Gert Wingårdh: ”Det ska finnas ett inslag av magi eller trolleri i arkitektur”

Framför mig sitter en begåvad äldre pojke som föddes med guldsked och nu fått ihop en hel uppsättning gyllene bestick. Och detta i ett yrke där de flesta överlever med ett nödrop. Inte undra på att en del betraktare blir lite skeptiska: Är den där Gert Wingårdh verkligen så bra? 

Flitig är han i alla fall. När jag ber att få en mötestid blir det 07.45. Jag kommer sex minuter för sent. Gert Wingårdh sitter redan i hotellobbyn och skickar sms för att mana på mig. Han är inte den stillsamme memoarförfattaren som gör bokslut. Wingårdh skriver intensivt, inte om helheten utan om detaljerna: husen förstås, hur någon kom på att dra en cirkel på en ritning, hur det var att snudda vid en flicka när han badade. Allt är skarpt, tydligt och angeläget som om det just höll på att hända. Boken heter Gula fläcken, det syftar bland annat på den del av näthinnan som styr hur skarpt vi ser. 

– Arbetstiteln var länge "En glad bok om arkitektur". Jag ville inte älta saker. Många arkitekter kommer inte så långt i karriären. De blir upptagna av kyrkan de inte fick bygga eller varför de inte vann arkitekttävlingen om Slussen. Själv har jag förlorat två av tre arkitekturtävlingar jag deltagit i. Men det ville jag inte tala om. Jag ville skriva om idéerna. Där finns lusten! 

Boken är som livet: hoppig, ryckig, överraskande. Gert Wingårdh en benådad betraktare. Glädje och klarsyn förenas. Han skriver lika entusiastiskt om en butiksinredning som om ett stort arkitektjobb, lika medryckande om vad han åt på en trestjärnig krog som om en intrikat förhandling. Visst ger memoarerna en både detaljerad och ironisk inblick i hur arkitektur blir till men de sammanfattade analyserna är korta. Det finns ju så mycket roligt att se!  

Gert Wingårdh är född i en rik men inte konventionell familj. Barndomshemmet i Skövde var så rymligt att han lärde sig cykla i källaren men fadern blev zenbuddist och föredrog en enkel livsstil. Sonen har gått åt motsatt håll men mycket i memoarerna kretsar kring hans far som levde som privatlärd konstvetare, sociolog och konstnär. Det var han som förde sonen till konsten som ledde till arkitektur. 

– Min ingång är att min far var väldigt konstintresserad och amatörmålare. Han släpade med mig till Stockholm och där fick jag hänga med till Liljevalchs, Nationalmuseum och Moderna. Jag uppfostrades att se på tavlorna. Dessutom gillade pappa illustrerade böcker, han lärde mig läsa bilderna. Det var ett pågående samtal.  

Gert Wingårdh betecknar sig själv som en rätt vilsen gymnasist. Länge ville han designa flygplan. Fast när han förstod att man inte sitter själv och tecknar gav han upp idéen och gjorde ett specialarbete i skolan om surrealism med baktanken att kolla om detta med att vara konstnär kunde vara något. 

– Jag var också mycket filmintresserad och jag hade nog kunnat bli filmregissör, men när jag gjorde ett försök var det så jobbigt att klippa filmen. Så jag fick idén att bli konsthandlare vilket förstås var moget och rationellt. Sedan upptäckte jag att arkitektur kunde ses som konst och tänkte att det på något plan kanske skulle tillfredsställa min pappa ännu mer. 

Men det gjorde det inte. När Gert Wingårdh för första gången fick visa skisser på ett museum – Louisiana – påpekade fadern att arkitektur inte var konst. Och så fortsatte det, sonens framgångar till trots. När sonen fick ännu ett pris påpekade modern att det var synd att han inte blivit läkare. 

Man kan ju undra över hur det kunde gå så bra. Gert Wingårdh är den arkitekt som fått Sahlin-priset flest gånger (sex – hittills). Självbiografin signalerar inte orubbat självförtroende men väl orubblig arbetskapacitet. När han kommit in på Chalmers i Göteborg läste Gert Wingårdh parallellt konsthistoria och nationalekonomi. En ovanlig men nyttig kombination för en arkitekt. Och så hade makterna på sin sida. Trots allt hade farfadern som grundade Gullhögens bruk hittat en guldskatt nära bruket (i dag på museum). Sonsonen förefaller vara född med samma tur. Den unge arkitekten tog examen i precis rätt tid. 

– Många arkitekter på 80-talet blev ja-sägare som inte tillförde processen så mycket. Så när jag fick börja i slutet av 80-talet kunde jag hävda att så här gör man, det här är faktiskt rätt även om ni inte fattar det. Vet att jag fick uppskattning från andra sidan bordet för att jag hävdade min profession. De var trötta på alltför timida arkitekter.  

Turen höll i sig. 80-talet var yuppiens tidsålder. Det dröjde innan Gert Wingårdh fick rita sitt första hus, innan dess blev det butiker. Varför?  

– Det har delvis att göra med mitt umgänge. Jag hamnade i Milano där jag såg vad man kunde uppnå, det var något annat än NK. Vi gjorde några butiker på internationell nivå som uppmärksammades av utländska journalister. Så lärde jag känna krögare som var på modet. Det ena ledde till det andra. Och så har jag också haft lusten till det borgerliga. Något mina föräldrar tangerat men kanske inte riktigt levt.  

Firman gick bra men Gert Wingårdh tröttnade på att kallas inredningsarkitekt. Så kom chansen. En golfklubb i Öijared skulle byggas ut och Wingårdh fick frågan. Det blev ett märkligt hus, "gömt under jorden" skrev kritikerna. Men också ett första Sahlinpris. Wingårdh skriver de följande 300 sidorna om det ena projektet efter det andra, stora som små. Läsaren får insikt i hur en arkitekt tänker om tomter, ritningar och material. När Wingårdh redogör för hur svenska ambassaden i Berlin kom till förstår också amatören hur det disparata kan förenas. Sällan har glasfasader beskrivits så kärleksfullt. 

Många arkitekter klagar på uppdragsgivarna men Gert Wingårdh tycker de behövs och konstaterar att "när arkitekter får rita egna hus blir det inte alltid så bra". Han läser av världen fort och med nöje. En flaska Batard-Montrachet är lika viktig som en huskropp. Allt tycks virvla runt i Gert Wingårdhs huvud – för att komma ut som byggnader. Stadsplanering talar han mindre om. Men han gav arkitekturstudenter ett minne när han fick dem att hälla vatten i håret och sedan dra en papperspåse över huvudet för att påminna om att hus ska skydda mot regn och släppa in luft. Ett upptåg värdigt en surrealist. 

– Min ingång har varit att rita hus som konstobjekt. Jag har ju många gånger försökt fokusera på att rita byggnader som står ut snarare än att vara bakgrundsväv. Konstnärer vill göra saker som berör. Det kan jag tycka att mina byggnader också ska göra. Det ska finnas ett inslag av magi eller trolleri i arkitektur. 

Mest nöjd är han med Liljevalchs. Men också förvånad över att byggnaden väckt så mycket debatt: "Det är ju en väldigt lågmäld byggnad. Väldigt självklar". Kanske är just förvåningen beviset på att Gert Wingårdh verkligen blivit en konstnär. Sådana vet ju inte hur publiken ser verken. 

Nu är det dags att trappa ner och låta medarbetarna bestämma mer. "Djävligt svårt", fnissar Gert Wingårdh. Så här i slutet av karriären är han glad över livet han levt men faktiskt lite missnöjd med arbetsinsatserna. Ja, han till och med instämmer i faderns kritik av honom som ytlig. 

– Jag är nöjd med det sätt jag levt mitt liv på men jag tänker att jag kanske kunde ha tillfört arkitekturen mer om jag hade fokuserat mer. Där hade far rätt.

När jag framkastar tanken att ingen renässansarkitekt mig veterligen fått kritik för ytlighet ser Gert Wingårdh skeptisk ut. Kanske är han trots priserna mer van vid kritik än beröm. Men det bestående intrycket av vårt möte är livsglädjen och farten. Boken igenom citerar han populärmusik och arbetar med rap i bakgrunden. Det gäller att hålla takten! 

– Numera möter jag människor på gatan som ler glatt och bjuder in mig – tänk om man varit popstjärna och så tar det slut när man är 30. Att få detta när man är över 65, det är otroligt lyckosam tajming. Men hallå! Hur bra kan det bli?  

***

Läs även: Att filma det som skaver

Läs även: Johan Rheborg: "Prestige är ett gift"