Hanna Rajs: ”Det måste också finnas humor mitt i sorgen”

Poesidebatten på landets kultursidor förra året handlade, som många redan konstaterat, mindre om poesi och mer om vilka barer de unga poeterna besökte. Den smått obegripliga ”debatten” utgick från två reportage. I ett av dem, i Tidningen Vi, spanade kulturjournalisten Ellinor Skagegård efter de nya coola poeterna på medlemsklubben Soho House i Stockholm.  

Hanna Rajs (som debuterade som poet 2018) var inte på plats, men två av de tre experter som tillfrågades om poesins starkaste framtidsnamn nämnde henne. Kanske var hon bara bortrest? Ung och cool är hon: född 1991, ofta klädd i truckerkeps, tatuerad och ger ett svalt, distanserat intryck. Eller så var det för att debatten inte handlade om poesin? 

För när man möter henne är det nämligen den hon vill prata om. Eller egentligen vill hon låta den tala för sig själv. När vi möttes första gången, för ett samtal på Kulturhuset i Stockholm hade hon just debuterat. Det märktes att hon var obekväm med att samtala om sin poesi inför publik. Men när hon läste sin dikter var det med en säkerhet som kändes i hela rummet.  

– Jag tycker oerhört mycket om att göra diktuppläsningar. Det är värre med scensamtal. Det stressar mig, säger Hanna Rajs och ler.   

En poet som sätter poesin i fokus alltså. Som hellre läser sina dikter än berättar om sitt skrivande och barliv. Lite uppfriskande mot bakgrund av förra årets ”debatt”.  

Den här gången träffas vi i ett konferensrum på hennes förlag: Albert Bonniers på Sveavägen i Stockholm. Den anonyma miljön står i rejäl kontrast till det vi ska prata om: diktsamlingen Samma, mamma. I den diktar hon om allt det som inte går att säga, utan bara känna, när någon i ens närhet går bort. Drabbande läsning som samtidigt är laddad med avväpnande, överraskande humor genom drastiska ordval och bilder. När diktsamlingen utkom förra våren möttes den av jublande recensioner. Sedan nominerades den till Augustpriset i kategorin ”Årets svenska skönlitterära bok” och kammade hem Svenska Dagbladets litteraturpris.  

– Mottagandet har varit jättefint och jättestarkt. Det känns faktiskt lite otroligt. Samtidigt har jag fortfarande lite svårt att prata om boken. Med tiden kommer alla de här känslorna nog att dämpas, men så här har det aldrig tidigare varit med någon av mina böcker, säger Hanna Rajs. 

Vi sitter där i det stora konferensrummet, på varsin sida långbordet som är avsett för betydligt större möten och smuttar på vårt kaffe. Hanna Rajs är lite trött säger hon och ursäktar sig för att hon kanske kommer att svara lite ofokuserat. Hon är klädd i en svart tröja. På huvudet en camouflagefärgad keps med namnet Sapfo inskrivet i orange.  

– Ja, Gud. Det här bara måste man väl ha när man är lesbisk och skriver poesi? Fan, jag borde ha tagit någon annan. Jag har inte ens köpt den. Någon har gett den till mig.  

Någon stor Sapfo-fanatiker verkar hon inte vara. Men en diktare i Sapfos tradition kanske hon på sätt och vis är. För även om dikterna kan svälla ut och bli långa går det ändå med fog att säga att hon befinner sig i en centrallyrisk tradition som går tillbaka ända till antiken och Sapfo. Begreppet ”centrallyrik” förklarar Nationalencyklopedin så här: ”poesi som ger ett koncentrerat och personligt uttryck för en diktares tanke och känsla, ”kärnlyrisk” form med bara några få rader”.   

Och just detta med att koncentrerat och personligt återge tankar och känslor är vad Hanna Rajs gjort sedan poesidebuten med Armarna 2018. I Samma, mamma är det hennes mammas bortgång som tematiseras. Den första dikten skrevs redan när Hanna Rajs satt vid sin mors säng på hospicet i Ersta. Hon skrev ned den första raden i en bok med Wislawa Szymborskas dikter – det var det enda hon hade att skriva på. 

– Det var förstås svårt att skriva mitt i sorgen, men jag bara gjorde det. Så på sätt och vis var det en lätt bok att skriva, även om ämnet var tungt.   

Hon blir lite tårögd när hon berättar om det. Att hon började skriva vid sin mors dödsbädd var bara en reaktion, inget hon medvetet bestämde. Skrivandet bara kom och innan hon riktigt förstått det hade hon formulerat många dikter om sin mamma och om saknaden efter henne.  

– Jag tänkte inte att jag skulle skriva en bok, nej. Men sen är det väl automatiskt så att när jag skriver så blir det bok. Det är ju vad jag gör. Jag vet inte om jag någonsin skriver någonting som inte blir det.  

Det är inte första gången Hanna Rajs skriver om sorg. I romanen Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn: Cristinaboken skrev hon om barndomsvännen Cristina som begick självmord när de båda var i tjugoårsåldern.  

– Jag kan ibland drabbas av självtvivel om varför jag ska jag ge ut sånt: Varför håller jag på? En sak är väl att jag skriver, för det är så jag formulerar mig kring saker som är svåra. Men att jag ska publicera det och möta reaktioner på det skrivna kan jag grubbla på.  

Men, säger hon, när Samma, mamma sedan möttes av lysande recensioner från en i princip enig kritikerkår och läsare började höra av sig, då kände hon att det var meningsfullt.  

– Många kom fram efter mina läsningar och det verkade inte spela någon roll om de förlorat sin mamma för ett eller 50 år sedan. De var starkt berörda och det var fint.  

Hanna Rajs skriver enkelt och rakt på om det svåra. Om sorgen, saknaden och också känslan av vanmakt. Hon använder sig flitigt av upprepningar som fungerar som en slags besvärjelse, eller som ett barns envisa förnekande av att en förälder inte längre finns. Förutom upprepningarna präglas dikterna i samlingen av att de är rimmade och i ett fall, ”Sonettkrans”, av att Hanna Rajs använder en klassisk och reglerad form.  

En sonettkrans består av 15 rimmade sonetter. Den sista är uppbyggd av inledningsraderna i de 14 föregående. Hanna Rajs googlade reglerna och fick också hjälp av sin poetkollega Jonas Gren.  

– Han sa att det är bra att skriva den sista sonetten först, för då har man redan alla inledningsrader. Det var perfekt.  

”Sonettkrans” börjar med ”nu känns det som om orden inte duger”.  

– Det var nog det enda som jag bestämde mig för under tiden jag skrev: det måste också finnas humor mitt i sorgen. 

Att det blev så, beror enligt Hanna Rajs, på tre saker. För det första för att hennes mamma var en person som hade nära till skratt och skoj.  

– Hon var en otrolig person som verkligen berörde människor. Mitt i sorgen var det fint att tänka på det.  

För det andra för att det inte skulle bli för tungt att läsa dikterna inför publik. 

– Ja, och för det tredje så vill jag inte att publiken ska bli helt golvad av ledsenhet. De kanske bara vill gå ut och lyssna på poesi och ha det lite fint en kväll, då ska de få det.  

När hon har läst dikterna på scen har hon sagt till publiken ”nu kommer en rolig, så nu får ni skratta”. Och det har fungerat. Publiken har kunnat slappna av lite, mitt i det allvarliga och sorgliga.  

Under vår intervju tittar hon ofta bort, eller kikar fram under Sapfo-kepsens skärm. Hon ger ett blygt – men samtidigt väldigt bestämt intryck. Kanske är det denna bestämdhet som kommer fram i hennes dikter. Att våga ta steget att skriva på rimmad vers om det svåraste i livet? Jag funderar på det samtidigt som hon berättar om hur det var att arbeta med den sista korrekturgenomgången av boken här på förlaget, vägg i vägg med det konferensrum där vi sitter.  

– Min redaktör grät och jag satt bredvid och sa: men det här är ju kul! Den här raden är väl rolig?  

***

Läs även: Livet i Khaddafis läger

Läs även: Joanna Rubin Dranger: "Berättelserna visar att människor döljer vilka de är"