Hönan Henrietta gjorde henne till läkare och författare

Åsa Nilsonne tar emot i sin eleganta etagelägenhet på Östermalm i Stockholm. Där bor hon tillsammans med sina två kinesiska nakenhundar Jacques och Knox, som visar upp invecklade piruetter mot ersättning i hundgodis. I ett hörn står en korg proppfull med rosetter som hundarna vunnit i tävlingar och som hennes barnbarn brukar leka med. 

Åsa Nilsonnes uppväxt var avsevärt mer dramatisk. Hennes far var diplomat och familjen bodde i Beirut tills kulorna började vina in genom fönstren under striderna 1958. Senare bodde de i Addis Abeba där det återigen slog in kulor genom fönstren i samband med statskuppen 1961. Åsas pappa lät ett trettiotal svenskar som befann sig i Etiopien ta sin tillflykt till ambassaden. Men hon var inte rädd? 

– Konstigt nog inte. Jag verkar ha upplevt våldet som en naturlig del av livet.

 Åsas föräldrar visade lugn och fasthet under dessa pressade förhållanden och hennes mor var den enda som vågade gå och öppna när några soldater bankade på dörren under statskuppen. 

I släkten rådde dock ett annat inbördeskrig. Åsas mor hade kommit på kollisionskurs med sin svärmor och Åsas far kom i kläm. 

– Han tyckte mycket om båda men det blev svårt när de kom i kärnvapenkrig med varandra. Min mamma kallade alltid sin svärmor för skräcktanten, aldrig din farmor eller något i den stilen. Jag träffade min farmor bara en gång. 

Åsas farmor var borgmästarinna i Lindesberg där hon hade hög status. Åsas mor växte upp på överklassiga Strandvägen på Östermalm och tyckte Lindesberg var en håla. Farmodern var konstnärlig, målade och gav pianolektioner. Det imponerade knappast på Åsas mor, som gillade glamour och elegans, vilket farmor tyckte var ytligt och brackigt. Båda var temperamentsfulla.

– Jag kom inte särskilt väl överens med mamma, hon var psykiskt och fysiskt frånvarande. Hon hade nog velat ha en annan sorts dotter än den hon fick. Hon steg upp när vi gått till skolan. Mina föräldrar var ofta bortbjudna på middag på kvällarna eller så hade de fester hemma som vi inte var med på. Vi hade inget dagligt umgänge. 

När Åsa var femton år skickades hon till internatskolan Sigtuna Humanistiska läroverk. Hon beskriver det som den ojämförligt mörkaste tiden i sitt liv. Hon hade ingen släkt i Sverige, kände inte igen maten, kände inte igen vädret. 

– Jag kunde vara rolig på engelska och franska. Jag kunde vara uppskattad av killarna på engelska och franska. Jag kunde inte skämta på svenska. Inte flirta med pojkar på svenska.  

Nu hade Åsa fel kläder, fel frisyr. Hon försökte vara rolig men misslyckades. Hon blev plötsligt en person som inte hade någon att prata med. Hon tappade hela sitt tonåriga självförtroende som hon fått av att vara populär och uppskattad. Åsa började skolka.  

– I franska skolan i Addis Abeba var kraven tydliga.

I Sverige hade Åsa svårt att förstå om hon hade gjort något bra eller något dåligt. Till slut fick hon en livräddande vän i samma situation som hon kunde skratta och skämta obehindrat på engelska med.  

Efter studenten började hon studera medicin. 

– Bakom beslutet låg ett avgörande möte – med hönan Henrietta. Som barn i Addis Abeba fick hon köpa Henrietta av en man som sålde hönor för att slaktas till middag. Men Åsa fäste sig vid Henrietta och behöll henne.  

Åsa blev fascinerad av Henriettas personlighet. Hon kunde styra och ställa med en annan höna på gården men visa en sund försiktighet mot en ostyrig hund som också hörde till hushållet. När han var i närheten höll hon sig nära gömställen och reträttvägar, kröp ihop och gjorde sig så osynlig som möjligt. 

Så småningom fick Henrietta kycklingar. En dag när hon vallade sin lilla flock på gårdsplanen kom den arga hunden farande. Henrietta som i vanliga fall var försiktig reste sina fjädrar, öppnade sin näbb vidöppen och kastade sig fram mot den förvånade hunden. 

– Hon såg ut som en kinesisk drake i miniatyr. Det var inte svårt att förstå vad hon sa: Om du närmar dig mina barn så dödar jag dig. 

Hunden bromsade upp. Den betydligt mindre hönan stod kvar i sin drakpose. 

Till slut lommade hunden tillbaka med dröjande steg. Genast förvandlades Henrietta till en förtjusande hönsmamma igen. 

I det ögonblicket öppnade sig ett hisnande perspektiv för Åsa. En vision av mängden okända men möjliga handlingar som utgår från nuet och förgrenar sig mot oändligheten. Livet blev med ens mindre deterministiskt. 

– Blixtsnabba förvandlingar kan ske. Superhjältekrafter kan förlösas. Gränser kan sprängas. På ett ögonblick. Detta ville jag lära mig mer om. 

Som psykiatriker har Åsa Nilsonne valt att arbeta med självmordsnära instabila kvinnor. Hon erfor att kvinnliga patienter inte hade så mycket röst. Man tog inte deras ängslan och oro på allvar, de blev trivialiserade och medikaliserade. Kvinnor som reagerade på sin livssituation betraktade man som sjuka i stället för att säga till dem att de hamnat i en livssituation som inte är optimal och att de därför inte mådde bra. Jag frågar om det inte var svårt att arbeta med självmordsnära kvinnor. Åsa blir något upprörd och sätter ett av mina medhavda wienerbröd i halsen.

– Om du eller jag blev överkörda härute på gatan och förda till sjukhus, skulle man genast hjälpa oss och kalla på kirurger och ortopeder. Ingen läkare skulle säga nej, usch, det här vill jag inte jobba med, patienten kan ju dö. Men självmordsnära kvinnor är det okej att nervärdera. 

Den 23 augusti utkommer Åsa Nilsonne med romanen Fru Gregorius, som är en radikal omläsning av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. I ursprungsversionen förgiftar doktor Glas den osympatiske pastor Gregorius för att rädda pastorns unga fru Helga ur det hon beskrivit som ett outhärdligt äktenskap. Åsa Nilsonne gör en mer komplicerad tolkning, där Helga manipulerar doktorn och utnyttjar att han ser henne som hjälplös. Här är pastor Gregorius lätt att älska och Helga nöjd med sitt äktenskap. Det enda som fattas paret Gregorius är barn. I Fru Gregorius försöker Helga lösa det problemet med en sinnrik intrig, men resultatet blir i stället största tänkbara katastrof. 

– Jag var på gymmet och plötsligt kommer första meningen i boken till mig. Det var som att få värkar i vecka trettiotvå, det var för tidigt för jag måste bli klar med min självbiografi som jag var i slutspurten med. Två veckor senare, på gymmet, kom den sista meningen. Så jag köpte en vacker anteckningsbok och skrev ner meningarna. 

Åsa Nilsonne är inte någon utpräglad Söderbergnörd och hade inte läst boken på länge. Hon gick till Rönnells antikvariat och frågade efter det vackraste exemplaret de hade och läste om historien tre gånger. 

– Jag läste som gammal handledare åt läkare och psykoterapeuter. Om en ung doktor hade sagt: Min patient har ett litet vackert huvud, hennes ögon är som stjärnor och hon har änglahår, då hade jag svarat att innan du gör något, fundera på hur din syn på henne påverkar hur du tar emot vad hon berättar och vad som händer sen. 

Åsa hävdar att man har accepterat doktor Glas version av händelserna i boken, men han är inte objektiv. Han är inte kritisk och ifrågasättande mot sin patient som han kanske varit om hon hade varit ful och otrevlig. Åsa uppfattar doktor Glas som ett otillförlitligt vittne i sin interaktion. 

– Jag blev nyfiken på hur det hade kunnat se ut om han inte haft de här emotionella skygglapparna. Då plötsligt bara kom historien till mig. 

***

Läs även: Majgull Axelsson: "Skrivandet räddade mig när jag fick diagnosen"

Läs även: Vanna Rosenberg: "Jag var bra på att gräva humorguld"