David Batra: ”Svenskar är inte rasistiska”

I trettio år har han stått på scen, först var det stand up i storstäder och småorter, sedan tv med knepiga sketcher i ”Kvarteret Skatan”. I dag reser David Batra över hela världen, för tv-serierna ”Världens sämsta indier” och ”Hårt väder”. Att vara ifrån familjen långa tider är inga problem, antingen följer frun och dottern med, eller hälsar på. Som längst har de varit ifrån varandra tre veckor.  

David föddes i Lund 1972 med en svensk mamma och en indisk pappa. Som barn var han blyg men som nybakad civilekonom fick han ett infall, anmälde sig till en stand up-tävling och vann. På en middag hos gemensamma vänner träffade han Anna Kinberg. Hon blev hans fru, men också Moderaternas partiledare och så småningom statsministerkandidat.  

– Det var speciellt att vara så nära makten. Jag var påpassad, och inte längre bara en glad artist. Det var livvakter, ministrar och kändisar.  

Samtidigt var det också ett vanligt liv, att ena stunden packa barnets gympakläder, och i nästa stå i toakön med Lady Gaga. Det gav uppslag till mycket humor som David kunde använda som komiker. Han satte upp en show, Elefanten i rummet, men strax innan premiären avgick hans fru som partiledare och han fick snabbt göra om halva innehållet. Att vara ”first lady” gav honom skit från två håll.  

– Troll från vänster och höger hade synpunkter, jag anklagades både för att vara svartskallen som skulle ut ur landet och husnegern som gift mig till makten. Men på det stora hela var människor snälla.  

Han växte upp på Linero i Lund där många hade utländsk bakgrund. I klassen fick barnen lära sig om varandras traditioner, föräldrar lagade mat från Polen, Ungern, Brasilien, Uruguay. Han minns ännu pappas indiska efterrätt, en söt morotskaka.  

Är Sverige rasistiskt?  

– Nej. Svenskar i gemen är toleranta och öppna för nya intryck, även på O’Learys i Käckebröhult. 

Ibland har det kunnat uppstå märkliga situationer, som när han och pappa blivit dubbelbokade i badmintonhallen. Damen i kassan förklarade på engelska att det blivit fel, och trots att de båda svarade henne på svenska – och David bredde på med skånskan – så fortsatte hon envist att tilltala dem på engelska.  

– Jag vet inte vem det var mest pinsamt för, oss eller henne, men det var inte illvilja, snarare omsorg, säger David Batra.  

I början av nittiotalet, när David började som ståuppkomiker på små landsorter, var Sverige mycket mer homogent och folk var övertygade om att han var indier. Han blev alltid tilltalad på engelska och kallad ”Dejvid Bättra”, så han gjorde en grej av det. Iförd en indisk skjorta gick han upp på scen på den lokala krogen och pratade osammanhängande hinglish.  

– När folk tänkte att ”vad är det för jäkla dåre” bytte jag till skånska och fångade deras uppmärksamhet. Det är fint när man lyckas förmedla samhörighet, när det blir som en kväll i köket med gamla vänner.  

Folk googlar ofta hans längd. Kanske är David manlig på ett mycket svenskt vis, alltså helt ohotad av att ha en fru som är längre, rikare, mer känd. Han framstår som väldigt svensk, och har skrivit böcker om det kanske svenskaste vi har: arga lappar. Det är att värna det svenska kulturarvet. När Malin Mendel i Världens sämsta indier tar med honom till ett tantratempel där en guru ska hjälpa honom med hans påstådda sexuella spänningar så grimaserar och ålar han av olust som bara en svensk kan.  

– Den serien fick mig att reflektera över hur svensk jag faktiskt är. Jag har varit i Indien förut, hälsat på pappas släkt och föreställt mig att jag har passat in, att jag är en global spelare.  

Med Malin, som ser svensk ut men är uppvuxen i Indien, fick han följa med till platser utanför turiststråken och insåg att självbilden inte stämde. Många som har sett programmet pratar om den starka kemin mellan David och Malin, att det är romans på gång, men det förnekar han med emfas. 

– Nej! Vi är väldigt olika, hon och jag. Våra respektive är inte oroliga, vi umgås alla fyra.  

David och Anna har varit tillsammans i 25 år, de har givit varandra stort utrymme för sina respektive intressen, politiken och showbiz, och de har båda fått testa hur långt deras passioner kan ta dem. Framför allt har de givit varandra frihet. Ingen av dem kommer att bli den bittra som har försakat sin karriär till förmån för den andra, ingen är den andras panelhöna.  

Och i år ska han vara julvärd. Det är en unik svensk grej, när det är som mörkast och kallast samlas miljoner människor, byter om, går in i ett speciellt rum, tänder ljus och är tillsammans. Det är en gullig tanke i en orolig tid. Lägereldarna är få och att dela julafton, samtidigt och tillsammans, är den sista utposten.  

Frågan är vad han hade gjort om han inte hade blivit komiker – hade han blivit den civilekonom han är utbildad till? 

– Kanske hade jag sysslat med marknadsföring, blivit en bitter marknadschef och uppträtt på firmans julfest. Eller så hade jag omskolat mig till psykolog. Jag gillar att lyssna på folk.  

Hans mamma är speciallärare och som barn, när han som blyg lundapåg hade svårt med stavningen, fick han gå på extralektioner hos henne. Pappa är professor i medicin och att David skulle plugga var givet. Pappa gav honom tjocka läkarböcker och hoppades att sonen skulle fastna.  

– Jag fick följa med honom till labbet och gosa med försökskaninerna, och så berättade han om kroppen, men ibland missförstod jag honom, som när han berättade om sälförändringar och att hela kroppen består av små, små sälar. Det kunde väl ändå inte stämma?  

Han fick bli vad han ville så länge han blev läkare eller ingenjör, möjligen advokat. Men i dag är pappa nog ändå rätt nöjd med sonens karriärval.   

Att se David uppträda eller betrakta honom på tv-resorna är lite som att se på Charlie Chaplin, han är rolig att titta på, kroppsspråket är viktigare än att han drar lyckade vitsar.  

Måste en komiker vara rolig, eller kan man bli så etablerad att man inte längre behöver skämta?  

– Att göra bra stand up är att gå upp på scen och gräva där man står – om man vågar. I dag har jag nog lyckats erövra en plats och behöver inte längre konstruera mina skämt. Mest lyckat blir det när jag har haft privata tankar som snurrat och har grävt i det jobbiga, som barnlöshet och IVF.  

Det är fint när han och publiken förenas i det mellanmänskliga och humorn som ofta finns i det svåra. David förklarar att lyckad komedi är att våga nöta. Envisheten har han efter pappa, forskaren som jämt klurade på experiment.  

– Jag tar ett skämt som faller platt, går av scen och ändrar lite, testa igen, misslyckas, gör det fem gånger till, ändrar en bisats som öppnar upp – och plötsligt befinner vi oss på samma våglängd.  

Vill man vara rolig måste man stå ut med att misslyckas och våga vara tråkig. I dag, efter snart trettio år, har han en bank av saker som garanterat funkar. Skulle allt ändå fallera så har han kvar sin indiska skjorta.  

Tidigare bodde David, Anna och dottern Elvira i ett radhus i Nacka, men i och med att frun blev landshövding i Stockholm har de flyttat in på Tessinska palatset med Kungliga slottet som närmaste granne.  

Vad är det bästa med att leva i ett palats?  

– Att upptäcka Gamla stan! Bygemenskapen, krogarna, de lokala kvarterspoliserna på sina segways. De boende umgås som vore de invånare i en småstad. Jag hade ingen aning om hur mysigt det var.

***

Läs även: Vanna Rosenberg: "Jag var bra på att gräva humorguld"

Läs även: Ann Petrén: "Jag har aldrig känt mig crazy"