Julia Romanowska: ”Cheferna behövde skakas om”

Vem vill inte vara en god ledare? Någon med pondus, makt och förmåga att styra och ställa? Ur denna vilja har en industri vuxit och organisationer världen över satsar årligen mellan 36 och 60 miljarder dollar på ledarskapsutveckling. Men hur mycket bättre blir ledarna efter sina kurser?  

Julia Romanowska är forskaren som 2014 med sin avhandling vid Karolinska Institutet ställde hela ledarskapsindustrin på ända. I boken Schibboleteffekten – Ledarskap, konsten och människans ansvar har hon populariserat sina resultat, som bland annat visar hur musik och litteratur kan skapa goda ledare. Schibbolet är ett hebreiskt ord som förekommer i Domarboken och har många betydelser, som ax, ström eller prövosten.  

– Jag lät chefer genomgå en prövning, kastade ut dem i känslokaos när de förväntade sig ordning.  

Men låt oss börja med Julia Romanowska. Hon är något av en renässansmänniska. Tidigt i karriären var hon slagverkare och musikpedagog, sedan blev hon medicine doktor vid Karolinska institutet och systemanalytiker. Född i Polen 1951 men flyttade som barn till Israel, återvände sedan till Polen och kom till Sverige 1969. Det var arbetet som systemanalytiker, där hon ledde grupper, som gjorde att hon blev ledarskapskonsult.  

– Jag höll kurser på Försvarshögskolan och blev förälskad i ledarskapsutbildning. Efterhand insåg jag att utbildningarna inte hade vetenskaplig grund, det som till en början lät klokt visade sig vara floskler. Förälskelsen ebbade ut.  

I många år drev Julia konstnärliga salonger i sitt hem, och så småningom i en hyrd lokal, där litteratur och musik blandades i vad hon kom att kalla schibbolet. Något hände med publiken när de upplevde brottstycken av texter och poesi som skavde mot varandra, och musik som både flöt med och bröt av. Hon testade att låta en grupp unga reservofficerare på Försvarshögskolan se en sådan föreställning och var beredd på upprörda känslor – men gensvaret blev positivt.  

– Jag är en kombinatör, jag sätter samman det till synes oförenliga och vill alltid gå till botten med saker. Reservofficerarnas positiva respons sporrade mig att göra ett vetenskapligt förankrat experiment. Det finns mycket forskning om ledarskap men knappt någon om ledarskapsutveckling. Ledare övervärderar konsekvent sina egna förmågor jämfört med hur deras medarbetare uppfattar dem. Randomiserade studier är ovanliga.  

Cheferna som ingick i studien delades slumpmässigt in i två grupper. Den ena fick under ett år se tolv schibbolet-föreställningar medan kontrollgruppen genomgick en traditionell ledarskapsutbildning i Försvarets regi. Både cheferna och deras medarbetare utvärderades, bland annat togs blodprov två och nio månader efter studiens slut.  

I schibboletgruppen blev deltagarna utan att presenteras för varandra insläppta i ett mörkt rum. Texterna var tunga att ta in: vackra kärleksrader ur Höga Visan varvades med Elfriede Jelineks explicita våldtäktsbeskrivningar eller texter av människor som utstått Förintelsen och upplevt vad makt utan moral gör med världen. 

Cheferna fick se föreställningarna, anteckna sina tankar och efteråt samtala om sina upplevelser. De fick ingen kursplan, inga förklaringar och ordet ledarskap nämndes aldrig, vilket uppfattades som frustrerande.  

Efter ett halvår fick de se föreställningarna i repris – under ljudliga protester: ”Nu måste det väl ändå ha blivit fel! Ska vi verkligen se samma sak igen?”. Efter att studien var slut förklarade många att just reprisen fick dem att förstå att de själva hade förändrats. Julia Romanowska förklarar att de tvingades ut ur sina egot och blev uppmärksamma på andras sårbarhet. Ansvar var ett genomgående tema. Och moral.  

Resultatet var till synes överraskande: I intervjuer gjorda efter kursen skattade sig cheferna i schibboletgruppen lägre, medan deras medarbetare uppfattade dem som förbättrade. Blodanalyser av de medverkande visade att nivåer av det livgivande hormonet DHEA-s hos både chefer och deras medarbetare i schibboletgruppen var signifikant högre och att det psykiska måendet ökade. I referensgruppen var det tvärtom: de cheferna uppfattade sig vara bättre ledare medan medarbetarna tyckte att de blivit sämre och deras stressymptom ökade.  

I Julia Romanowskas smakfullt inredda våning, där salongerna en gång tog sin början, samtalar vi om hur det kan komma sig att man blir en bättre ledare av något som kan uppfattas som flummigt – medan klassisk ledarskapsutbildning är det egentliga flummet.  

– Det är en paradox. Det råder en blind tro på de traditionella ledarskapskurserna. Den instrumentella rationaliteten ger sken av effektivitet och kontroll. Du vill att manualer och standardiserade verktyg ska skydda dig från misslyckanden. Du tror dig få större trygghet men livet går inte att kontrollera.  

Människan är komplex och rörlig, och Julia Romanowska menar att varje situation kräver att ledaren verkligen lyssnar på sina medarbetare och tar ansvar helt utan facit. Klassisk ledarskapsutbildning vill stärka dig i din chefsroll, men kan leda till förstärkning av narcissistiska böjelser. Ordet ”chefsroll” anger att man spelar chef, och i sin roll har man lättare att fly från det personliga ansvarstagandet.  

Hon förklarar att man inte kan nå förändrande insikt genom teori utan genom upplevelser som tar sig förbi försvarsmekanismerna. Man grips. Världen upphör då att vara en abstraktion och ansvarskänslan tränger sig in under huden.  

Utifrån sin studie konstruerade Julia konceptet estemetik, som handlar om att estetik, emotion och etik kopplas samman och ger en stark verklighetseffekt.  

– Vi ser på ledarskap som en påverkan, att självcentrerat ha makt över andra. Då blir det viktigt med strategier och manipulation. I ett estemetiskt baserat ledarskap är ansvarstagandet centralt, vilket kräver ett öppet och mottagande förhållningssätt. Från självcentrerat till annan-centrerat, där riktningen inte går från ledaren till omgivningen utan tvärtom.  

I Schibboleteffekten beskriver Julia Romanowska deltagarnas starka respons både på att se teater som fick dem att bli arga och ledsna men också att stå utan handledning och tydliga mål. De opponerade sig högljutt, grät, somliga mådde illa och stormade ut ur lokalen, alla skrev ner sin frustration och talade om vilsenhet.  

Får man verkligen utsätta andra för sådant här? 

– Cheferna behövde skakas om till större humanitet, säger Julia Romanowska. Alla var vuxna människor i chefsposition som ville delta i och slutföra studien.  

Hon konstaterar att deltagarna blev starkt berörda av texterna och musiken, särskilt att utsättas för kaoset att i ena stunden höra något vackert som i nästa förbyttes till något fruktansvärt. De blev också frustrerade och stressade av att inte förstå hur alla dessa timmar med teater och musik skulle kunna utveckla deras chefskap – men de fick ändå ut betydligt mer av upplevelsen än de som genomgått Försvarets kurs.  

– Det finns en långt gången infantilisering i samhället. Kurser där man håller deltagarna i handen och förklarar, instruerar vilka beteenden eller värderingar som är de rätta. Eller värdegrundspolicies som egentligen är ett sätt för ledningen att styra och utpeka vad som anses vara det rätta sättet att vara.  

Boken kan läsas som tredelad. Först handlar det om experimentet, sedan om hur man blir en bra ledare – vilket är synonymt med en ansvarstagande människa – och till sist en påminnelse om att makt kan leda till avgrunden, men att schibbolet-teater kan vara ett verktyg mot fanatism.  

Kanske är det de utvalda texterna och musiken i schibboletföreställningarna som gör deltagarna till bättre chefer, kanske är det ovissheten i att varken få guidning eller tydliga mål som gör att de kommer till insikt om att det fulla ansvaret vilar på dem och att livet är som schibbolet – oberäkneligt. Kanske är det kombinationen. Oavsett visar resultaten av Julia Romanowskas forskning att det fungerar.

***

Läs även: Kjell Westö: "Vilket jävla liv de hade"

Läs även: Vad träden avslöjar om oss människor