Lena Wilderäng: ”Jag var tvungen att göra något”

– Jag hade velat vara där. 

  Min digitala intervju med Lena Wilderäng råkar infalla bara timmen efter att branden bröt ut i det ännu inte färdigbyggda äventyrsbadet Oceana på Liseberg. Wilderäng, som sitter i bilkö i Göteborg, har svårt att stå utanför i dylika situationer. Hon är deltidsbrandman och van att rycka ut, men den här gången ligger inte ansvaret att släcka och rädda på henne.

I stället söker hon upp en plats där vi kan prata ostört. Det är bråda dagar. Hon ska till Linköping för att delta i en tvådagarskurs i katastrofmedicin. Sedan har hon bokrelease för Solroseffekten, den reportagebok hon har skrivit om kriget och sina hjälpinsatser i Ukraina. Nyligen kom hon hem från sin femtonde resa dit. Varje gång säger hon att det är den sista. 

Men låt oss ta det från början. 

Lena Padukova föddes 1983 i en förort till Moskva. Båda föräldrarna var forskare. 

– De förstod väl att de inte kunde vara kvar där, så när jag var tretton flyttade vi till Göteborg.

Den tillfälliga forskartillvaron blev permanent. Föräldrarna finns än i dag kvar i Sverige, liksom Lena, vars cv är brokigare än mångas – en karriär inom IT och management, jordenruntseglatser, jobb som äventyrsguide, modell, konstnär och nu författare.

– Jag gör det jag tycker är kul, ofta visar det sig vara saker som kräver något slags riskanalys.

Den potentiella faran är inte det enda som förenar hennes uppdrag. Även viljan att hjälpa är genomgående. Som barn drömde hon om läkaryrket, men fegade ur på grund av alltför tungt ansvar. När hon insåg att det gick att jobba som deltidsbrandman föll många bitar på plats.

– Det är ett drömjobb, vem vill inte vara brandman? Man vet aldrig vad som kommer att hända på jobbet. De människor jag möter har förmodligen sitt livs sämsta dag och upplever något fruktansvärt traumatiskt. Att då kliva in och vända det, att faktiskt göra så att det blir så lite lidande som möjligt – det är fantastiskt. Jag har verkligen omfamnat yrket och bitvis jobbat heltid.

Lena Wilderäng är knuten till räddningstjänsten i Sätila, det lilla samhälle söder utanför Göteborg där hon bor tillsammans med maken Lars, som är författare och upphovsman till den välbesökta bloggen ”Cornucopia”. 

– Vi träffades genom vänner och bekanta år 2016. Jag hade varken läst hans böcker eller bloggen, men vi har många gemensamma intressen – prepping, personlig beredskap, säkerhetspolitik. Vi hade båda följt och oroat oss för utvecklingen i Ryssland under lång tid. 

En perfekt match med andra ord. Paret flyttade ihop. Under en resa till Tanzania friade Lena på toppen av Kilimanjaro.

– Närmare himlen än så gick det inte att komma. Först grymtade han lite. Det visade sig att han hade tänkt att fråga samma sak, skrattar hon. 

Den 24 februari 2022 väckte Lars sin hustru med nyheten: ”Rysk trupp är inne i Ukraina. Det har börjat.” 

Med detta förändrades Lenas liv i grunden. En kort tid senare sa hon upp sig från sitt IT-jobb, tog emot två ukrainska släktingar i sitt hem och startade en insamlingskampanj för att köpa en ambulans som hon lät köra till Ukraina. När transporten blev framgångsrik hittade hon, via Lars blogg, medel att köpa in fler, men nu saknades det chaufförer. Lena tog beslutet att boka biljett i eget namn och påbörjade så sin första resa ner genom Europa, mot kriget. 

– Jag var tvungen att göra något, kunde inte bara sitta stilla och rulla tummarna. Min plan var från början att koordinera, eftersom jag är van vid att verka på den nivån. Men just då var det svårt att få tag på folk som ville åka. Det kändes då som att jag ville föregå med gott exempel. 

När första ambulansen var överlämnad för vidare färd mot Donetskregionen och Lena satt på flygplatsen för att flyga hem till Landvetter stod det klart för henne att hon måste fortsätta. Hon hade sett konsekvenser av kriget på nära håll. Hon hade sett människor lida, vanliga fredliga människor som tvingades på flykt och dog medan världen såg på. Lena kunde inte göra det. Behovet av att göra något konkret var starkt och påtagligt. 

– Egentligen sinade min styrka ordentligt just då. Jag hade blivit utbränd av mitt IT-jobb och nyss haft covid, men jag kunde inte låta bli, det var som en gravitationskraft.

I Solroseffekten för hon ett resonemang kring hjälpandet som ett beroende, ett beteende som stimulerar lustcentrum.  

Precis som vin eller sex gör det att vi mår bra, och vill ha mer. Till slut går det bara inte att sluta. /…/ Precis som en pundare jagar volontären nästa kick, knarkar känslan av att vara behövd, att göra en skillnad, att hjälpa någon, att skapa något meningsfullt – så det kanske inte är lika nattsvart längre.

Lena Wilderängs tror att den ryska bakgrunden är en delförklaring till hennes eget djupa engagemang. Hon har sedan länge sagt upp sitt ryska medborgarskap – en extremt krånglig process – för att aktivt ta avstånd från antidemokrati, censur, korruption och propaganda. 

– Som född och uppvuxen i Ryssland har jag ett extra ansvar att visa att alla ryssar inte stödjer kriget och diktaturen. Jag vill bidra till något slags balans i universum.  

På sina resor till Ukraina har Lena Wilderäng reflekterat över att de ryska soldater som begår fruktansvärda handlingar mot människor i landet skulle kunna vara killar som hon mötte på lekplatsen som barn. Hon delar barndom med fienden, men i Ukraina har hon aldrig blivit anklagad, skuldbelagd eller klandrad för att hon är ryss.  

– För mig har det blivit tydligt att vi människor inte är vår nationalitet. Vi är summan av våra tankar, avsikter och handlingar.  

Frågan kring vilka människor som väljer att hjälpa har hon bland annat bollat med Magnus Karlsson, professor vid Marie Cederschiöld Högskola, som har följt med henne på en av leveransresorna till Ukraina. Hans forskning, som handlar om försvarsvilja, tillit och att organisera sig, visar att de människor som engagerar sig i ett sammanhang har stor benägenhet att engagera sig i fler. 

– Så är det för mig. Jag har alltid arbetat volontärt i olika organisationer och vet hur bra det kan få mig att må. Någon som aldrig har testat kommer kanske aldrig över den tröskeln.  

Forskningen visar också att den som har kunskap om vad de ska göra i kniviga situationer blir mer benägen att agera. 

– Det kanske låter logiskt att den som har gått en HLR-kurs är den som snabbast springer fram om någon ramlar ihop på gatan. Om vi har resurserna att hjälpa gör vi också det. Men frågan är varför vissa väljer att skaffa sig kunskap medan andra inte gör det. 

Alla har såklart inte möjlighet att ge hjälp. Men Lena Wilderängs förhoppning med boken är att den ska kunna inspirera.

– Ingen kan bära hela världen på sina axlar, men kanske går det att göra något. Engagera sig på hemmaplan eller digitalt, kanske kontakta en organisation och se vad för hjälp som behövs.

I Solroseffekten blir solrosen, Ukrainas nationalblomma, en poetisk omskrivning för det växande hoppet och gemenskapen.

– Jag ville inte bara skriva ännu en reportagebok. Min ambition var att ställa en bukett solrosor på bordet och föra ett samtal om dem med läsaren, som förhoppningsvis gör en yttre och inre resa tillsammans med mig. Jag vill plantera ett frö som kanske ger effekt.  

Kan du känna något hopp om Ukraina?

– Hoppet är det sista som försvinner.  Men Ukraina behöver jättemycket hjälp för att ockupanterna inte ska kunna ta sig djupare in i landet, och jag märker hur övriga världen ägnar allt mindre tid, fokus och resurser till kriget. Så, nej, jag tycker inte att det är särskilt hoppfullt. Det har gått två år. Vi kan inte fortsätta leva med ett så fruktansvärt krig i Europa. Den enda acceptabla lösningen är att hela det ukrainska territoriet blir fritt. Annars har Ryssland vunnit.  

***

Läs även: Bobby Oduncu: "Vissa skulle hellre se mig död än som bög"

Läs även: Margit Silberstein: "Jag mår illa när folk firar attacken"