Jan Emanuel: ”Det går utmärkt att få ordning på brottsligheten”

När jag en varm septemberdag träffar affärsmannen och samhällsdebattören Jan Emanuel på hans 23 meter långa motorbåt Red, förtöjd på Djurgården, ska Sverige precis gå in i en extrem våldsperiod, då morden står som spön i backen. Bland offren finns en 13-åring i Handen i Stockholm och en blind 70-åring i Sandviken. En som länge varnat för den onda spiralen av övergenerös invandring och eskalerande brottslighet är just Jan Emanuel. 

 – Vi har tittat på tredje världen och tänkt ”vilka vildar” när hutuerna i Rwanda slagit ihjäl tutsier med machetes. Nu är vi själva på väg dit, säger han. 

 Jan Emanuel berättar att han 1997 skulle skrivit en bok åt SSU om partiet och migrationen. 

 – Den blev aldrig av men nyligen hittade jag gamla anteckningar, och har kunnat se att jag sagt samma sak i alla år. Medan politiker med makt försökt se verkligheten på ett annat sätt än den är. 

Hur en talares budskap backas upp av fakta och logik fångas upp i retorikbegreppet logos. Den känslomässiga förstärkningen – hur det landar i hjärtat hos publiken – beskrivs av pathos. Ett tredje retoriskt element är ethos; att du talar med auktoritet och trovärdighet. 

Helt klart kan Jan Emanuel i brottsfrågan lägga ett ethos skyhögt över godtyckligt vald standardpolitiker. Det kan ingen tvivla om som läst hans självbiografi Så var det med det som kommer i dagarna. Våld och segregation – liksom en hos kriminella så vanlig ADHD-problematik – präglade hans ungdomsår. 

Han växte upp i problemområdet Gottsunda i Uppsala hos skilda föräldrar. De kunde förvisso leverera både kärlek och uppfostran, om än på okonventionella sätt. Men ekonomin var kärv, och livsmiljön i stort inbjöd till stök. 

 Jan Emanuel blev en värsting. Han stal och vandaliserade. Sökte bråk med andra våldsverkare. Misshandlade oskyldiga. Gärna med favoriten yxspark; man hoppar högt upp i luften och låter ena foten falla ner mot offrets huvud, som en bila. 

 – Jag kunde på några sekunder reta upp mig på någon för hans gångstil eller jacka, och så small det. 

 Han och bästisen Tommy Torsken ville brinna hett och fort. 

 – Vi skulle leva till 20, vid 25 var man ändå förbi. 

Konsekvenserna vid brottsupptäckt var länge försumbara: i princip prat med socialtant. Så småningom hamnade han ändå på bättre kurs. En starkt formativ händelse var när en kompis resonerade kring en människa han dödat. Nöjt konstaterade kompisen att han slagit två flugor i en smäll: Mordoffrets änka hade tagit livet av sig. 

 Jan Emanuel började ifrågasätta sitt leverne. 

En viktig impuls till livsspårsbyte kom via flytt från Gottsunda till Norrtälje, där han efter socialtjänstens intervention började läsa in gymnasiekompetens på folkhögskola. Han kom i kontakt med bokläsande skolkamrater, började själv läsa samhällslitteratur och ”drog ner kraftigt på brasset”. Ett minnesvärt möte: en danselev i knätofs, som genom att prata bejakande om livet och framtiden representerade de riktiga människorna. 

 – Jag insåg att de mina var smuts. Skitmänniskor. En insikt förenad med inte så lite smärta. 

Snart började han jobba med problemungdomar. Vid 24 års ålder inledde han en politisk karriär, som kraftigt kryssad s-politiker i Norrtäljes kommunfullmäktige. 2002 blev han riksdagsman som nybliven Robinsonvinnare.

Du möttes av samhället med silkesvantar, och det gick bra för dig till slut – är det ett argument mot ”hårda tag”?

– Det var inte tack vare, utan trots, det mjuka jag klarade mig. Att komma bort från den ursprungliga miljön borde vara kärnuppdraget gällande social problematik. Kompisarna som blev kvar i Gottsunda hamnade bara djupare i antisocialt beteende. Därför dog de och inte jag. 

Eller annorlunda uttryckt: De kunde utveckla sitt ”brotts-CV”, på ett skrämmande vis sammanfattat i uttrycket ”brösta en fyra för att bli en hundragubbe”. Man begår ett mord, döms till fyra år. Om man inte ”golar” blir man 100 procent accepterad av gänget. 

– Det är som vilken karriär som helst. 

Kan vi få ordning på brottsligheten? 

– Ja, det går alldeles utmärkt, om vi vågar tänka två tankar samtidigt fullt ut: straff och behandling. Straffet ska vara så långt att det inte finns ett gäng att komma tillbaka till. 

 Med gillande nämner han den 17-åring från Sverige som i Danmark dömdes till 20 års fängelse för mord. 

 – Men det handlar också om evidensbaserade behandlingsplaner och insikten om att hjärnan mognat först vid 25. 

Totalstopp för invandringen plus fler utvisningar är också nödvändigt, för att sluta fylla på problemen. 

– Den fria invandringen är inte vänster, det är till 100 procent en högeridé. Reinfeldt använde den för att pressa ner löner och krossa facket. Palme däremot talade om alla folks frihet och hela världens fred, utifrån tanken att folkens befrielse ska vara deras eget verk. Om de som är i krigsför ålder lämnar barnen och kvinnorna kvar att slaktas, hur ska då frihet skapas? 

 Jan Emanuel beskriver socialdemokratin som en i grunden konservativ kraft som vill bevara kulturen, aldrig i maoistisk anda riva upp den med rötterna. 

– Slår du ihop det konservativa draget med idén om ett starkt samhälle, då får du en konservativ vänster, det vill säga ett eget hörn på den politiska kartan. Där har partiet stått tidigare. Men i 20 års tid har vi ständigt gjort viktiga felprioriteringar. Vi har glömt gubben i keps; han som bär upp samhället. 

Jan Emanuel hade en lång period av relativ politisk tystnad – delvis förorsakad av medialt haussade anklagelser om påstådda skattebrott, vilka till slut smulades sönder. Sedan några år tillbaka är han högaktiv på sociala medier och har ett enormt genomslag för sina åsikter.

Välfärdens organisering, politikerrollen och skatterna är några av de frågor han driver. Han har en mångårig bakgrund som aktör inom välfärdssektorn. Det var genom att sälja en vårdmodell som han gjorde sig ekonomiskt oberoende år 2010. Vad gäller välfärdsvinster ser han faror. 

– Det finns en ganska enkel logik jag försöker lyfta fram i min bok, att så länge ägaren äger överskådligt, låt oss säga tre behandlingshem, då ligger hans heder där, hans status i branschen. 

 Ett anonymt ägande i kommun eller riskkapitalbolag däremot, anser Jan Emanuel, gör det omöjligt för entreprenören att hålla ordning på grejerna. 

– Jag är inte för vinstbegränsning. Men alltså för storleksbegränsning. Och en begränsning av vilka man får sälja till.  

 På skatteområdet har hans moral sjunkit rejält. 

 – Så mycket går till galenskap, och jag vill inte finansiera galenskap. Pengarna ska gå till polis, försvar och välfärd, inte till att uppfostra vanligt folk eller till politiker som vill bygga äreminnen över sig själva. Det går till exempel att halvera antalet myndigheter. 

Liksom antalet politiker, tycker han. 

– Jag trodde jag skulle möta ideologiska och övertygade människor som stred för något annat än sig själva, men de flesta var mätta och egenkära. 

Han hittar en förklaring i åttio- och nittiotalens tankar om självförverkligande och ”en nyliberal idé som klev in i alla människor”. 

– Det finns ingen sämre plats för sådana människor än politiken. Det är en stor tragik. Sverige krisar och de ansvariga är lediga tre månader. Att sätta sin hund på hunddagis kallar de ”att studera organisations-Sverige”. Att stå i en varmkorvkö är att ”odla väljarkontakter”. Man är lat och dålig. 

Han vill halvera antalet ledamöter i politiska församlingar, så att de kvarstående synliggörs. Samt kraftigt reducera politikerledigheterna.

– Man måste kunna känna igen sig i sina representanter. 

Kommer du att återvända till politiken?

– Tveklöst – om partiet kommer tillbaka igen. Jag är inte den första som sett att det sprungit i väg och blivit något annat. Historiskt har det alltid kommit tillbaka. Men aldrig tidigare har det varit vilse så här länge.

***

Läs även: Sara Skyttedal: "Jag blev utfryst av partikollegor"

Läs även: Henrik Jönsson: "Vem fan vill duga som man är?"