Henrik Meinander: ”Helsingfors är de ofullbordade katastrofernas stad”

Henrik Meinander är femte generationen helsingforsare, minst, på sin fars sida och ännu längre, till början av 1700-talet, på sin mors sida, och han älskar sin hemstadstad.

Vem gör inte det? Denna behändiga stad som ligger där som ett smycke, som på en bricka när båten från Stockholm rundat Sveaborg och glider in i Södra hamnen. I fonden Salutorget med presidentens palats och den svenska ambassaden som ser ut som Stockholms slott i miniatyr, en påminnelse om den svenska tiden i Finland.

Och därbortom den exotiska, ja exotiska domkyrkan i sin vita prakt med blå kupol och där, lite till höger på Skatudden den lika exotiska, men annorlunda, Uspenskij-katedralen med sina kupoler, en fläkt av det Ryssland i vilket Finland var ett storfurstendöme mellan 1809 och 1917.

Nyss var man på havet, nu är man här utan att ha behövt kämpa sig genom en evig skärgårdsgrönska, som när man anländer till Stockholm med samma båt, hur ljuv denna grönska än må vara

Närheten till havet är Helsingfors själva essens, noterar Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, i sin nya bok Helsingfors, historien om en stad.

Han tvekade länge. Skulle det kanske vara lite för pretentiöst att skriva en bok om sin hemstad? Men Helsingfors har ju ständigt inspirerat honom i hans omfattande författarskap, konstaterar han i inledningen till boken, hans sextonde. Varför inte skriva ett ordentligt översiktsverk om stadens dramatiska historia i ljuset av senare tiders forskning?

Vi talar om Helsingfors över lunch på en restaurang vid Senatstorget med utsikt över den ovan nämnda domkyrkan. Henrik Meinander parafraserar vad diplomaten Max Jacobsson brukade säga om Finland:

– Helsingfors är de ofullbordade katastrofernas stad.

Staden har alltid rest sig, kommit tillbaka, efter de stora nordiska krigen, flera svenska krig mot Ryssland, en pest som i början av 1700-talet tog livet av EN tredjedel av stadens invånare, storbränder som flera gånger förödde staden, inbördeskrig, sovjetiska bombanfall under andra världskriget…

Nu finner Henrik Meinander sin stad vackrare än någonsin. Byggnader som ännu på 60-talet var nedsotade av vedeldning är uppfräschade och glänser, nya bostadsområden har växt upp nära tidigare försummade stränder.

Han är särskilt förtjust i det nya Medborgartorget mellan Mannerheimvägen och det nya djärva, böljande centrumbiblioteket Ode, en plats som ännu på 1990-talet-talet hyste en stor, ganska anskrämlig bangård och en gammal rysk godsstation. Nu omges platsen förutom av biblioteket också av det vackra Musikhuset, riksdagshuset från början av 30-talet och Kiasma, museet för modern konst.

Men nu står vi på Senatstorget med domkyrkan i norr, Statsrådsborgen (tidigare Senatshuset) i öster och universitetets huvudbyggnad vid Unionsgatan i väster.

Vi har anledning att begrunda Henrik Meinanders gedigna bakgrund i staden. Där, i torgets sydöstra hörn, ligger Helsingfors stadsmuseum, som grundades 1912 av konsthistorikern och intendenten vid Finlands nationalmuseum Karl Konrad Meinander (1872 – 1933). Han kallas oftast KKM. Hans farfars farfars farfar Zacharias Meinander var född och uppvuxen i Södermanland i Sverige och flyttade någon gång kring år 1700 till Villmanstrand i östra Finland..

– KKM var min farfar. Jag brukar säga att om jag fick välja vilken historisk person jag helst skulle vilja träffa så är det han. Vi har förökat oss långsamt på manslinjen, vart 44:e år. Min son föddes 2005.

Henrik Meinander har anknytning till Helsingfors stadsmuseum även på sin mors sida. Museet består av flera nu sammanbyggda hus, däribland det Sederholmska huset i själva hörnet mot Senatstorget. Det är Helsingfors äldsta bevarade hus, byggt 1757 av den mycket förmögne köpmannen Johan Sederholm vars son fick en oäkta son med sin piga. Denne son, Alexander Blomqvist blev professor i lärdomshistoria vid Helsingfors universitet – och via sin dotter en anfader till Henrik Meinanders mor.

Torget, som senare omdöptes till Senatstorget, har varit ett maktens och lärdomens centrum i Helsingfors sedan mitten av 1600-talet, men staden grundades hundra år tidigare av Gustav Vasa ungefär sju kilometer längre norrut vid den plats där Vanda å i Helsinge socken rinner ut i en havsvik som nu heter Gammelstadsviken. Anledningen till att staden grundades – den 12 juni 1550 – var att kungen ville ta kontrollen över den lukrativa handeln med Ryssland.

Henrik Meinander är en starkt tvåspråkig finlandssvensk. Han skriver och talar gärna finska, om än inte lika bra som svenska. (Hans hustru, född finskspråkig, brukar kritisera honom för hans uttal av till exempel Jyväskylä). Ändå: han yrkar knappt någonsin på att få sin i grundlagen skrivna rätt till svenskspråkiga service.

– Det bör man kanske göra, inte minst för att det kunde sänka tröskeln för de finskspråkiga att tala svenska. Men för mig är finskan också ett känslospråk, och vissa uttryck är faktiskt mycket bättre på finska än på svenska. I familjen använder vi ofta finska i vår vardag. Jag talar svenska med min hustru, hon talar finska med barnen.

Och så, vid vår lunch, noterar Henrik Meinander att Helsingfors är mindre segregerat än Stockholm.

– Delvis har detta att göra med socialt byggande. Här bygger man hyreshus även i medelklassområden för att dämpa segregeringen, Men det är förstås svårt att veta om detta kommer att fungera på längre sikt…

Henrik Meinander påpekar också att klasskillnaderna i Helsingfors, och i Finland som helhet, inte är lika stora som i Sverige.

– Min kökspsykologiska förklaring till att Finland märkligt nog har utkorats till världens lyckligaste land är vår relativa avsaknad av avund. Lever man i ett internationellt sett ovanligt platt klassamhälle finns det inte lika mycket orsak att bli irriterad på sin granne. Vår överklasskultur är klart tunnare än i Sverige, och vår medelklass är mer geografiskt utspridd.

Nu talar historikern Henrik Meinander och han lutar sig mot landägarförhållanden som går tillbaka till medeltiden:

– Andelen självägande bönder var redan under den svenska tiden mycket större i Finland än i Sverige, och denna strukturella skillnad märks även i våra dagar. Jordbruksenheterna är mindre, det finna inte så många gods här som i Sverige. Över tio procent av Finlands befolkning äger skog, om än inte jättelika arealer men ändå.

Åter till Senatstorget. Vi tittar på det stora monumentet över den ryske tsaren Alexander II, mördad i S:t Petersburg 1881. Statyn är ett av flera exempel på att man i den offentliga miljön i dagens Helsingfors oftare påminns om Finlands ryska tid än den tid då Finland var en del av Sverige. Det finns till exempel inget monument över stadens grundare Gustav Vasa i stadens centrum, bara en relief i Gammelstaden i utkanten av storstadsområdet.

Då och då väcks förslag om att Alexander-statyn bör rivas eller i varje fall flyttas. Varför behålla ett monument över en rysk härskare från en tid då Finland inte var självständigt? Historiker och andra påpekar då att Alexander II införde viktiga reformer i storfurstendömet. Framför allt lät han ståndslantdagen, alltså det representativa styrelseskicket i storfurstendömet, äntligen börja sammanträda efter 54 års väntan. Därför står årtalet 1863 på monumentets sockel, inte tsarens födelse- och dödsår.

– Statyn får nog vara kvar. Den är egentligen ett monument över att Alexander II bekräftade de svenska grundlagar som landet hade fått behålla då det blev ett ryskt storfurstendöme 1809, säger Henrik Meinander.

Hur ser framtiden ut för Helsingfors?

Henrik Meinander är hoppfull. Den geopolitiska utvecklingen innebär onekligen att Helsingfors läge är utmanande, men det finns orsak att hoppas på att utvecklingen i Ryssland en dag vänder i positiv riktning, skriver han i sin bok.

Finns det en rädsla i Finland för Ryssland?

– Vi är inte rädda, vi är förberedda, svarar Henrik Meinander.

Läs även: När staten krängde hamburgare och konkurrera med McDonald’s

Läs även: Abdellah Taïa: ”De har lärt mig att aldrig bli kuvad”