Det nödvändiga samtalet mellan far och son

Vissa barn kan växa upp med förskräckliga föräldrar och bli harmoniska vuxna. Andra barn har fantastiska föräldrar och ändå går det åt helvete.

Text: Beata Konar

Toppbild: Andreas Lundberg

Toppbild: Andreas Lundberg

Plötsligt går luften ur de två intervjupersonerna mittemot mig. De plockar upp telefonerna. Ursäktar sig artigt med att de har något viktigt de måste svara på. Jag bläddrar mellan anteckningar och nerkluddade frågor för att snabbt kontrollera om det viktigaste kommit med. 

Framför mig sitter den namnkunnige Stefan Einhorn. Författare och föreläsare, tidigare forskare och läkare i onkologi och hans vuxne son, Michael Einhorn, tv- och filmproducent, sportkommentator och programledare med en examen i retorik och en från Dramatiska Högskolan. 

Båda har ägnat mycket tid åt att fundera över sina framstående fäder. Förundrat sig över varför dessa skaffat barn som de inte haft tid med. Stefan blir onkolog som sin pappa. Michael sportkommentator. Längtan efter en frånvarande pappa har gått i arv från far till son, Einhorn. Det är om detta vårt samtal kretsar. 

För att inte missa någon viktig pusselbit har jag spelat in samtalet. Kommer senare att lyssna på det i lugn och ro. Höra vad det landat i, stunden innan syret plötsligt tar slut. Ännu är jag inte där utan kvar framför det näst inpå rumsstora avlånga bordet, mitt emot far och son Einhorn. I faderns våning. En flaska mineralvatten, några kokosbollar och ett tankeväckande samtal mättare. Michael säger att den här boken har varit hans sätt att närma sig sin pappa.  

– Vill du ha fler böcker, frågar Stefan? 

– Klart jag vill, svarar jag. 

Michael reser sig och skyndar iväg till det angränsande rummet och plockar fram "Änglarnas svar" samt "Pappan" från en bokhylla.  

Den förstnämnda titeln är Stefan mest stolt över, den sistnämnda ber jag om då jag misstänker att de frågor som blivit hängande i luften kommer kunna finna sina svar i den. Kanske tänker Stefan Einhorn detsamma när han signerar böckerna. 

På hemvägen snurrar tankarna. Vad berättade de och vad höll de tillbaka? Vad är centralt och vad är dimridåer? Varför har de skrivit just denna bok på just detta sätt, just nu?   

När Michael var liten jobbade Stefan ofta sent och brukade komma hem efter att barnen ätit middag. Sedan tog han en skål nudelsoppa till övervåningen och satte sig framför Seinfeld. Ibland fick Michael sitta med.  

Stefans frågor ställda till Michael under intervjun som nyss avslutats ekar; Kände du dig älskad av mig som barn? Känner du dig älskad av mig nu? Har jag varit lika viktig för dig som min pappa varit för mig?  

Synen på barn har förändrats. För något sekel sedan såg man barn mer som arbetskraft på gården och de förmögna lät anställda uppfostra sina barn. Långt in på 1900-talet var kärlek inget som man ansåg existera mellan föräldrar och barn. Det är nytt inom psykologin att förstå just den sortens kärlek.  

– Inte förens i modern tid har vi förstått att den är av största betydelse för hur ett barn utvecklas, berättar Stefan som ägnat oändligt mycket tankekraft åt att förstå både sig själv och sin far i egenskap av just fäder. 

Vi backar tre och ett halvt år i tiden och tar det från början. 

"Vi började skriva ned dialogen som uppkom mellan oss"

Stefan Einhorn har motvilligt tagit sig an att skriva ett kåseri om föräldraskap för en facktidning. Michael, som råkar vara på plats framför pappans dator just den dagen bidrar med sina reflektioner. Texten får mycket uppskattning av läsarna, far och son får blodad tand. Där har vi början till deras kommande samarbete och gemensamma författarskap, som kommer landa i 236 sidor ovan nämnd bok. 

Michael Einhorn

Född: 1991

Yrke: Tv- och filmproducent, programledare och sportkommentator. Författare. 

Aktuell: Handbok i (miss)lyckat föräldraskap

Bor: Stockholm

Familj: Föräldrar, två syskon och flickvän. 

Synlig för pappa genom att: Mina sportkunskaper imponerade på pappa.  

Viktigast: Fått ihop pappapusslet  

Gladast med boken: Tillbringat tid med pappa. Förstått vem han är. 

Ångrar: Inte kände pappa bättre tidigare. 

Stolt över: Att vi färdigställde boken trots alla gånger vi lade ner projektet 

Råd: Ta snacket med föräldrarna medan de lever

Stefan har sedan några år diagnosticerats med Parkinsons sjukdom efter fem års felaktigt ställd hypokondridiagnos och Michael har börjat tillbringa mer tid med honom. Hjälper till i det lilla utan att Stefan alltid märker det, som Michael själv beskriver det. 

 – Jag började anpassa mig till hans sätt att fungera, skjutsa honom runt i landet till hans föreläsningar, anpassa min gång efter hans takt, ställa mig upp för att hämta saker åt honom, förtydligar Michael. 

De inser att det viktiga samtalet mellan dem inte ska skjutas upp och att de borde dokumentera det.  

– Vi började skriva ned dialogen som uppkom mellan oss. Hur vi pratade, små betraktelser vi gjort och allvarliga tankar som vi hade om allt det vi kom på rörande förälder – och barnrelationen. Som oftast med fokus på far och son.  

Stefan Einhorn hade tidigare skrivit om människans förmåga att fördärva sitt liv och var – enligt honom själv – en gång i tiden en karriärist med vassa armbågar. Med en karriär som bestått i att gå i exakt samma fotspår som hans världsberömde pappa cancerläkaren Jerzy Einhorn. Och liksom för pappan skedde detta på bekostnad av förmågan att samtidigt vara en närvarande pappa för sina barn när de var små.  

Detta ångrar Stefan djupt och önskar att han kunde gottgöra.  

Ett samtal om hur man (miss)lyckas som förälder och barn

Första mötet med författarduon Einhorn sker på förlagets presslunch under uppsluppen stämning där relationen far och son blir synlig. Sonen Michael försvinner ut på toaletten när det blir deras tur att äntra scenen och pappa Stefan kommenterar sonens dåliga tajming. Tonen mellan dem är rå men skämtsam; humorn deras gemensamma språk.  

Det andra mötet sker i Stefan Einhorns våning på Östermalm i Stockholm. 

Stefan har sedan han genomgick en livskris då han hoppade av sin cancerforskarkarriär och styrde om till författare, använt skrivandet för att bearbeta och berätta om det komplicerade förhållandet till sin egen pappa. Han har lindat in historier i intriger och berättarformat som hela tiden håller en dörr öppen för att det som berättas kan vara sant, eller dikt. 

Den gemensamma boken är Stefan Einhorns 17:e och Michael Einhorns första. Ramverket – ett samtal på riktigt om deras liv och relation, fakta och forskning om hur man (miss)lyckas som förälder och barn och så dokumentation av skrivprocessen för hur de ska skriva boken, under tiden som den skrivs.  

Son och far Einhorn. Foto: Andreas Lundberg

Syskon och mamma/fru har lämnats utanför. Farfar Jerzy Einhorns avtryck som pappa och farfar följer med in i berättelsen. Under sin livstid, en världskänd cancerläkare, forskare och riksdagsman med inflytande över nobelpriset i medicin. För Stefan och Michael Einhorn, sinnebilden av den människa med många bottnar som de själva speglat sig mot. 

Stefan: “Jag erbjöds en kvart om dagen med min pappa, vad tänker du om det?” 

Michael: “Frågan är om vi fick mer tid än så, och då var farfar ändå helt fokuserad på dig under den kvarten.”  

Stefan: Vad svarar man på ett sådant angrepp? Jag pendlar mellan förtvivlan och uppgivenhet. 

Michael: Jag skojar... kanske. 

Lyder ett av replikskiftena mellan dem i boken. 

När Stefan och Michael började arbetet med boken bestämde de sig för att de skulle skriva ner allt som de var missnöjda med i deras relation på ett ärligt och öppenhjärtigt sätt. Michael skriver 64 sidor, innan han hejdar sig. Stefan en halv. 

Skrivprocessen pågår i tre och ett halvt år. De plockar isär sin relation för att förstå den. “Som ett pussel där någon bytt ut bitarna och man ständigt letar efter den del som saknas.” Klagomålen komprimeras till ett kapitel döpt till Klagovisorna. I vilket Michael avhandlar sin frustration över att komma från en högpresterande familj och känna press på sig att duga. Han kritiserar Stefan för dennes skiftande humör och för att inte ha varit den närvarande pappa som han önskade sig. Stefan å sin sidan sammanfattar sin kritik mot Michael med att tycka att denne stör sig alldeles för mycket på honom. Han konstaterar glatt “ att bästa sättet att undvika att ens barn skriver en elak bok om ens föräldraskap är att man skriver den tillsammans.” 

Den granskande blicken

Stefans första minne av Michael, är en ultraljudsbild på ett foster som han och frun förutsätter är en flicka men till deras besvikelse visar sig vara en pojke. 

Michaels första minne är en tennismatch mot pappan där han som ständig förlorare lyckas vinna en boll, under mammans glädjerop ” Du är bäst, Micke!” 

De fastnar nästan med ens i en konflikt gällande hur dålig Stefan egentligen har varit som pappa till Michael och hans syskon.   

Stefan Einhorn visste inte om han älskade sina barn. Foto: Andreas Lundberg

Stefan och Michael frågar sig om de har utgjort en osedvanligt (miss)lyckad kombination av förälder-barn-relation. Mer än en gång kommer de fram till att de nog inte skiljer sig så värst mycket från flertalet andra. 

I Handbok i (miss)lyckat föräldraskap utsätter Stefan sig för att den granskande blicken vänds mot honom. 

Vad är ett misslyckat föräldraskap? 

Stefans minne av småbarnsåren är att de började med höga ambitioner. Han skulle bli allt det hans pappa inte varit för honom. Pappaledig och njuta av att skoja och gulla med barnen. Men bilden av idealpappan krockade med verkligheten. 

– Jag ser mitt föräldraskap som misslyckat och har dåligt samvete för min tid som småbarnsförälder. Jag hade velat vara en pappa som ständigt längtade efter mina barn, som ville sitta i timmar och leka med dem och tycka att det bästa i tillvaron var att få vara med dem utan att bli arg eller irriterad.  

Det sitter långt inne och tar tid att erkänna för sig själv, för Michael och resten av familjen och nu till alla läsare att han inte kände kärlek för sina barn när de var små. Ansvar och omsorg, ja. Men inte den känsla han förknippat med kärlek. Det tar också många sidor in i boken innan Stefan slutligen öppnar sig. Det smärtsamma avslöjandet att han som småbarnsförälder flydde hemmet och familjelivet in i arbetets värld. Skrämd av att känna sig otillräcklig frågade han sig "Kommer jag någonsin kunna känna den riktiga faderskärleken. Den jag hört talas om, men aldrig själv upplevt?” 

Stefan Einhorn

Född: 1955

Yrke:  Läkare och professor i onkologi. Författare. 

Aktuell: Handbok i (miss)lyckat föräldraskap

Bor: Stockholm

Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn

Synlig för pappa genom att: Välja samma yrkesbana och arbeta tillsammans. 

Viktigast: Familjen, även om man drar åt olika håll. 

Gladast med boken: Tillbringad tid med Michael. 

Ångrar: Inte var en mer närvarande småbarnsfar. 

Stolt över: Barnen. 

Råd: Aldrig för sent att göra något för sina barn. 

– Jag berättade inte detta för någon, att jag inte visste om jag älskade mina barn, för jag skämdes. Jag räckte inte till men hoppades att min ansvarskänsla för familjen skulle kunna räcka långt, berättar han. 

Sen hände det att Stefan plötsligt – för tio år sedan – förstod att han älskar sina barn. Han satte ord på den känslan som kom men som kanske funnits innan också.  

– Kände sådan tacksamhet då jag insåg att kärleken till ett barn inte nödvändigtvis är en självklarhet, förklarar han. 

Michael är tacksam över Stefans ärlighet och säger att det fått hans pusselbitar att passa ihop. Han undrar vad hans pappa känner för just honom och Stefan svarar att “Jag har alltid gillat dig. Och har känt igen mig i dig. Det är som ett band som förenar oss, som gör att du är du men samtidigt är du jag. 

Stefan bävade för erkännandet. Hur skulle Michael reagera, hur skulle övriga familjen reagera? Enligt normen är det självklart att vi älskar våra barn. Det är ett tabubelagt ämne och man stoltserar inte med att inte känna kärlek för sitt barn. 

– Vissa menar det är modigt, själv tycker jag det är en hårfin gräns mellan modigt och dumdristigt, konstaterar Stefan. 

 ***


Text: Beata Konar

Toppbild: Andreas Lundberg