Joanna Rytel: ”I mina filmer är kvinnan förövaren”

”Gubbslem!”

Mångkonstnären Joanna Rytel slog igenom med dunder och brak när hon under Fröken Sverigefinalen 2001 sprang upp på scenen och i direktsändning skrek det numera ikoniska skällsordet. På den tiden var hon elev på Konstfack och medlem i feministiska konstgruppen ”Unfucked Pussy”. 

Vi har känt varandra i knappt ett decennium. Hon bor i Stockholm men tillbringar somrarna i Berlin, där vi nu ses på en uteservering. Strax innan vårt möte har hon intervjuats av en grekisk konstvetare som skriver om feministisk porr – Joanna Rytel ska senare i år medverka på Atens första porrfilmsfestival.

Flera av hennes konstnärliga kortfilmer, som ofta kretsat kring samhällets syn på kvinnans sexualitet och kropp, har nominerats till Guldbaggen och till EFA, Europas Oscar. De visas på stora filmfestivaler, och på porrfilmsfestivaler.

I flera år har hon gästat och varit jurymedlem på Porny Days – den stora porrfilmsfestivalen i Zürich. Där blandas konstnärlig porr med mer traditionell dito. 

– Det är ofta queer och politiskt. Det är feministiskt jämställd porr som också kan vara hard core, så länge inte mannen förnedrar kvinnan.

Hennes filmer handlar ofta om att kvinnan förnedrar mannen. I Unplay exempelvis har hon haft sex med sin pojkväns bästa vän och berättar om det på ett kafé inför dem båda.

– Just den handlade om manlig heder. I mina filmer är ofta kvinnan förövaren. De kvinnliga karaktärerna ska vara dåliga; förövare, dåliga mammor, otrogna  …

Varför?

– Det är min reaktion på den allmänna uppfattningen om hur en kvinna bör vara. Hon ska ju gärna vara fin, snäll och en bra mamma. Då måste man göra en motbild till det.

I år är det tjugo år sedan hon skapade sitt mest populära konstverk Abortkyrkogården. Det fanns på internet och vem som helst kunde gå in där och begrava sina aborter.

– Den låg på nätet i flera år under namnet abortkyrkogarden.org och man kunde lämna ett meddelande där, till sitt aborterade barn. Till slut var jag tvungen att ta bort sidan, för varje dag var jag tvungen att radera sådant som abortmotståndare gått in och skrivit.

Idén till verket kom när hon 27 år gammal hade gjort sin andra abort och ville ha en minneslund. 

– Jag skapade en himmel och så kunde man gå in under ett moln och lämna ett meddelande till sitt ofödda foster, barn, klump eller ofödda möjlighet. Jag tänker att man väljer bort fostret för barnets skull eftersom man skulle ha blivit en dålig förälder. Det var fint att folk gick dit och skrev vackra farväl-meddelanden.

Var det bara kvinnor som gick in och skrev på sidan?

– Nej, också män. Även om man vill göra abort och det är rätt beslut är det vemodigt. Man väljer ändå bort en del av sig själv. Det tar så klart på psyket. Det blir lite ledsamt när man väl gör aborten, samtidigt som man är lättad och glad att det är över.

Abortkyrkogården blev mycket uppskattat. Joanna Rytel berättar att hon skrev ut alla farvälmeddelanden innan hon stängde sidan. Allt finns sparat på en vind i Stockholm. På så vis finns verket kvar.

– Jag har tänkt göra en bok. Det var hundratals meddelanden. Folk skrev sådant som: ”det kändes rätt att göra det, men jag känner vemod” eller ”hej då! Vi ses en annan gång”. Jag ser det som ett positivt verk, utan skuld och skam.

Men projektet tog inte helt slut i och med detta. Hon fortsatte med ett uppföljande verk, som hon kallade Glada abortbarn fyller år. 

– Jag gjorde massor av tårtor som såg ut som foster. Som om jag firade mina två abortfosters födelsedagar. Hur gamla de skulle varit om de levt. Jag minns inte riktigt, men en skulle ha varit tre år och en annan kanske tio år. Det blev en stor installation med ett bord och jättemånga tårtor och konfetti och ballonger. I slutet av utställningen kunde man äta tårtan.

I september deltar hon i en grupputställning i Stockholm, med titeln Schavotten.

– Det är en plats där folk ska avrättas och därför finns ingen moral längre. Allt är tillåtet. Jag har jobbat mycket med ogräs och kompost, liv och död. Jag har en kolonilott och har blivit som besatt av ogräs. Jag ska göra ett parasoll av ormskinn som jag sytt ihop. Under den ska det hänga ett foto när jag är i en kompost och har en spade i röven.

Hon är faktiskt ursprungligen fotograf, eller studerade i alla fall vid Fotohögskolan i Göteborg på slutet av nittiotalet, samtidigt med flera väletablerade namn inom dagens fotokonst.

– Jag kom in trots att foto absolut inte var min grej. Där gick bara fina fotografer. Men jag träffade också Fia-Stina Sandlund. Hon kom från förberedande Hoved­skous målarskola och var som jag, mer inne på konst. Efter ett år hoppade jag av och kom in på Konstfack, där också Fia-Stina sedan tog sin magister.

De bildade konstellationen »Unfucked Pussy« och planerade aktionen mot Fröken Sverigetävlingen. Det är i år tjugo år sedan som de kuppade tävlingen genom att springa upp på scenen och ropa »gubbslem«. Ordet kom med i Svenska akademiens ordlista  och Fröken Sverige-tävlingen lades ner.

– Det är ju ett viktigt ord som står för slemmig gubbe, man eller kille. Jag kom på det under ett av mina performance. Sedan använde vi ordet i kuppen eftersom det passade så bra på dem som satt och tittade på Fröken Sverige. 

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Joanna Rytel fick motta mordhot och lever än i dag under skyddad identitet.

– Hoten berodde också på att jag gjorde filmen Att tänka tankar man inte vill tänka om vita tjejer och svarta killar och rasistiska tvångstankar. Det gick bara vita människor på Konstfack och vid tiden träffade jag en kille som var flykting från Libyen. Så jag gjorde en film om vad folk tänkte om oss i den miljön. När han kom till Konstfack blev han direkt stoppad i receptionen ”Vem är du? Vad gör du här?”

De allvarligaste mordhoten kom när hon lite senare i en krönika för Aftonbladet skrev att hon aldrig skulle föda en vit mans barn. Jag invänder att pappan till hennes barn ju faktiskt är vit.

– Ja. Jag tog en risk. Men det blev rätt ändå, he he.

Hennes första konstfilmer handlade om hur hon uppträdde för djur. Hon dansade i ett stall och onanerade framför en katt i filmen Då tar jag din katt. 

– Jag ville uppträda för försöksdjur men fick inte komma in i labben, för aporna hade hiv och allt vad det var. Det var för farligt. Då kom jag på att jag kunde uppträda för djur inlåsta i ett stall eller i en hage. Jag tänkte att jag skulle ge tillbaka och roa djuren. 

En annan performance gick ut på att sälja sex.

– Jag delade ut flyers till killar jag tyckte var snygga och som jag kunde tänka mig att sälja sex till. Det gick ut på att jag kunde ta makten över män. Sedan kom det fram män och frågade ”kan inte jag få en flyer?” Och jag svarade ”nej, tyvärr, du är för ful”. En kvällstidningsjournalist kontaktade mig för att fråga om han fick köpa sex av ”gubbslems-tjejen”. Det blev nej även för honom.

Men att sälja sex, förföra sin pojkväns bästa vän  … Leder det inte till problem i din relation?

– Konsten går först. Jag måste vara trogen min konst.

Hennes senaste prisbelönta filmer Hard On, Moms on Fire och Stay Ups handlar om småbarnsmammor som träffar unga killar. Filmerna är animerade med dockor.

– Det är lite min strategi att det ska se ofarligt ut, medan innehållet är hårt. Det är mitt sätt att komma åt betraktaren.

Hon var därefter på väg att göra långfilm och fick utvecklingspengar men la planerna på hyllan efter dåliga erfarenheter med en producent. I stället satte hon upp pjäsen I barnets hamn om sin partners efterhängsna ex-fru.

– Filmbranschen är omoralisk. Det är mycket business, i och med att man söker pengar. Nepotism, back stabbing och svek. Jag blev lurad av en fuskande producent. Lusten tog slut. Nu vill jag gå tillbaka till att jobba själv med min konst. 

Fortsättningsvis ser hon sig jobba med foto, installation, ljud, bild, skulptur.

– Jag håller även på att skriva en poesibok om ogräs.

***

Läs även: Kristina Kappelin: ”Jag ville skaka liv i den här fantastiska institutionen”

Läs även: ”Maja Ekelöf påminde mig om min mormor”