Joakim Lamotte: ”Det gror ett enormt hat mot svenskheten”

Joakim Lamottes självbiografiska bok Där stormen är hamnade snabbt i topp på försäljningslistorna när den kom ut. Men med något undantag lyser recensionerna med sin frånvaro, liksom intervjuer i kulturprogram eller i teves morgonsoffor.  

Varför denna diskrepans mellan det folkliga intresset för Joakim Lamotte och de etablerade redaktionernas öronbedövande tystnad? Själv är han inte överraskad. 

Få svenska journalister verksamma inom landets gränser har utsatt sig själva och anhöriga för samma risker som han. Lamottes popularitet tog ett enormt kliv när han beslutade sig för att live-sända sina reportage från kravaller i svenska utanförskapsområden, bland annat från Kronogården i Trollhättan där oroligheterna pågick under tre dagar i december 2019. Inför besöket hade Joakim Lamotte mottagit mordhot och hot mot sin familj. Därför hade han skrivit ett avskedsbrev på Facebook som tidsinställdes av den händelse att han inte skulle komma därifrån levande.  

Väl där i Kronogården kastade ungdomar sten mot polis, sköt fyrverkeriraketer och satte eld på bilar. Joakim Lamotte själv blev hårt ansatt – slagen, hotad och bestulen på sin telefon. Trots att han var den reporter som kom närmast händelsernas centrum var det inget av de större medierna som refererade till hans dokumentation. I stället hånades han av branschkolleger i sociala medier för sitt avskedsbrev.  

Journalisten Alexandra Pascalidou raljerade bland annat över att hon skulle skriva avskedsbrev när hon skulle till tvättstugan. SvD-journalisten Mathias Ståhle hängde på och skrev att han skulle skriva ett avskedsbrev för att han skulle gå till snabbköpet. Negra Efendic på samma tidning skrev att hon skulle föna håret och att ett tidsinställt brev skulle gå ut om det skulle gå illa. Daniel Sjölin på Expressen Kultur skulle till återvinningen, och så vidare.  

I de sociala mediernas undervegetation frodades dessutom en stor mängd rena dödshot mot honom och hans familj.  

– Just då var jag väldigt frustrerad. Nu har det gått några år och jag har landat lite i mig själv och blir inte lika arg. Men jag stör mig fortfarande på hur det funkar. Hade det varit någon annan journalist som utsattes för samma sak skulle det ha skrivits spaltmeter, men det blev tvärt om i mitt fall.  

Han har behövt lägga mycket pengar på säkerhetsåtgärder kring sin bostad för att skydda sig och sin familj. Polisbeskydd har han aldrig blivit beviljad. I alla fall inte officiellt. Däremot finns det enskilda poliser, tror han, som på eget initiativ har ägnat honom extra uppmärksamhet.  

– Vi hade taco-fredag hemma med familjen. Det var under en intensivt hotfull period. Jag såg en bil som krypkörde lite skumt runt huset. När jag tittade ut blinkade den snabbt till med ett blåljus för att visa att det var en civilpolis som höll bevakning. 

I boken framkommer även att han har blivit allvarligt och oprovocerat misshandlad vid ett par tillfällen men att han har valt att inte polisanmäla.  

– Jag blev rejält slagen av några typer som jag trodde bara ville hälsa på mig. Men de gav mig rejält med stryk. Av någon anledning kände jag skam och anmälde inte. Jag var mest rädd för att det skulle läggas ut på sociala medier.  

Den andra misshandeln skedde inne på en krog. Men då gav han igen när han försvarade sig. 

– Det var en berusad person som började provocera mig med ord först och sedan med slag. Jag slog tillbaka och tyckte att det fick vara bra med det, säger han.  

Han beskriver sin bakgrund som vanlig. 

– En medelsvenssonuppväxt. Uppvuxen på landet utanför Lilla Edet. Jag skulle nog kalla mig väluppfostrad. Mina föräldrar förklarade tidigt vad som var rätt och fel. Fritiden ägnades åt att spela fotboll, åka epatraktor och dricka folköl i fotbollstugan. Jag har aldrig begått brott, aldrig snattat en dajm ens, säger han.  

Men däremot hamnade han i slagsmål under en period i tonåren. Kanske, som han själv tror, handlade det om att han var kampsportare och andra killar ville mäta krafterna mot honom.  

– Det var aldrig jag som startade bråken. Men det hände att folk var fulla och skulle tjafsa. Jag har aldrig varit den som har backat och åkte på stryk ibland. Jag försvarade mig, men har aldrig misshandlat någon.  

Att aldrig backa – är det så du vill beskriva din journalistroll? 

– Det låter kanske präktigt, men jag har alltid haft en känsla för att jag måste stå upp för vad som är rätt och fel till varje pris. Ibland har det lett till jobbiga situationer.  

Joakim Lamotte är fristående journalist och enormt populär, med omkring 280 000 följare på Facebook. Antalet som ser hans filmklipp kan ibland räknas i miljontal. Han finansierar sin verksamhet genom så kallad gräsrotsfinansiering via betaltjänsten Swish. Enligt Maktbarometern, en mätning som görs av den ideella föreningen Medieakademin, var hans konto det mäktigaste på svenska Facebook år 2021.  

Men han har inte alltid varit ”swishhora” som han nedsättande har kallats i ett reportage i Sveriges radio. Under flera års tid har Lamotte arbetat på den redaktion som är många journalisters dröm – SVT:s Uppdrag Granskning. Han började där 2003 och gjorde flera uppmärksammade gräv. Det sista sändes 2015 – ett reportage om avfolkningssamhället Grums. Han har även arbetat på Sveriges Radio och på Utbildningsradion. Mycket av Lamottes bok handlar om den politiska likriktning som han upplevde på dessa arbetsplatser.  

I boken beskriver han till exempel hur en medarbetare på Sveriges Radio rakt ut meddelade att ”bara så du vet, här röstar vi rött”. Eller hur en kvinnlig chef i 60-årsåldern på Sveriges Radio erkände för honom att hon inför en barn- och ungdomssatsning hade rekryterat extra många barnreportrar med utländsk härkomst med förklaringen: ”Anledningen till att jag har valt så många med utländsk bakgrund är att sverigedemokrater och andra rasister ska sätta i halsen när de slår på tv:n…”. 

Det var inställningen hos kolleger att driva en egen agenda mot högerpolitik och därmed blunda för problemen som en generös invandring och en illa fungerande integration medför som drev Lamotte att skapa sin egen plattform. Han var först med att intervjua mamman till dottern som var våldäktsoffret i den så kallade ”snippadomen”. Han var även först med att intervjua offren från knivattacken i Vetlanda och kunde avslöja att gärningsmannen hade skrikit ”Allahu Akhbar”. 

– Mainstreammedia har ofta inte nämnt mig med namn när de har rapporterat om saker där jag var först. Jag misstänker att de ibland undviker att rapportera om ett ämne endast av den anledningen att de då kan tvingas nämna mitt namn, säger han.  

Han anser att medieklimatet har förändrats den senaste tiden.  

– Jämför man med hur media rapporterade under migrationskrisen 2015 har det blivit en väsentlig skillnad. I dag förs ett resonemang om invandringens effekter på samhället, vilket var helt tabu då.  

Finns det någon fråga som i dag omgärdas av samma tabun som invandringsfrågan gjorde tidigare? Joakim Lamotte dröjer inte en sekund på svaret.  

– Kolla hur de rapporterar om Israel-Palestina-konflikten. Det är sanslöst hur de kryper för islamisterna som går Hamas ärenden. 

Den ökande islamiseringen av det svenska samhället är också något som bubblar under ytan tycker han, som kan brisera med full kraft om några år.  

– Människor förstår inte hur mycket som gror bland svenska muslimer, men det vet alla vi som går ut på fältet. Där gror ett enormt hat mot svenskheten, mot svenska institutioner och mot svenska myndigheter. Vi har ännu bara sett krusningar på ytan, som till exempel de manifestationer som hålls om att svensk socialtjänst kidnappar våra barn.  

Joakim Lamotte berättade i våras att han kommer att återgå till journalistiken efter en tids uppehåll. Vad han kommer att fokusera på vet han oftast inte från ena dagen till den andra. Men han ger en framtidsspaning: 

– Ett muslimskt parti kommer snart in i riksdagen. Inte Nyans för de har en okarismatisk ledare, men troligen någon annan, säger Joakim Lamotte. 

***

Läs även: Per Wästberg: "Jag har aldrig varit nedslagen"

Läs även: David Goodhart: "Snart vänder det för de intelligenta"