Erik Granqvist: ”Det jag varit med om låg långt ner i källaren”

Hösten 2021 mötte Erik Granqvist – då 49 år och hyllad målvaktstränare och hockeyexpert i TV – på sitt artonåriga jag på ett omstörtande sätt. En intervju med NHL-proffset Kyle Beach väckte väl förborgade mörka minnen ur Granqvists eget liv. Han satt nu ensam i sin bil och grät till Beachs berättelse. Och insåg att det han hållit så hemligt så djupt och så länge måste upp i ljuset.  

Kyle Beachs ärende var de sexuella övergrepp han utsatts för av Chicagos videocoach Brad Aldrich. Granqvists upplevelse var både lik och olik. I hans fall var förövaren inte en, utan flera. Och övergreppen begicks inte av en depraverad ledare i auktoritetsposition – utan av vanliga "hyggliga" lagkamrater. 

Hösten 1990 hade målvaktstalangen Erik Granqvist uppnått en dröm: han blev upplyft till Luleå Hockeys A-lag. Men drömmen blev en mardröm: "inkilning". Inkilning – eller det snarlika begreppet nollning – handlar om att under förnedrande/utmanande former "välkomna" unga personer till exempelvis skolor eller idrottsklubbar. 

Granqvist visste att det skulle komma. Och ungefär hur: en hårdför helkroppsklippning. Men inte när; eller hur grovt. Så efter en match var det dags; inga ledare i duschrummet. Några äldre medspelare slet ner Erik på en massagebänk, drog på honom ögonbindel, klädde av honom allt, och knöt ett skridskosnöre hårt runt hans könsorgan. Gjorde han motstånd skulle de dra i det hårt. Han visste att andra spelare, som sprattlat emot, delvis fått bröstvårtorna avrakade. Vanmakten var total. Hur långt skulle de gå? Var frisering allt? Skulle det stickas in saker på vissa ställen? Utövas mer våld? Erik hade redan innan bestämt att göra så lite motstånd som möjligt, i syfte att skademinimera.  

Men målet minimal skada uppnåddes inte. Erik – som fått debutera i Elitserien och gjort juniorlandskamper – borde varit världens lyckligaste pojke och drömma om SM-guld och NHL-karriär. I stället föll han ner i depression och självmordstankar: Hoppas det här planet jag sitter på nu störtar… I bilen över Bergnäsbron kunde han tänka: om jag bara vred om ratten lite… Den tidigare toppstudenten fick svårt att läsa koncentrerat. På natten vaknade han kallsvettig. 

Lindring fanns förvisso. Lagkompisar som Robert Nordberg och killen vars bröstvårtor rök, Petter Nilsson, drog ut Erik ur lägenheten till skoterturer och social samvaro. Träningen skötte han fläckfritt, denne disciplinerade norrlandsgrabb – i det avseendet sin fars son. Pappan var militär. Sköt din uppgift, se fram mot nästa. Om personliga problem pratade man inte. Erik sänkte ner överfallet i sitt inres Marianergrav. Under drygt 30 år.  

Men nu är han inte tyst längre. Den där intervjun med Kyle Beach fick Erik att i intervjuer och poddar väcka frågan om ett Idrottssverige som alltför mycket sett mellan fingrarna med pennalism, mobbning och övergrepp. Gensvaret har varit enormt.  

– Det har vällt in tusentals vittnesmål om liknande och rentav värre händelser, berättar Erik när Fokus träffar honom på förlaget. Hans livshistoria berättas nu i boken Inkilad. Men han är noga med att inte peka ut förövarna. Ondskan kräver inte onda människor.  

– Det kan vara hur schyssta killar som helst, grundproblemet är en kultur som sitter i väggarna och förs vidare genom negativt grupptryck och ett smalt utrymme för hur man förväntas att vara för att passa in. 

På seniornivå är grymma inkilningar bortstädade. I Luleå hockey skedde det under guldtränaren (1996)  Lars "Osten" Bergström, som satte stopp för kränkande behandlingar. Men de finns kvar i ungdomsidrotten på vissa håll.  

– Förutsättningarna ges när det saknas vuxennnärvaro i rummet, när spelarna fostrar sig själva, som i Flugornas herre. Jag kallar det 100 nyanser av våld och mobbning. Det kanske börjar med handdukspiskrapp i duschen eller att det "dajmas" (saker sticks in mellan skinkorna.) Tillåter du en nyans, och sedan två, så blir det femton, tjugo… för nu börjar det triggas.  

Det beror på grupptryck, invanda mönster, på att handlingar inte får konsekvenser.  

– Oavsett grupp, är det bara säg 5 procent som har ett tydligt mobbningsbetende – och 5-10 procent som är utsatta. Resten kan ses som bystanders, betraktare. Jag vill ge kraft åt dem, så att de vågar markera direkt mot övergrepp. Och på ledarutbildningar måste det läggas tid och kraft för att öka medvetenheten och kunskapen i dessa ämnen. 

Det räcker att backa till metoo, och vad som då kom upp i ytan på diverse arbetsplatser och institutioner, för att få en aning om tystnadskulturers kraft. Erik fyller i bilden. 

– Jag var fostrad i en kultur där man inte bad om hjälp. Det fanns inget utrymme att visa sig bli ledsen, rädd, nervös. Det kan vara värdefullt på rinken, i en kampsport. Men inte utanför, när man är människa och inte hockeyspelare. Och är man ung och lägst i hierarkin, ja, då man kanske inte vågar säga något, där finns ju till exempel risken att bli utfryst.  

Erik efterlyser konsekvenser för förövarna, som att inte få vara med på nästa träning i ett första steg.  

– Det blir kännbart, alla vill ju ha status och gemenskap. Så finns det de som har det särskilt jobbigt hemma och får med sig beteendet därifrån. I idrotten ges en enorm möjlighet att fostra dem. "Hur mår du?", kan man fråga. "Vi förstår att du vill vara med i gemenskapen – men här i klubben är det du gör och säger inte accepterat". Förklara varför och beskriv konsekvenser och guida till önskvärda beteenden som i stället uppmuntras. Det behövs väldigt tydliga ramar och regler i omklädningsrummen hur man förväntas uppföra sig mot varandra både verbalt och fysiskt.  

Du skriver i boken att du var sexuellt oerfaren när övergreppet skedde, spelade det roll? 

– Där ringar du in en fara. Jag hade både medvetet och omedvetet valt bort tjejer till förmån för skola och hockey och det är säkert en viktig faktor i att det tog så hårt. Andra hade haft tjejer och gjort sexdebut under tonåren, då kunde det kanske påverka dem mindre, medan jag utan sexuella erfarenheter låg fasthållen med ett snöre runt snoppen, det gav en oerhörd ångest. 

Han berättar om andra som utsatts, och inte alls verkar ha tagit skada. Det är förstås oerhört individuellt hur man reagerar. 

– Många har vänt sig utåt, inte inåt, i sin reaktion: Jag tänker inte ta skit från någon! De har blivit aggressiva och skyddat sig på det viset, medan jag var introvert och vände det inåt. 

Förutom en berättelse om sportpennalism, är boken en skildring av Erik Granqvists missbruks- och flyktproblematik. När han på allvar blev introducerad för alkohol – av vänner som sa "det är som att få bomull i skorna" - erbjöds en mental frizon.  

– Från att vara blyg och introvert kunde jag genom att dricka några enheter bli modig med självförtroende och slippa ångest. Många känslor som var inkapslade i skam när jag var nykter, fick ett fönster på 6-8 timmar utan ångest. Sedan kom den ju i efterhand, då inleddes en ny jakt på att få tyst på ångesten. Jag hamnade i en negativ spiral av flyktiga relationer och alkohol. 

Till slut bad han om hjälp. Erik skriver om AA och terapier och kurser, här hemma och så långt bort som Indien, och om hur han själv arbetade som resursperson på terapiföretag. Man kan tycka att han under åren borde fått tusen redskap att komma åt sin smärtpunkt. 

– Men det övergrepp jag varit med om låg långt ner i källaren, dörren var låst – och jag hade så att säga svalt nyckeln.  

Fast traumat kunde ändå ge sig till känna, via omvägar. 

– Ett exempel kom runt 20 år senare, när jag var målvaktstränare i Färjestad. Jag ligger på en massagebänk – men får panikångest. Vi måste avbryta massagen, det känns otäckt i kroppen, jag gå ut ur rummet och tar ett glas vatten. Det påminde för mycket om situationen 1990.  Kroppen minns. Och då kan det komma upp har jag lärt mig i efterhand, när jag jobbat med experter på trauma och psyke som Ravi Welch och Andy Swärd. 

Erik, du är 51 år, sitter nu och tittar stolt på din bok, du har ett bra jobb, en familj att älska och älskas av, du vågar och kan prata om det svåra... Vad skulle du ge 18-årige Erik för råd, han som nyss förnedrats så grovt av lagkamraterna? 

Be om hjälp! Berätta för dina föräldrar, ledare eller annan vuxen som du kan få stöd av. Hör av dig till Safesport Sweden som kan stötta och ge konkreta råd om hur du kan ta det vidare för att förhindra att övergreppen fortsätter. Prata med en skolkurator och dela hur du tänker och känner inför det som hänt. Det är inte ditt fel. Du är inte ensam. Du är älskad som du är.  

***