Kenan Malik: ”Rasismen var rå och känslomässig”

Han stack ut ganska tidigt i brittisk debatt som en som inte färdades i de uppkörda spåren. Författaren Kenan Malik ville inte koppla hudfärg till åsikt, vilket gjorde att den vänster han kom ur började betrakta honom med misstro. Kunde man verkligen skriva om islamisters hot mot yttrandefriheten utan att framstå som en högerbuse? 

Svaret var förstås ja. Det var enkelt: håll dig till demokratiska principer och lyssna på vad upplysningens tänkare hade att säga. 

Multikulturalismen – läran om alla kulturers lika värde – var officiellt rättesnöre i Storbritannien under Tony Blairs labourstyre, men vid millennieskiftet formulerades skarp kritik mot tanken att det var kulturer och inte människor som hade rättigheter.  

Kenan Maliks kolumnistkollega Yasmin Alibhai-Brown beskrev i sin bok After multiculturalism (2000) resultatet som ”a community of communities”, ett system med parallellsamhällen styrda av ofta bakåtsträvande äldre män. 

Och Malik själv visade sedan, i boken From fatwa to jihad (2009) hur den iranska dödsdomen mot författaren Salman Rushdie hade lett till självcensur bland västvärldens intellektuella, skribenter, konstnärer och kulturinstitutioner.  

I ett ofta återanvänt citat talade han om internalisering av fatwan; man behövde inte bli personligen hotad, man förstod ändå att det var bäst att undvika ämnet islam. 

Med sin nya bok Inte så svartvitt vill Kenan Malik både rucka på våra föreställningar om rasismens rötter och peka på en paradox i vår tids debatter om ras och jämlikhet. 

– Ju sämre folk tycker om rasism desto oftare placeras människor i raskategorier.  

Eller annorlunda uttryckt: trots att rasismen minskar pratas det mer och mer om den. Ju mindre folk i allmänhet bryr sig om hudfärgen desto mer klamrar sig antirasisterna fast vid den. 

När han växte upp i Manchester var det i ett väldigt annorlunda samhälle, ett hårdare Storbritannien, betonar han när vi träffas i Stockholm i samband med bokutgivningen. Fientligheten mot invandrare från Indien, Pakistan och Karibien var fysisk, människor misshandlades och brandbomber kastades mot bostadshus. 

– Rasismen var rå och känslomässig. 

National Front demonstrerade på gatorna, det var upplopp i Brixton i London och Toxteth i Liverpool. En stark antirasistisk rörelse växte fram, men den enighet som fanns kring idéer om jämlikhet och rättvisa skulle snart ersättas av ett slags kulturkamp där olika minoriteter drev sina egna frågor. 

Den största förändringen var att människor med pakistansk och indisk bakgrund mot slutet av 1980-talet började omdefinieras som muslimer. Religionen lyftes fram, de blev the Muslim community. 

Bokbålet i den nedgångna textilstaden Bradford 1989, där upprörda muslimer satte eld på Salman Rushdies Satansverserna, följdes snart av ayatollah Khomeinis fatwa och sedan dess har relationen mellan västvärlden och islam varit konfliktfylld. 

– Rushdieaffären var också en vattendelare för mig. Den visade hur försvaret för yttrandefriheten sviktade hos delar av vänstern, som hellre ville betona muslimernas roll som offer, säger Kenan Malik. 

En av dåtidens brittiska teoretiska tidskrifter inom det här ämnesområder hette Race & Class. Om den funnits kvar i dag hade den antagligen hetat Identity & Culture. 

I böcker, tv-dokumentärer och krönikor i internationell press har Malik debatterat migration och identitetspolitik längre än svenska politiker förstått att här fanns någonting att debattera. Han säger det inte själv, men ser sig som en upplysningsman med tro på universella värden. En ganska stram intellektuell utan estradörens åthävor. Hans kritik slår mot både vänster och, oftast, höger. 

Ibland kan man därför tro att han gillas av nästan alla. 

– Då skulle du se reaktionerna jag får i sociala medier! utbrister han. 

En central tes i Inte så svartvitt är att slaveriet kom före rasismen, inte tvärtom. 

Hur är det då möjligt? Jo, om man tänker efter, säger Malik, blev afroamerikanernas förfäder inte förslavade för att de var svarta, utan de kom att beskrivas som svarta för att slaveriet måste rättfärdigas. Det var ojämlikheten och orättvisorna som behövde ett språk när 1700-talet kom med upplysningens idéer om jämlikhet och en universell mänsklig gemenskap. 

Slavar har funnits under större delen av mänsklighetens historia, men rasismen sådan vi i dag föreställer oss den är ett modernt begrepp. 

I de brittiska kolonierna i Nordamerika var de vita tjänarna till en början fler än de svarta slavarna. Det var när de gick ut i gemensamma protester som hudfärgen slogs in som en kil i deras motstånd. Men det har också funnits andra sätt att använda rasbegreppet, berättar Kenan Malik. 

– På 1800-talet sågs den engelska arbetarklassen och den fattiga landsbygdsbefolkningen som rasmässigt annorlunda, fysiskt, biologiskt och antropologiskt. Det gjordes hundratals vetenskapliga studier för att visa att arbetarna hade annan huvudform och utgjorde en egen ras. 

Och i det framväxande USA pratade man om irländare och syd- och östeuropéer som särskilda raser. 

Rasismen blev sedan en del av kolonialismen, amerikanska inbördeskriget och andra världskriget. Den präglade Kenan Maliks uppväxt och har följt de flesta av oss som ett obehagligt spöke, något att ta avstånd från. Nu när den minskat i länder som Sverige, Storbritannien och USA har den i stället getts nya innebörder. 

– Ras har blivit en fråga om kultur. Efter Förintelsen, då det var svårt att tala om ras, blev kultur det främsta redskapet för att förstå skillnader mellan människor. I stället för i biologin påstås människans kärna sitta i historien.

Men kulturer kan ju förändras, till skillnad från hudfärg och härkomst? 

– Ja, min poäng är att det perspektivet tonas ner. Vi har börjat betrakta kultur som någonting som är fast och oföränderligt. 

Även begreppet klass översätts numera med kultur. I Storbritannien talas mindre om fackföreningar och mer om vit arbetarklasskultur. 

Det är alltså en begreppsförvirrad tid och Kenan Malik ser ganska moloken ut när han beskriver en utbredd samhällelig pessimism, inte bara på hemmaplan utan globalt. 

– De rörelser och ideologier som drev på avkoloniseringen och sekulariseringen har blivit korrumperade eller nästan upplösta. Runtom i världen har vi i stället fått inskränkta, sekteristiska rörelser baserade på etnicitet och religion. Universalismens språk har tystnat. 

Rasism är egentligen identitetspolitik driven till sin spets, där allt som människor gör betraktas och värderas utifrån deras utseenden. Men jag behöver inte gilla den brittiske premiärministern för att han har indisk bakgrund, säger Malik, som är född i Indien och uppväxt i Storbritannien. Det är inte hur politikerna ser ut som är det viktiga, utan hur de tänker och agerar.  

Han är motståndare till multikulturalismen, men betonar sitt försvar för mångfald och invandring. 

– Multikulturalismen placerar oss i kulturella fack. Mångfald handlar om att vidga våra horisonter. Fast i många europeiska länder har mångfalden hanterats på ett uruselt sätt, som bara förstärkt och institutionaliserat skillnaderna. 

Eftersom Kenan Malik skrivit så mycket om censur och självcensur i Rushdieaffärens spår, undrar jag hur han i dag ser på möjligheterna att tänka och yttra sig fritt. 

– Det har blivit värre. Problemet är att varken vänstern eller högern tror på yttrandefriheten. Att vänstern har övergett den är en katastrof. Men man kan inte tro på universella ideal som demokrati och jämlikhet utan att bära på någon form av optimism. Man måste vara utopisk i ordets bästa bemärkelse. 

***

Läs även: Hudfärgsfixeringens begränsningar

Läs även: Malmö är en stad som specialiserat sig på rasism