Gloria Ray Karlmark: ”Jag hade två mål”

Gloria Ray Karlmark dröjde länge med att berätta för sina två barn om hur hon och åtta andra svarta tonåringar behandlades i Little Rock Central High School i Arkansas, USA läsåret 1957-58.  

– Jag tyckte inte att jag hade någon anledning att berätta, jag ville att de skulle få växa upp opåverkade och kunna njuta av livet, säger hon när vi ses över en cappuccino på ett konditori en sensommardag i Stockholm.  

Så hon berättade inte för sina barn att hon fruktade för livet varje dag hon gick till Central High och inte heller berättade hon att vita elever ofta knuffade henne så att hon tappade sina skolböcker i golvet och inte om vad som kunde hända när hon böjde sig ned för att plocka upp böckerna.  

Men i en ny bok, Gloria. I rasismens skugga, som hon skrivit tillsammans med författaren Elisabeth Åsbrink, berättar hon nu om det som kunde hända, det som faktiskt hände:  

”Bläck, ägg, spottloskor, skruvar, muttrar, sten, kiss, avföring ... jag vet inte allt som de kastar på mig, jag vill inte tänka på det. Mina kläder är nästan alltid smutsiga eller blodiga när jag kommer hem. Mamma tvättar dem utan att fråga. Och jag säger ingenting.”  

I slutet av september fyller Gloria Ray Karlmark 82. Hon bor sedan slutet av 1960-talet i Sverige med sin man Krister, som hon gifte sig med i Chicago 1966. Inom kort reser hon till USA för att än en gång träffa sina kamrater från det där läsåret i Little Rock för sextiosju år sedan. The Little Rock Nine, som de allmänt kallas, har en viktig, närmast ikonisk, roll i historien om kampen för medborgarrätt i USA. Åtta av dem är fortfarande i livet. 

Än en gång ska de nio hyllas för sina insatser, den här gången i samband med att en ny kärnkraftsdriven amerikansk ubåt, USS N800 Arkansas, ska sjösättas. Gloria Ray Karlmark och de andra kvinnorna i the Little Rock Nine har utsetts till gudmödrar för fartyget.  

Gloria Ray hade en privilegierad uppväxt, säger hon, med föräldrar utexaminerade från det välrenommerade svarta universitetet Tuskegee University i Alabama – fadern agronom, federalt anställd, modern socionom med anställning i delstaten Arkansas.  

– Mina föräldrar uppfostrade mig och mina syskon till att ha stort självförtroende och tänka positivt. Jag saknade ingenting, det var en skyddad och privilegierad värld. Jag var innesluten i den svarta gemenskapen, jag var så ung och så okunnig.  

Till denna känsla bidrog att familjen kunde leva i ett väl fungerande svart område där man inte talade särskilt mycket om den diskriminering som svarta faktiskt levde under i det starkt segregerade samhället. Föräldrarna och de äldre syskonen såg till att Gloria slapp vetskap om den verkliga verkligheten, konstaterar Elisabeth Åsbrink i boken.  

Våren 1957 var dags det att integrera skolorna i Arkansas i enlighet med det domslut som Högsta domstolen i Washington avgivit tre år tidigare som slog fast att segregering strider mot grundlagen, en dom som myndigheterna i Arkansas med guvernören Orvel Faubus i spetsen dittills vägrat att implementera. Nu skulle ett begränsat antal svarta elever få söka till Little Rock Central High School, med omkring 2 000 vita elever.  

Gloria Ray tvekade inte. Hon var duktig i skolan (motsvarande högstadiet) och hon hade sitt mål i livet klart redan som 14-åring. Hon ville bli atomfysiker, hon ville skaffa sig bästa möjliga utbildning och nu fick hon chansen att söka till Central High, rankad som en av USA:s 200 bästa skolor. Hon tvekade inte en sekund, berättar hon i sin bok, hon ville suga upp all kunskap som fanns där.  

– Målet för mig och de andra nio var inte att desegregera skolan. Vi ville bara ha en utbildning.  

De nio antogs, men när de i början av september kom till skolan möttes de inte bara av vita demonstranter, en mobb, som hindrade dem utan också av beväpnade soldater iur Arkansas nationalgarde som guvernör Faubus hade mobiliserat för att, som han hävdade, stoppa väntade oroligheter.  

Gloria Ray Karlmark i sin bok:  

”Vi tillåts inte att sätta en fot på skolans mark. Jag är inte van vid att se vapen. Jag minns inga ansikten, jag ser bara de beväpnade. Jag kan inte tro på det som händer, inte förstå att de hindrar mig. /---/ Alla mina illusioner om verkligheten brister och hela min fjortonåriga naivitet dör.”  

Bilder av soldater som stoppar unga elever med skolböcker i famnen vållade stor och för USA negativ uppmärksamhet i världen. Den federala regeringen ingrep. Federala soldater som egentligen var utbildade för luftlandsättning sändes på president Dwight Eisenhowers order till Little Rock för att eskortera de nio svarta studenterna in i skolan. Gloria Ray och de andra svarta eleverna kunde därmed fullfölja ett skolår i Central High – men till priset av hot, hån och trakasserier, direkta attacker och utfrysning, både av vita elever och en del lärare. Hon hade två mål, skriver hon. ”Det ena är att förbli vid liv. Det andra är att orka gå kvar i skolan.”  

Det blev bara ett år. Följande höst stängde myndigheterna i Little Rock helt enkelt alla skolor i staden. Gloria Ray bytte till en high school i Kansas City, Missouri och fick så goda betyg att hon några år senare kunde börja studera vid Illinois Institute of Technology i Chicago, men året i Central High präglade henne för livet.  

– Men i Chicago kom jag faktiskt på sätt och vis ur stekpannan i elden, säger Gloria Ray Karlmark. Som svart kvinna på en mansdominerad läroanstalt drabbades hon av en annan form av diskriminering än den hon utsattes för som svart gymnasist i Little Rock: könsdiskriminering. Till råga på allt accepterades svarta inte i någon av de två studentföreningarna för kvinnliga elever, dock fick hon vara med i föreningen för utländska studenter. 

Där förändrades hennes liv än en gång: hon träffade den svenske formgivaren Krister Karlmark, som bland annat hade ritat mönstret till Stig Lindbergs servis ”Berså” och som senare skulle bli rektor vid Konstfack i Stockholm. Gloria Ray Karlmark minns i sin bok:  

”Han hör mig när jag spelar på flygeln utanför studenternas matsal; dit går jag när jag känner mig ledsen. Så blir vi kära i varandra.”  

Jazz var ett gemensamt intresse. Krister Karlmark imponerade på Gloria Ray med att han vid ett tillfälle, kanske på Nalen, hade fått Louis Armstrongs trumpetmunstycke i gåva av trumpetaren själv. Hon hade genom goda vänner från en musikskola hittat till jazzklubbarna i Chicagos South Side, där hon lärt känna några av tidens stora jazzmusiker, som Oscar Peterson, Thelonius Monk, JJ Johnson, Miles Davis. Dit tog hon nu med sig den långe svensken.  

De gifte sig borgerligt i Chicago 1966 och flyttade efter några år till Sverige. Gloria Ray Karlmark fortsatte där sin framgångsrika karriär, systemanalytiker och patentingenjör med viktiga uppdrag i företag som IBM och Philips.  

Året i Little Rock Central High svetsade samman de nio. Åtta av dem är ännu i livet och träffas regelbundet. De har under åren fått mängder av hedersbetygelser, bland annat kongressens guldmedalj, USA:s högsta civila utmärkelse, för modet att med fara för livet stå upp för sin rätt till utbildning.

Det dröjde länge innan Gloria Ray Karlmark berättade om de traumatiska händelserna Little Rock-58 för andra än sin man, men vid tiden för sin pensionering träffade hon Hédi Fried, överlevare från Auschwitz och inspirerades att hålla föredrag om sin historia och medborgarrättsrörelsen i USA i skolor över hela landet. 2016 sommarpratade hon i Sveriges Radio och avslutade så här:  

”Det är viktigt att inte bli en del av den tysta majoriteten. Den som mobbas, diskrimineras och utestängs lever med det i sin kropp livet ut.”  

***

Läs även: Hönan Henrietta gjorde henne till läkare och författare

Läs även: Det nödvändiga samtalet mellan far och son