihop 180 000 lyssnare i veckan. Daniel Hermansson lämnade förra året läraryrket för att arbeta med podden på heltid, och har dessutom givit ut en bok: De kom, de såg, de segrade. Dagen efter releasefesten ses vi i hotellobbyn.

– Man säger ju mycket som aldrig blir av. Men vi gjorde ett par försök att spela in någonting, och efter fjärde försöket var Robin så nöjd att han publicerade det, berättar Hermansson.

De trodde att lyssnarskaran skulle vara begränsad till föräldrar och någon kompis, men lyssnarna trillade in i tusental. Hermansson tror det fanns en efterfrågan på en podd om historia och tillägger ödmjukt att det är svårare att slå igenom i dag.

– Vi var tidigt ute. Men folk säger i alla fall att vi har en ganska kul dynamik också.

I drygt timmeslånga avsnitt avhandlar han och Olovsson vilt skiftande ämnen, från Agrippina den yngre till Ökenkriget 1940–43. Själv började jag lyssna för fem år sedan, då avsnittet med den oemotståndliga titeln ”Sexuellt sachsiskt samliv” släpptes.

Hermansson skrattar till när jag nämner det.

– Just det, om August den starke av Polen och ett par av hans älskarinnor. Det blev ett kul avsnitt.

Moderna historiker beskriver ofta historiens gång som konsekvensen av materiella förutsättningar: fattigdom, befolkningsöverskott, resursjakt. Individernas roll tonas ner. Daniel Hermansson har ett annat perspektiv.

– Om man vill lyfta någons historiska intresse är det inte nödvändigtvis stora strukturer som lockar. Och jag tror det är lättare att förstå historien utifrån enskilda människoöden. Sen måste man såklart förstå tiden de levde i för att verkligen förstå dem. Men när du klickar på ”Sexuellt sachsiskt samliv” är det förmodligen inte rabblande av äktenskapsstatistik du hoppas på utan något lite mer juicy. Och då behöver där finnas människor som har gjort juicy saker.

Hermanssons eget historieintresse smög sig på nästan utan att han märkte det, genom serietidningar som Tintin, Lucky Luke och Asterix & Obelix. Efter studenten tog det fart på allvar med den svenska kungalängden, den romerska kejsarlängden, och plötsligt satt han där med Edward Gibbons mastodontverk om Romarrikets fall.

Men de historiska människoödena är inte bara något som skapar historieintresse, påpekar han.

– Individen spelar ju roll i historien också. Tar man bort vissa individer är det inte alls säkert att världen skulle se ut som den gör. Ett uppenbart exempel är ju Hitler, eller Napoleon. Kanske Churchill. Samtidigt är de förstås framsvarvade av sina sammanhang, sitt samhällsskikt, nationell kultur och allt möjligt.

Ett annat exempel går att hämta rakt ur Hermanssons nya bok: Hannibal Barkas, som på 200-talet före Kristus försökte erövra Romarriket.

– Utan Hannibal är det inte säkert att Karthago hade producerat någon annan som drivit fram ett krig mot Romarriket, till exempel. Och då kanske inte Romarriket hade suttit på den makt i Spanien och Nordafrika det fick genom att vinna kriget.

Hannibal är en av fyra huvudpersoner i De kom, de såg, de segrade, tillsammans med Alexander den store, Scipio Africanus och Julius Caesar. Läsaren får följa med på dramatiska fälttåg, men framför allt försöker Hermansson förstå deras drivkrafter. Vad fick dem att göra som de gjorde?

När han nu kommit så många gamla romare in på livet frågar jag vem hans favoritromare är.

– Det finns de man kan gilla för att de är så knäppa. Pompejus är så uppblåst och självgod att man storknar; det enda som är viktigt är rampljuset. Han är som min treåring som står och rycker i mig för att få uppmärksamhet hela tiden, fast han vill ha hela det romerska folkets uppmärksamhet. Och det är ju roligt, men inte en så klädsam personlig egenskap.

Den mest sympatiska är Cicero, vars samlade brev Hermansson hittade på ett antikvariat i Blekinge efter studenten.

– Han skrev dem i farten, som man gör när man sms:ar i dag. Han skrev under pågående inbördeskrig och hade panik och var rädd, arg och allt möjligt. Samtidigt sitter han och funderar på hur han ska lägga upp trädgården och oroar sig för sin sjuka dotter. Det är en helt annan sak att läsa sådana brev än en bok av Caesar som han skrev för publik.

Hermansson blev lärare efter att ha praktiserat i en mellanstadieklass hemma i östgötska Ringarum.

– Det var roligt, helt enkelt. Framför allt när man faktiskt fick gå upp och undervisa.

Så han läste upp sina gymnasiebetyg – ”de var inte jättebra” – på Komvux och kom in på lärarutbildningen.

På ett sätt är Daniel Hermansson befriande omodern: i en samtid där influencers sitter och klipper bort sina egna inandningar för att det inte ska bli tyst en tiondels sekund i Tiktokklippet, har han inget emot att stanna upp och tänka efter i flera sekunder. Som när jag frågar hur det egentligen är att vara lärare i dag. Hur väl stämmer egentligen allt man läser om bråk, kaotiska klassrum och en urholkad lärarroll?

– Nu har jag ju lämnat yrket. Men senast jag jobbade på en… fungerande skola var 2020. Det var Campus Manilla här i Stockholm, en ganska speciell skola eftersom den ligger på Djurgården med Östermalm och Lidingö som upptagningsområde. Det är inte direkt några stora sociala problem där. Mycket av det man läste om när man satt på Manilla lät som skräckpropaganda, berättar han.

Sen bytte han arbetsplats – och perspektiv.

– Det var allt man har sett i debatten. I princip inga läroböcker, vilket är ett jätteproblem i undervisningen. I stället har man digitala plattformar. Jag kan tänka mig att det gör det väldigt stökigt för föräldrar att försöka hålla koll på sina barns undervisning. Det är i alla fall stökigt för lärare att försöka nå ut med information till elever.

Han beskriver en ibland kvävande konformitet, där lärarna måste inleda och avsluta lektioner på samma sätt, och om press ovanifrån att sätta betyg som ser bra ut för skolan.

– Skolor vill inte att lärarna ska sätta F. Det ser ju dåligt ut i marknadsföringen. Tyvärr är det överordnat allt annat.

– Och vi ska inte ens börja prata om individanpassad undervisning. Jag är så oerhört glad att jag slipper det nu när jag lämnat läraryrket. Förr fanns det speciallärare som bistod, nu ska läraren hantera sådant själv samtidigt som klassen ska undervisas. En lärare kan ha 25 elever varav tio har olika enskilda anpassningsbehov, ofta flera olika per person. Tydligen har man börjat gå med på att vissa elever får provsvar i förväg eller får ha med dem in på provet. Det är ett förfall helt enkelt. Skolan är i ett fritt fall och det är så jävla sorgligt.

Hermansson är bekymrad över den sjunkande läs- och skrivkunnigheten och över att betygshets har blivit en starkare drivkraft för elever än kunskapstörst. Men när han talar om sin tid som lärare märks det ändå att han saknar att undervisa.

– Jag saknar undervisningen och eleverna. Men jag saknar inte det som vuxna människor har gjort med den svenska skolan som arbetsplats. Så kan man sammanfatta det.

***

Läs även: Andrea Tarrodi: "De stora kompositörerna hade också könssjukdomar"

Läs även: Antonios Antoniadis: "Vi lämnar över vår kontroll till övervakningssamhället"