Jenny Jägerfeld: ”Jag tänker att det finns en poäng med att bli objektifierad”

Jenny Jägerfeld är psykolog och sexolog. Dessutom har hon en relationsspalt i Svenska Dagbladet och programleder Sveriges radios Hjärta & hjärna. Men framförallt är hon författare. Jägerfeld erhöll Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok 2010 för Här ligger jag och blöder, ett pris hon sammanlagt nominerats till tre gånger. Jenny Jägerfeld skriver om psykisk ohälsa, adhd, barnfattigdom, könsidentitet, självmord och utanförskap – inte sällan med hjälp av humor. 

Jägerfelds aktuella bok Hämndprojektet går till botten med vår tids syn på vedergällning. Går det att rationalisera hämnd? Finns det rätt och fel sätt att reagera på trauma? Och hur gör man egentligen för att återfå kontrollen när någon har gjort en riktigt illa, fysiskt och mentalt? Boken som hon är noga med att kalla roman, kanske på grund av dess väldigt starka autenticitet, handlar om Nico som är psykolog och författare till just de böcker som den verkliga Jenny Jägerfeld skrivit.    

Vi träffas den sista riktigt varma dagen i september på Katarina Ölkafé i Sofo. Hon anländer ledigt klädd i jeans, löst hängande blus, keps och solglasögon. Jägerfeld har översatts till tjugofyra språk och är precis tillbaka från en bokmässa i Italien där hennes böcker går mycket bra. Det här var hennes fjärde resa till Italien i år. Hon beställer in en India Pale Ale med mycket humle: ”jag vill ha ölen tjock och kraftig”.    

Hon växte upp i det lilla samhället Skärblacka utanför Norrköping som hon beskriver som ”Sveriges Kingston” då många unga där spelade i reggaeband. Efter gymnasiet reste hon ut i världen läsandes Birgitta Stenberg och Gun-Britt Sundström – böcker som hennes pappa stuckit till henne. Hon arbetade som karaokevärdinna i Barcelona, servitris i Dublin och reste med en dansk marxistisk folkhögskolagrupp i buss till Indien. Hämndprojektets är huvudperson Nico gör samma resa till Indien, inleder en relation med sin lärare där och i Indien är hon nära att våldtas. Detta och en relation under studietiden i Norrköping som gått över gränsen i fråga om samtycke blir föremål för funderingar kring hämnd och samtycke.    

– Jag ville resonera kring hur ansvarsfördelning egentligen ligger till. Huvudpersonen har också ett ansvar. Man kan inte bli kränkt över att någon stöter på en. Jag tänker att det finns en poäng med att bli objektifierad, objekt för den andres lust eller åtrå, samtidigt som man fortsätter att vara ett subjekt för den andre. Man kan vara både och, säger hon med en lätt Östgötadialekt kvar trots alla år i Stockholm. Med sin keps alltjämt på inomhus, uppvikta jeans och Dr Martens snörskor framstår hon mer som en buspojke än en medelålders söderhipster – samtidigt finns det något allvarligt, grubblande över henne. Hon dröjer lite på svaren. 

Hon studerade filosofi i Uppsala och läste till psykolog i Stockholm. Som psykolog jobbade hon med barn på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin), men även med terapier för vuxna samt HBTQ. Numera är hon även sexolog. Vägen till författarskapet var inte uttänkt.   

– Reumatismen blev jätteaggressiv. Om jag gick fem hundra meter kunde jag bli sängliggande i en månad. Jag tålde liksom ingenting. Jag låg i en stuga jag hyrt på Drottningholm och kolla på dåliga game shows. Jag har ADHD och var verkligen rastlös. Det fanns ingen TV och då började jag skriva. Ända sedan barn hade jag önskat bli författare.    

Den aktuella romanen Hämndprojektet centrala konflikt uppstår när huvudpersonen på Tinder söker sig till en man som går under namnet ”soldatsadisten” för en session som går överstyr. Huvudpersonen skuldbelägger sig själv och går in i något som liknar såväl depression som PTSD. Tanken på en våldsam hämnd gror.     

– Hämnd är inte direkt på samma sätt som om man bara slår tillbaka efter att ha fått en smäll. Det är intressant med fula tankar och känslor. Vi lever i ett i samhälle där man inte får ha vissa tankar och känslor, det märker jag med patienter. Det går inte att ta bort en obehaglig känsla och då bara ta bort just den. T ex ilska eller skam. 

Huvudpersonen vill verkligen hämnas…   

 – Jupp! säger hon glatt men bestämt och fortsätter: Hon funderar över det, fram och tillbaka. Om det är rimligt att hämnas. Hon tänker ju att hon är en rimlig person, liksom. Psykolog gud bevars!    

Läsaren förstår att det handlar om sex/session som har gått snett. Men vad var huvudpersonens förväntningar?     

– Nico i boken har ju lite bondage och dominans och underkastelse i tidigare relationer och då tyckt om det. Frihetskänslan i att få lämna över sig, att det blir ett slags frihet från ansvar, att någon annan tar över. Många som är undergivna sexuellt beskriver just det. Att det är skönt att lämna över kontrollen till någon annan. Hon var även nyfiken på att utforska sina egna gränser. I en sund BDSM-relation så kan man känna en intensiv närhet och tillit, det blir som en extrem intimitet och sårbarhet som båda parter påverkas starkt av och som kan knyta dem närmare till varandra. Men det hon sedan är med om är snarare våld utan någon intimitet, utan närhet och värme.       

Halvvägs in i boken finns långa essäistiska partier om hämnd, samtycke och skuld. Hämnd genom historien som t ex UNA-bombarens drivkrafter och som tema i filmer (Thelma and Louise, Baisse-Moi, Kill Bill) och litteraturen (Medea, Greven av Monte Cristo) och i böcker om övergreppp som Klubben.  

I ett av bokens essäistiska partier tar hon upp Lorena Bobbitt som på nittiotalet skar av sin mans penis men berättar även ingående om maken som fick penisen avskuren och försöker förstå hur han blev som han blev.  

– Likadant med Soldatsadisten i boken. Vad var det som gjorde att det blev så här? Uppväxten i Jakobsberg? Personlighet? Egna trauman? Jag vill inte bara säga: den här personen är ond! Jag vill förstå hur det kommer sig.    

När du analyserar hämnd, som t ex UNA-bombaren, framstår det som något som kan gå väldigt snett, bli väldigt farligt.   

– UNA-bombaren är med av två skäl. Dels för att Nico försöker förstå, på samma sätt som med Soldatsadisten och John Wayne Bobbitt, varför en person blir som den blir, när den utsätter andra för våld och sadistiska handlingar. Och dels är han med för att Nico själv jämför sig med honom. Lite så här; vem är jag om jag gör på samma sätt som UNA-bombaren? Hon både kan identifiera sig med UNA-bombaren, tänker jag, samtidigt som hon givetvis skyr honom och hans agerande.   

Jag undrar vad hon har funderingar kring att boken avslutas med att den inte är sann? Att få kommer tolka det så… Vi har ju sedan några år en pågående kulturdebatt om autenticitet versus fiktion, senast ifråga om upprättelse i A-K Selbergs (en av Kulturprofilen Jean-Claude Arnaults målsägande) roman Utsidans klass och kanske rent av kvinnlig hämnd.  

– Jag förstår att det kan tolkas så eftersom huvudpersonen har likheter med mig yrkesmässigt, hon är också psykolog och författare. Det är ju så med merparten av alla romanförfattares böcker. Det finns delar som är sanna och det finns delar som inte är det. Det finns såklart ett skvallervärde i att försöka ta reda på: vad är sant, vad är inte sant? Jag har skrivit många böcker. I en så är det med en psykolog som träffar gotiska monster och har dem i terapi, som till exempel Frankenstein och hans monster. Jag är psykolog men det betyder inte att jag har haft Frankensteins monster i terapi. Jag ville undersöka trauma och jag ville undersöka hämnd. Jag tyckte att det var intressant att göra henne till psykolog för att hon dels skulle ha viss förkunskap men ändå inte förstå att hon utsatts för ett trauma. Dels för att hon då skulle kunna undersöka ämnena som hämnd och trauma ur ett psykologiskt, biologiskt, kulturhistoriskt perspektiv.    

***

Läs även: Monique Wadsted: "Jag blev bra på att försvara det skapade"

Läs även: Johan Rheborg: "Prestige är ett gift"