Johan Rheborg: ”Prestige är ett gift”

Det är inte alldeles lätt att få en intervju med Johan Rheborg.  

– Du har en timme på dig och inte mer, berättar den vänliga Mia-Li från Stockholms Stadsteaters pressavdelning.  

Hon låter förstå att Johan kanske inte är någon linslus som är överdrivet angelägen om att bli intervjuad. Jag kommer i god tid till teatern för att pressavdelningen ska hitta ett rum för intervjun. Det visar sig att Johan Rheborg kommit i ännu mer god tid. Han ger ett samlat intryck. Men när vi tagit plats i ett kalt mötesrum som mer påminner om en förhörslokal utbrister han:  

– Jag hatar premiärer. Jag fattar inte folk som gillar premiärfesterna! 

Han har en stålställning runt sitt ena knä efter en incident under skateboardträning men är på bättringsvägen. Vi ses ett par veckor innan premiären på pjäsen Closer av den engelske dramatikern Patrick Marber. När Rheborg kommer in på sitt skådespelararbete skiner han upp. 

– Jag älskar att jobba för publiken. Det som kommer efter premiärfesten tycker jag är fantastiskt kul. 

Men samtidigt tycker han det är hemskt när alla har åsikter om honom.  

– Man går på gatan och alla tycker något om ens jobb. Tänk om alla hade det såhär: Det du gjorde igår, fan vad tråkigt! Du får engagera dig! Har du tappat det eller? Men nu har jag kommit i den åldern att jag tänker: Skit samma, jag har mina bästa år bakom mig, skrattar han. 

I dramakomedin Closer möts två kärlekspar vilket blir starten på ett komplicerat relationsdrama om attraktion, begär och livskriser. Uppsättningen marknadsförs med en stjärnspäckad ensemble bestående av inte minst Johan Rheborg, 

För länge sen sökte han sig som mycket ung till Stockholms stadsteater. Han försökte komma in i teatervärlden, sökte till scenskolan och tog lektioner av en skådespelare. Det gick inte så bra. 

– Vi var för långt ifrån varandra. Då menar jag inte politiskt, utan varför man håller på. Jag kände att det där är jättetråkigt, men det får jag ligga lågt med. Det är nog sådär man måste arbeta. Men jag är inte sån. Jag är inte intellektuell. Jag har inte suttit och läst Kafka och Sartre. Jag gillar Chevy Chase. 

Johan spelar rollen som läkaren Larry, en kärlekstörstande och vilsen man som är frustrerad över att vara ensam. 

– Jag försöker identifiera mig med honom. Han är jävligt grov i mun men samtidigt skör. Jag gillar att göra sammansatta roller som är både burdusa och svaga. 

Det låter rätt långt från Johans paradroll Percy Nilegård.  

– Percy var en reaktion på hur jag växte upp och inte hittade min plats. Då mötte jag mycket floskler och sprättar. När jag fick till Percy Nilegård bara sprutade de där gubbarna ut. Det var någon slags reaktion på vad jag varit med om. Jag var som ett krutpaket när jag började med honom.  

När vi går genom korridorerna på teatern märks det att Johan är ett stort namn. Yngre medarbetare tittar nyfiket på honom i smyg och flera kommer fram och gratulerar för att han blivit nominerad till Kristallengalan för bästa manliga huvudroll i teveserien Morran och Tobias. Han ger ett lite blygt och ödmjukt intryck när han tackar. 

Från att spela elak satir spelar ska nu Rheborg vara med i ett relationsdrama. Hur går det? 

– Det är ingen skillnad för mig, det är bara uttrycket som är annorlunda. Jag har alltid tagit min humor på allvar. Det kanske man inte tror när man ser mina groteska figurer. När jag började med Percy Nilegård hade jag aldrig stått på en scen. Jag har lärt mig allt i efterhand. Men min humor finns med mig vad jag än gör. Det är bara frågan om hur jag ska portionera ut den. Jag är inte så uträknande. Jag följer min magkänsla. Du skulle bli rädd om du visste hur mycket jag litar på min intuition.  Vad jag spelar, hur jag spelar, min tajming, de val jag gör. Oftast blir det rätt. 

Som ung fick Johan fick sparken från sitt jobb på ett litet filmbolag under förödmjukande former och han passade inte in under militärtjänsten 

– Jag trodde att det var mig det var fel på. Jag kände mig missförstådd och fasade inte in överhuvudtaget. Så jag gömde mig på universitetet. Tack och lov gav jag inte upp. Men jag började skriva. Jag läste massor av böcker och utvecklade mitt språk. 

Johan Rheborg studerade juridik för att ligga lågt ett tag och bida sin tid. Filmjobbet hade dödat hans intresse för film, som han alltid hade drömt om. På juristlinjen fick han öva på att skriva PM och reducera domstolsbeslut till provocerande korta texter.  

Därefter gick han manuslinjen på RMI Berghs reklamskola. Snart fick han jobb på Rally TV som var dotterbolag till Strix television. Dit sökte han sig i samband med att de gav ut Christer Pettersons konfrontationsvideo. Det är filmen som visar Christer Pettersson halta omkring när han ska bli identifierad av vittnen. 

– De hade en punkig attityd. Jag tänkte att de där vill man hänga med. 

På Rally TV hade man en krass syn på film och man föraktade finkultur. Där träffade Johan Rheborg blivande kollegan Henrik Schyffert som var väldigt anarkistisk i sitt förhållningssätt.  

– Nu gör jag det jag vill, tänkte jag. Jag struntar i att försöka vara duktig. Helt plötsligt lossnade det och jag gjorde en massa filmer som vann priser. Vi filmade reklamfilm i restaurangköket en trappa ner med några pakistanier som jobbade där. Det var lite punkigare och det passade mig. 

Vid samma tid hade Andres Lokko och Henrik Schyffert fått möjlighet att spela in en tv-serie. De frågade Johan om han kunde spela en mängd olika roller i projektet. 

Jonas Inde och Johan Rheborg hade tidigare funnit varandra i ett projekt som hette Oborstat. SVT skulle vaska fram nya manustalanger och hade samlat ihop några unga komiker för att skriva nytt material. Varje vecka var det någon som fick sparken.   

– När blir det min tur, undrade jag. Till slut var det bara Jonas och jag kvar. Det var hårda bud men vi skrev som fan. Man ville ju inte åka ut. Då lade dom ner alltihop så vi gick ut därifrån med en packe manus.  

 De tog med sina figurer när de bildade Killinggänget. 

– Det var fullständigt kaos. Jag hade alltid känt att jag inte passade in men så träffade jag Killinggänget. Då var jag plötsligt fullt begriplig. 

I gamla teveintervjuer med Killinggänget ger de ett kaxigt, ibland arrogant intryck. Av detta finns nu inte ett spår hos Johan Rheborg. Det märks att han uppskattar att bli lyssnad på i lugn och ro och att han ogillar ledande frågor. 

Han beskriver gänget som ett märkligt bygge. Från början fanns det ingen gruppsammanhållning alls. Ingen trodde att det skulle bli en fortsättning.  

– Vi krigade mycket. Det var olidligt att få sina idéer dissade men jag tänkte att det får man svälja. Prestige är ett gift och det får inte ta över, även om man har sin stolthet.  

Killinggänget uppfattades av många som en reaktion på den äldre, vänsterpolitiska satiren. 

– Vi var tramsiga och omedvetet en reaktion på den äldre satiren. Inte för att vi ville vara annorlunda utan för att vi var annorlunda. 

Johan menar att en skillnad mellan Killinggängets humor och den tidigare vänstersatiren är att han aldrig hatar sina rollfigurer.  

– Även om jag gör assholes tänker jag att i den här rollen finns en sida av mig själv. Det finns en Percy Nilegård i mig. Jag har växt upp i såna miljöer och kände att jag kanske skulle vara sån. Jobba på bank eller med juridik och vara framgångsrik. Jag tänkte att jag skulle vara en del av det där men det skavde ju. 

Om Johan verkligen har en Percy Nilegård inom sig döljer han det väl. Han ger ett eftertänksamt, vänligt intryck, väger sina ord noga och ber om ursäkt när han svär, vilket han gör rätt ofta.  

Som ung drevs han av ilska. Numera drivs Johan Rheborg av att berätta om människor. 

– Att studera människor är det roligaste som finns. Hur osäkerhet ser ut. Hur dominans kan se ut. Det är därför jag har börjat jobba mer som skådespelare. 

I början av karriären kände han att han inte passade in på Stadsteatern. Passar han in nu?

– Det fanns en väldig prestige här en gång i tiden men den finns inte kvar. Jag kände att jag inte var som de andra på teatern. Jag har inte gått scenskolan. Kan jag jobba med det här då? Ja, det kan jag tydligen. Men ett tag visste jag inte det. 

Jag är nyfiken på Killinggängets brott mot traditionen i svensk satir.  Hur de uppfattades som något nytt och provocerande efter alla år av mer eller mindre gullig, vänsterlutande och godmodig satir i Hasse och Tages anda. Jag undrar om de hade en politisk agenda i detta sammanhang. Men det är uppenbart att Johan Rheborg inte vill vara agitator eller bli insorterad i något politiskt fack. Jag frågar ändå om han ser någon politisk dimension i sitt nuvarande arbete. 

– Jag har faktiskt undvikit det. Jag är mer intresserad av människor. Hur vi beter oss, inte vad vi röstar på. Jag för inte någon annans kamp. Politik delar upp världen. Någon måste bygga broar och inte bara dra åt sitt hörn.  

Han beskriver dagens debattklimat som hemskt, oerhört intolerant.  

– Det är folk som inte lyssnar på varandra. Jag gillar när man kan diskutera med vitt skilda åsikter och ändå vara vänner, men det är svårt. Jag har medvetet valt att inte hålla på så mycket med det. Det finns andra, sublimare sätt att förmedla politik. Som att skildra hur man lever, hur människor behandlar varandra. Om man säger något politiskt vänder halva salongen och går. Det är bättre om dom är kvar, men man lurar dom i stället. Lurar dom att lyssna.  

Han skrattar.    

– Det låter kanske ytligt, men jag gillar att underhålla! 

Efter intervjun går vi till cykelparkeringen och trampar iväg åt varsitt håll. Vänner och bekanta frågar hur det var att möta Johan Rheborg. Jag ger det korta svaret: Han är en kille man gärna skulle ta en öl med. 

***

Läs även: Fredrik Lindström: "Jag hade kunnat bli parkförvaltare"

Läs även: Det nödvändiga samtalet mellan far och son