Hanna Sahlberg: ”Jag har spelat in ljudet av byar som rivs”

När hon var 20 år gammal reste hon till Kina med den uttalade ambitionen att bli kines. Hon skulle alltså inte "bara" resa dit och lära sig om landet, människorna och språket.  

– Jag tror jag tänkte på det allra första gången när jag gick på gymnasiet: vad ligger längst bort och är svårast? Dit ska jag, säger Hanna Sahlberg. 

Men i stället för att då börja förbereda sig på en resa till det jättelika landet i öster, tog hon ytterligare ett beslut. Att inte lära sig någonting om Kina förrän hon var där. 

– Det blev en del av experimentet. Jag skulle inte lära mig något alls, förrän jag stod på en kinesisk gata. Det skulle bli en slags nollpunkt. 

Hanna Sahlberg arbetar i dag som Kinakommentator efter många år som Sveriges radios korrespondent. Vi träffas utanför Radiohuset i Stockholm med anledning av hennes nyutkomna bok Den osynliga muren. Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines (Weyler förlag). I den beskriver hon sin resa – och sitt misslyckande. 

– Jag ville förstå Kina på djupet. Jag hade sett personer i min närhet här i Sverige som givit upp sin position på en arbetsmarknad, i sin sociala status, på kunskapsstegen – för att bli svenskar. Och de hade lyckats. Inte skulle väl jag vara sämre? 

Väl på plats valde Hanna Sahlberg aktivt att inte umgås med andra utlänningar. I stället skaffade hon infödda vänner och sög i sig så mycket hon bara kunde av språket, skrivtecknen, vad de gör och vad de säger. Under den första tiden var hennes hand konstant svart av bläcket som hon antecknade med. 

– Att lära sig kinesiska är kanske lika svårt som att lära sig finska? Skillnaden är att man behöver lära sig två gånger, eftersom det skriftliga och det muntliga inte hänger ihop. Jag antecknade hela tiden för att repetera tecknen. 

Vid ett tillfälle frågar hon till och med en plastikkirurg om hon kan opereras till att se mer asiatisk ut. Han svarar att de normalt gör operationer "åt andra hållet", det vill säga att asiater opererar sig för ett mer västerländskt utseende. 

– Jag hade ingen lust att bli den första som provade. Ville inte vara en experimentkanin och var nog egentligen mer nyfiken på om det skulle vara möjligt, än att faktiskt vilja omsätta det i praktiken. 

Vad var det med Kina som klickade så djupt i dig, att du till och med övervägde att förändra ditt utseende? 

– Det uppstod situationer då både jag och den jag pratade med kunde glömma att jag var utlänning – då kunde det vara en börda att bära "fel" ansikte. 

Den osynliga muren är en personlig berättelse om hennes tid i Kina. Men det är samtidigt ett stycke journalistikhistoria. I boken beskriver hon den hoppfulla stämningen som många av hennes kinesiska journalistkollegor (och hon själv) kände några år inför och efter OS i Beijing 2008. Det fanns hopp och en tro på att demokratiseringen skulle fortsätta och att den fria journalistiken skulle få större möjligheter. 

– Jag kom till Kina år 2001, samma år som landet gick med i Världshandelsorganisationen, WTO. Ekonomins uppsving gjorde att det också flöt in mycket pengar i mediabranschen och det drog till sig kineser i min ålder och med samma höga ambitioner: att spegla landet och människors situation där. 

Utrymmet att skriva mer sanningsenligt fanns främst i de kommersiella medierna. Censuren som i dag är väldigt stark var då lite "slappare än i dag", som Hanna Sahlberg uttrycker det. Detta bidrog till en känsla av att landet kanske kunde förändras i grunden. 

– Men det hoppet dog ganska snabbt. Inför OS började många saker redan slutas och olika säkerhetssystem började sättas upp. 

Många av de kinesiska journalistkollegor som Hanna Sahlberg lärde känna under sin tid i Kina lever i dag i exil.  

– Vi sitter fast med Xi Jinping som partiets generalsekreterare just nu. Det är lite kinesiskt att tänka i generationer och jag ser på min egen generation som en förlorad sådan. Den där åldrade mannen har satt stopp för oss. 

Säger Hanna Sahlberg – som om hon själv vore kines. Jag frågar om hemlängtan. Hon tittar först oförstående på mig, men säger sedan: 

– Jag hade ingen aning om att jag inte skulle kunna åka tillbaka på så här lång tid. Covidpandemin satte stopp för det. 

Jag menade alltså om du hade hemlängtan till Sverige när du var där? 

– Jaha, nej det hade jag aldrig. Men nu längtar jag hem till Kina. 

Efter två decennier i Kina lever hon i dag i Örebro. Hon ägnar alltså fortfarande sitt yrkesliv åt landet – och drivs av en vilja att försöka förklara det för sina svenska lyssnare. 

Även om hon alltså inte lyckades fullt ut, hävdar hon självsäkert att hon troligen vet mer om Kina än många "riktiga" kineser. Detta eftersom hon i sitt jobb som journalist rest så mycket. 

Många kineser vet själva inte så mycket om andra delar av landet än den där de själva bor, Kina är ju stort som Europa. 

En sak är dock gemensamt för hela nationen: den våldsamma förändring som sker i extremt snabb takt. Hanna Sahlberg ser byar som praktiskt taget rivs framför hennes ögon, för att ge plats åt större städer. En slags hyperurbanisiering. 

– Jag har spelat in ljudet av byar som rivs. De avvecklas för att Xi Jinping vill göra detsamma med fattigdomen. 

Hur avskaffar man fattigdom genom att riva byar? 

– Statistiken ser bättre ut. Naturaekonomi är inte mätbar i siffror. Men när bönder och bybor börjar arbeta på ett bygge är de mätbara, liksom de som levererar mat till bygget. 

Även om kommunistpartiet numera är stolta över den kinesiska historien väger alltså den ekonomiska tillväxten tyngre. Hanna Sahlberg säger att hon ibland har känt sig mycket äldre än vad hon är, eftersom hon kunnat peka på ett IKEA-varuhus och säga att hon minns den by som låg där en gång. 

– Är man 90 år är det säkert en rätt vanlig erfarenhet, men jag är bara 42. 

Hon hoppas fortfarande på en ökad demokratisering och en förbättrad situation för landets medborgare. 

– Det finns många sprickor i systemet. Hur dyr och kraftfull övervakningen än är, sköts den av människor. Och de vill gärna äta gå hem på kvällen och äta middag med sin familj. Där finns det faktiskt ett litet hopp. När man går nära ser man det. 

Samtidigt understryker hon att Kina i dag för många som lever där redan är ett drömmarnas land. Livet har blivit bättre för många: för de som lyckats och haft turen att ta sig fram, utan att bestraffas, gripas eller få sin egendom konfiskerad. 

– De glada över hur mycket bättre deras liv blivit. Systemet bygger på att de flesta upplever att de blivit belönade och det är många kineser som upplever att solsidan är stor och ljus. Därför funkar det just nu bra för partiet. 

Men minoritetsbefolkningarna lider väl? 

– Kulturellt men inte alltid materiellt. Tibet ses ju med väldigt romantiserade ögon här. Men det har inte varit så underbart att stå lägst i rang i ett tempel, eller att vara kvinna för den delen. Så det går inte att generalisera om. 

Hon säger att kommunistpartiet också sett till att Kina i dag har en vaccinerad, läskunnig befolkning, där även kvinnor har vissa möjligheter. Men framstegen har en baksida. Den som hamnar på listan över oönskade element får det väldigt svårt. 

– Då är det som att stå i kvicksand. Det som fanns av begynnande rättssamhälle har Xi Jinping monterat ner effektivt.

Även journalistiken och åsiktsyttringar hålls kort av partiet. Den som vill veta mer om dagens Kina måste hitta journalisternas texter där de dyker upp. För slutat skriva och podda har de inte, Hanna Sahlbergs kollegor och generationskamrater. 

– Den seriösa journalistiken finns, precis som kinesisk kultur i övrigt, på en rad olika platser i världen, inte bara i Folkrepubliken. Den finns också på Taiwan, i Toronto, New York – alltså på platser med kinesiskspråkig befolkning. Det gäller bara att leta lite. 

***

Läs även: Ann Heberlein: "Jag har valt att blunda för varningssignaler"

Läs även: Kjell A. Nordström: "Ekonomi behöver inte vara dötrist"