Jenifer Malmqvist: ”Barns sorg är randig”

Det är varmt och vänligt inne på Broder Jakobs Stenugnsbageri i Lund. Unga människor, studenter föreställer jag mig, dricker varm choklad och caffe latte ur stora muggar. Tre tjejer som pratar franska fotograferar sina kardemummabullar innan de försiktigt tuggar i sig dem. En ung man och en kvinna diskuterar ett forskningsprojekt om bevattning på knackig engelska. Två väninnor fnissar, med huvudena tätt ihop, blicken på telefonens skärm. Caféet är fullt av liv, av framtid, av drömmar, som det ofta är på en plats som domineras av unga människor med alla avgörande val fortfarande ogjorda.

Själv tänker jag på döden. Jag har nämligen stämt träff med Jenifer Malmqvist som är aktuell med en film som handlar om självmord, eller, snarare, vad som händer efteråt. Hur lever man vidare efter att någon man älskar tagit livet av sig?

Jenifer Malmqvists långfilmsdebut Döttrar är en dokumentär om tre systrar som förlorade sin mamma Carolina till mörkret och hopplösheten. Hon begick självmord 2010. Knappt ett år senare träffade Malmqvist döttrarna Maja, 17 år, Hedvig 11 år och Sofia 9 år, för första gången. Ett möte blev till flera, och nu, över ett decennium senare, har dessa träffar blivit en film som nyligen haft premiär.  

Den är smärtsam att se, men ändå fylld av hopp. Sorgen efter en älskad människa som dött, en mamma som försvunnit ur ens liv för tidigt, går aldrig över – men tomrummet går att leva med. Livet är också bra. Man kan och får skratta och älska även när det värsta har hänt.

"Filmen kan inte bli som verkligheten. Verkligheten är så mycket mer", skriver Jenifer Malmqvist i en text om arbetet med Döttrar och så är det såklart. Trots det lyckas hon skildra just detta i sin en och en halv timme långa dokumentär.

– Barns sorg är randig, säger hon när vi sitter mittemot varandra på caféet. De växlar mellan sorg och lek, ger sig själv en paus i sorgen genom leken.

Hennes film är randig på samma sätt: Scener där flickorna trevande talar om förlusten, tröstar varandra, reflekterar över hur mammans död påverkat deras liv eller tillåter sig att vara arga – varvas med kurragömmalekar i ett skånskt sommarlandskap och interiörer från unga människors vardag med vänner, utbildning, hästar.

Innan jag såg Döttrar befarade jag att den skulle frossa i sorgen, exploatera tre unga kvinnors smärta med fokus på det trasiga. Så blir det allt för ofta när självmord och psykisk ohälsa skildras i media och kultur. Som en av tjejerna säger i filmen – om hon berättar att mamman tog livet av sig, tror den som lyssnar att modern varit destruktiv och barnet försummat. Men så var det inte, säger hon trotsigt.

Systrarna minns sin mamma som stark, vacker och kärleksfull. Carolina hittade på rysliga godnattsagor om varulvar och ställde till stora middagar. Tillsammans med sina döttrar bodde hon i ett stort hus på landet, med höns, hundar och katter, äppleträd, bärbuskar och köksträdgård. Hon var den som fanns där i vardagen, alltid.

Jenifer Malmqvist berättar att hela familjen tog emot henne och filmaren Ita Zbroniec Zajt med öppna armar. Flickornas morföräldrar, mostrarna, deras pappor och flickorna själva var övertygade om att det var viktigt att göra filmen.

Trots det varma mottagandet var det inte enkelt. När hon efter en tids filmande förstod att en av flickorna mådde dåligt valde hon att pausa, för att inte göra situationen svårare för tjejerna, som hon kallar dem. Åren gick, andra projekt kom och gick, men tanken på att göra klart filmen om Carolinas döttrar fanns där hela tiden. Jenifer Malmqvist säger att hon kände ett ansvar att berätta deras historia, att göra något av det förtroende Maja, Hedvig och Sofia visat henne.

År 2019 stötte hon av en slump ihop med Maja på stan. Mötet råkade sammanfalla med ett erbjudande från WG Film om samarbete, och plötsligt fanns förutsättningarna för att återuppta arbetet med dokumentären. Tio år hade gått sedan Carolina dog, och hennes döttrar var nu unga kvinnor.

Det har gått bra för dem, och Jenifer Malmqvist berättar att de varit angelägna om att det också ska synas i filmen: Att de har överlevt och klarar av sina liv. Det betyder inte att sorgen efter mamman är mindre. Kanske är det så att sorg växer med tid, samtidigt som den blir lättare att hantera? Insikten i förlusten blir större, tomheten ekar mer när dagar, månader och år växer till ett liv utan den älskade. Samtidigt fortsätter livet, och smärtan är inte längre akut.

Maja, Hedvig och Sofia har blivit vuxna utan sin mamma. De pratar om avunden på väninnor som haft sina mödrar med sig på vägen mot självständighet: Tänk att ha en mamma som hjälper till att köpa den första behån, alla sådana små saker. Sådan är ju sorgen – man sörjer också det som aldrig blev, som inte hände, allt man inte fick dela med varandra.

– Vi människor kan så mycket. Vi kan ta oss till månen, men vi kan inte ta hand om varandras inre, säger Jenifer Malmqvist och rör i tekoppen.

Döttrar handlar inte om den som tagit livet av sig. Inte heller söker den svaret på frågan "varför?". Snarare ger filmen dem som finns kvar en röst, låter dem skildra hur det är att växa upp i skuggan av ett självmord.

Det gör filmen till en kraftfull plädering för en bättre psykvård. Ett självmord drabbar så många människor på ett så fundamentalt sätt. Förra året, 2021, dog 1226 personer av suicid. Varenda en av dessa män, kvinnor och barn hade anhöriga – föräldrar, partners, söner och döttrar, vänner, kusiner och kollegor. Psykisk ohälsa, vars yttersta konsekvens är självmordet, är en folksjukdom.

Under promenaden från caféet talar vi om skam och om skuld. Självmord är omgärdat av skam, som om de som blir lämnade har misslyckats, varit otillräckliga på något sätt. Ord är viktiga, slår Jenifer Malmqvist fast, och säger att ingen "väljer" att ta livet av sig. Att beskriva det som ett val är att underskatta den sjukdom som i princip alltid föregår handlingen. I en situation som är så förtvivlad som vid en svår depression existerar inte några val. Att begå självmord handlar alltså inte om att välja bort livet med sina anhöriga.

Den lilla salongen på Kino i Lund där Döttrar visas samma kväll är fullsatt. Publiken är knäpptyst, påtagligt tagna av skönheten och smärtan i filmen. Efter visningen går Jenifer Malmqvist upp på scenen och det finns möjlighet att ställa frågor. Vad ska man göra, undrar en kvinna i publiken, hur kan man hjälpa? Fråga, svarar regissören, våga fråga. Vi måste prata mer om psykisk ohälsa.

På bussen hem genom ett mörkt Skåne tänker jag på just det, men också på vikten av att lyssna. Under samtalet på Broder Jakobs bageri återkom Jenifer Malmqvist till just det: Vikten av att våga lyssna på varandra och stanna kvar, även när det är förfärligt, hjärtskärande och smärtsamt.

Jag tror att vi generellt är dåliga på att lyssna. Många av oss är så inriktade på att komma med svar, på att lösa saker och hasta vidare. Döttrar ger inga svar, men för den som kan lyssna finns mycket att ta till sig.

***