Johan Ling: ”Jag gick från rockmusik till annan rock art”

De lämnade påtagliga spår efter sig, de som för omkring 3 000 år sedan levde och verkade i vad som skulle bli Sverige. Hällristningar. Ända sedan de första ristningarna upptäcktes på 1600-talet har de fängslat och ofta förbryllat både fornforskare och gemene man. 

Vad ser vi i bilderna och tecknen på berghällar som skapades under bronsåldern?  

Det finns cirka 20 000 hällristningsskepp på över 2000 platser i Sverige, från Ångermanland i norr till Skåne i söder, och fler väntar på att upptäckas. De allra flesta, ungefär tre fjärdedelar, finns i Bohuslän, som har fler ristningar än något annat område i Europa.  

Många är myllrande och svåröverskådliga kompositioner med en ganska begränsad motivkrets av bilder och tecken. Där återges skepp (10 000 bara på hällarna i Bohuslän), människoliknande figurer, vapen (framför allt svärd), vagnar, olika slags djur, fotsulor, skålgropar (som ofta kallats älvkvarnar). Hus, härdar eller något annat som kan ha med matlagning att göra förekommer inte, men däremot samlagsscener och andra aktiviteter, som fiske med spö och lina. 

Hur ska vi tolka bilderna? Johan Ling professor i arkeologi vid Göteborgs universitet, ger en hel del svar och spännande nytolkningar i en ny bok, Hällristningarnas värld (Natur och Kultur).  

Hans egen bakgrund är lite överraskande. Yrkeslivet inleddes som rockmusiker med ett eget Jimmie Hendrix-inspirerat rockband, Crossing Oceans, som spelade flitigt på klubbar och turnerade i Spanien på 1990-talet. 

– Men jag gick från rockmusik till en annan form av rock art… Jag var intresserad av historia redan som liten pojk, och det tog överhanden. Parallellt med musiken började jag läsa arkeologi på universitetet. 

I grundkursen ingick förstås hällristningarna i Bohuslän. Johan Ling blev fascinerad. Tänk att människor i vår förhistoria hade ristat tecken och avbildat människor och mänskliga fenomen och att de hade gjort det i sten, ett så hårt material. Och att bilderna finns kvar på samma platser där de en gång gjordes…  

– Hur tänkte människorna som ristade? Vilka var de? Vad ville de förmedla? Vi har egentligen inget facit. Vi kan bara lägga fram hypoteser och teorier, säger han. 

I sin bok slår Johan Ling till att börja med fast att det egentligen inte handlar om ristningar utan om bilder som knackades in i berghällarna med knackstenar. Nya rön visar att de som skapade bilderna sannolikt använde en indirekt teknik och spetsiga verktyg för konturer och mer markerade linjer.  

Han betonar också att de flesta hällristningar som vi nu finner i ganska typiska jordbrukslandskap med åkermark och träd skapades i en helt annan omgivning: grunda havsvikar med doft av tång, saltvatten och sjöfåglars skrin.  

Bilderna har inte flyttat på sig, men landhöjning och andra omständigheter har lett till att omgivningen förändrats. Strandlinjen i till exempel Bohuslän ligger idag 17 meter över nivån vid bronsålderns början för ungefär 3 800 år sedan och 11-12 meter över nivån några hundra år före vår tideräknings början. 

Detta att hällristningarna nu ligger ganska långt från havet har ofta präglat hur de tolkats, ända sedan den norske lektorn Peder Alfsön gjorde den första kända dokumentationen av en ristning, i Brastad norr om Lysekil. Dessutom har samhällsidealen under olika tider också påverkat tolkningarna, skriver Johan Ling i sin bok. 

– Men även mina tolkningar kanske säger mer om mig själv än om ristningarna. Det handlar om vad man själv tycker är fascinerande.  

Att han själv skrivit en bok om hällristningar har kanske att göra med hans intresse för vikingatiden. Johan Ling listar hur ristningarna tolkats under olika tidsperioder, till exempel som berättelser från de isländska sagorna, som magiska besvärjelser eller årstidsritualer. Man har sett dödskult och fruktbarhetskult i dem, tolkat dem som uttryck för social eller politisk ställning, för krigarideal eller handelsresor. 

Brons tillverkas av koppar och tenn. Eftersom dessa metaller inte bröts i Norden under bronsåldern var tillverkningen av bronsföremål helt beroende av import. Nya vetenskapliga studier av bronsernas isotoper och kemiska signaturer visar i stora drag att koppar från norra Tyrolen, Slovakien, Alperna och de brittiska öarna användes för de bruks- och ceremoniella bronsföremål som tillverkades under den tidiga bronsåldern (2000-1600 före vår tideräkning). Under senare perioder användes koppar som brutits i Slovakien, Alperna och Cypern. 

– Bronshandeln är viktig för att förstå hällristningarna. Man har tidigare helt underskattat dimensionen av denna import. Nu har vi mer och mer börjat luta åt att man kontrollerade kopparhandeln med egna båtresor i stället för att använda dyra mellanhänder, säger Johan Ling. 

Han jämför med vikingatiden, då man hämtade hem silver mycket långväga ifrån. 

– Vi tror att något motsvarande uppstod redan under bronsåldern, och en del hällristningar kan tolkas som skildringar av resor eller förberedelser för kommande resor. Jag tror att bilderna skapades av individer eller grupper av individer som ville gestalta sin värld, och denna värld kretsade till stor del kring havet, resor, konflikter, jakt. 

Så vilka ristade? 

– Den begränsade motivkretsen tror jag visar att ristningarna skapades av en selektiv grupp i bronsåldersamhället. 

Kan de som ristade i till exempel östra Sverige ha haft kontakt med ristare i Bohuslän?  

– Ja, de måste ha interagerat. Det finns skeppsristningar i Uppland som är så lika dem i Bohuslän att man inte kan avgöra vilken som ristats var. 

Hur ska man titta på hällristningar? 

– Det mest fascinerande är att titta på dem i släpljus när solen står lågt, en höstkväll eller en tidig sommarmorgon. Eller med spotlights. Då reser sig ristningarna liksom ur hällarna och då kan man också avgränsa alla andra intryck. Det blir nästan som teater, en scen. Tyvärr är många ristningar ifyllda med färg, och det plattar ut den tredimensionella effekten. 

Johan Ling och andra forskare varnar bestämt för att fylla i ristningarna med färg, som man ofta gör med runor från vikingatiden. 

– Det är ett bra sätt att visa hällristningarna eftersom allmänheten ofta klagar på att det annars är svårt att se dem annars. Problemet är att vittringen ökar när man fyller i ristningarna med färg. Och jag har sett skräckexempel på att de som målar i ristningarna använder moraknivar och annat för att skrapa bort gammal färg, och då skrapar man ju också bort spåren av huggteknik och annat. 

Johan Ling har inte sett alla hällristningar i Sverige, men många. Hans favorit är nog den väldigt kända Fossum, som ingår i Tanums världsarv. Den är så exklusiv att Unesco till en början ville utse bara den och inte resten av de sammanlagt 600 hällristningarna som idag ingår i världsarvet. Fossum omfattar 65 kvadratmeter och består av 25 skepp, 35 människofigurer varav två motställda lurblåsare, 15 fyrfotadjur, två par fotsulor och en cirkelformadskiva omgiven av flera figurer. Kompositionen av denna ristning kan läsas som delar av en reseberättelse från olika tider i bronsåldern.  

Johan Lings bok handlar om de viktigaste ristningarna i Sverige. De är alla i boken försedda med QR-koder som tar den som vill lära sig mera vidare till Svenskt hällristningsforsknings arkiv, där han är föreståndare. 

Johan Ling deltar också i det internationella forskningsprojektet ”Maritima möten” som undersöker havsförbindelserna längs Atlantkusten från Norge till den iberiska halvön under forntiden. Han undersöker koppargruvor från bronsåldern i Spanien. 

– Jag tror att vi totalt har underskattat Spanien som kopparproducent…