Joanna Rubin Dranger: ”Berättelserna visar att människor döljer vilka de är”

Från Joanna Rubin Drangers lägenhet, där hon bor med sin man och sina tre barn i Stockholms innerstad, med intensiv biltrafik på den vintersoliga gatan utanför, kan man kliva rakt ut på den stilla, skuggiga innergården där murgrönan klättrar för fullt. Det är en kontrastrik miljö som rimmar väl med hennes författarskap där ljusstrålar av lågmäld humor plötsligt kan tränga igenom mörkret i berättelserna. Det gäller inte minst i hennes två senaste böcker – Ihågkom oss till liv och Dolda judiska liv – som båda berättar om antisemitism i Sverige. Lägg sedan till hennes illustrationer som  lyfter berättelserna, ger dem färg och fördjupning.  

Vi slår oss ner med espressokaffe vid det stora köksbordet. Strax bakom henne får jag syn på ett dockskåp som rymmer omsorgsfullt möblerade rum. Hon förklarar med ett varmt leende att hon ”älskar allting som är litet”, reser sig och öppnar skåpets dörrar.  

– Om jag ska ha en riktigt mysig dag, då städar jag i ordning i detta dockskåp, säger hon lyfter ut ett litet biljardbord, visar mig centimeterstora pepparkakor som hon bakat själv och en miniatyrbok som hennes dotter gjort – omslaget från Ihågkom oss till liv.  

Det är som en egen värld i världen, en värld som liknar vår, på samma sätt som författare bygger världar som speglar våra och kanske får oss att se dem i ett nytt ljus. Som när Joanna Rubin Dranger i Dolda judiska liv visar på hur judar i Sverige döljer sin identitet, något som kan vara motsägelsefullt och inte alltid så logiskt. Joanna Rubin Dranger nämner en av de 35 personer hon intervjuat i boken, en kvinna som valt att leva med dold identitet och som kände att hon kom på en fiffig lösning när hon blev tillsammans med en man vars judiska identitet är välkänd. Kvinnan tänkte paradoxalt nog att hon kunde ”gömma sig” bakom honom, att det kändes tryggt att kunna ”skjuta över” det judiska på honom. En trygghet som kan vara bedräglig, enas vi om, eftersom det inte är mycket till gömställe. 

– Jag visste inte tidigare att det finns människor som lever med de här erfarenheterna i Sverige. Dessa berättelser visar att människor döljer vilka de är, för att det känns för otryggt och farligt att vara öppen om att man är judisk. I grund och botten handlar det om det djupt existentiella att vara rädd för att bli utsatt och utstött, att inte få tillhöra, men också om en nedärvd skräck att inte få existera. 

I den här boken, liksom i den förra, får läsaren inte bara ta del av själva berättelserna utan bjuds in i arbetsprocessen, blir delaktiga i hennes research, hennes funderingar och tvivel på projekten.   

Joanna Rubin Dranger slog igenom med serieböckerna Fröken Livrädd & Kärleken och Fröken Märkvärdig & Karriären. Båda innehåller galghumor kombinerad med feministiska undertoner. Hon debuterade redan som 19-åring med boken Arg! och har gjort ett antal serier om att försöka acceptera alla sina känslor, även de mörka och svåra. Hennes mammas credo var att man i Gullan Bornemarks anda skulle sudda, sudda bort sin sura min, det var mammans överlevnadsstrategi.  

– Det har varit en grundläggande del av mitt liv, att allt som är mörkt är livsfarligt, allting kommer tillbaka till det.  

Hon har tidigare burit på en känsla av att det är något fel på henne och brottats med ett mörker som hon varken kunnat förstå eller styra över.  

– När det var som mörkast upplevde jag ett så starkt förakt för mig själv och min egen svaghet att det kändes som att jag bar nazismens hat inom mig. 

Att skriva om dessa känslor och upptäcka att hon inte är ensam om dem, har varit ett sätt att läka och att leva. I Ihågkom oss till liv, den första serieroman som har fått Nordiska rådets litteraturpris (2023), berättar hon om sin judiska släkts historia och utforskar deras nedärvda trauma efter Förintelsen. Det pratades aldrig i hennes familj om vad som egentligen hänt de släktingar som omnämndes som ”försvunna” under andra världskriget. Hon ville ha svar och började spåra sin släkt över tre kontinenter, tillbaka till tidigt 1900-tal, visade på hur antisemitismen drabbade dem, och blev varse att flera av dem mördades under Förintelsen. Art Spiegelmans Maus, som också kretsar kring Förintelsen, är en av hennes främsta inspirationskällor som serietecknare – hon fick denna klassiska serieroman av sin moster Susanne som tonåring.  

– Art Spiegelman berättar om sin sköra relation till sin pappa och om sina självtvivel. Konstverk som gestaltar det där som jag själv har haft så svårt att acceptera inspireras jag av. 

En månad efter att Ihågkom oss till liv kommit ut får Joanna Rubin Dranger ett mejl från en läsare som berättar att den känner sig tvungen att leva med dold judisk identitet, något som hon inte hade hört talas om tidigare och som drabbar henne starkt. Vid ett boksamtal en kort tid därefter berättar en annan person för henne att dennes släkt dolt sin judiska bakgrund i tre generationer. Detta blir startskottet till Dolda judiska liv.  

Joanna Rubin Dranger har växt upp i ett helt assimilerat och sekulärt hem, men hon valde att ”ta tillbaka” sin judiska identitet när hon var tonåring. Hennes judiska bakgrund har inte medvetet dolts, till skillnad från dem som hon intervjuar i sin nya bok. Dessa vittnar om att många idag döljer sin judiska tillhörighet i Sverige av rädsla för hot och förföljelse. Men det fördolda kan se olika ut – tystnaden kan gå flera generationer tillbaka, det kan vara uttalat inom familjen att identiteten ska döljas utåt och det kan vara så att man döljer den i vissa sammanhang men inte i andra.  

En av bokens illustrationer visar en ensam man ur vars fötter det växer ut ett rotsystem som bildar formen av en sjuarmad judisk ljusstake. En annan talande bild visar en kvinna som hoppar mellan isflak, om hon tappar balansen, trampar fel, så hamnar hon i livsfara. På samma sätt som man kan göra om man avslöjar sin identitet i fel sammanhang. 

– Det känns fint att de jag intervjuar i Dolda judiska liv nu skapar ett språk för en erfarenhet jag tror många människor i Sverige kan känna igen sig i, att ”moderera sin annanhet” i olika situationer. 

Det sitter i ryggmärgen att fråga sig om det kan bli farligt. En person i boken säger att i vissa rum kan det kännas tryggt att avslöja att man är judisk, i andra känns det som en potentiell livsfara.  

– Så har jag alltid känt själv, utan att kunna sätta ord på det. Som barn visste jag ju att jag var judisk och kunde gå så här när jag mötte några som jag tänkte var skinheads, säger Joanna Rubin Dranger och döljer sin näsa med handen. 

Det är värmande att läsa om den gemenskap som man kan hitta i judiska sammanhang, men även i dessa kan det finnas osäkerhet – man kan bli ifrågasatt för att inte vara tillräckligt judisk. 

Något som går som en röd tråd genom boken är Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, det Joanna Rubin Dranger betecknar som en pogrom. De som hon intervjuar vittnar om en ökad utsatthet, om växande rädsla och en hatvåg av antisemitism som kommer från alla håll, såväl höger som vänster.  

– Jag var helt i chock under det första halvåret på grund av allt jag såg på nätet och jag har av självbevarelsedrift behövt begränsa vad jag ser, så idag är mina flöden fulla av gulliga djur.  

– Det är som att en spärr har släppt. Jag hade aldrig trott att jag skulle få uppleva något liknande under min livstid, säger hon och vi tystnar båda en stund. 

Innan jag ska gå ut i vintersolen igen får jag låna toaletten. På insidan av dörren hänger ännu ett dockskåp, ett mycket mindre än det i köket. Därinne ligger några pyttesmå dödskallar och blickar mot mig. Det ser nästan ut som att de ler.  

***

Läs även: "Jag kan leta maniskt efter det som försvunnit"

Läs även: "Högstatusmännens valmöjlighet är oändlig"