Lennart Ekdal: ”Fruktansvärt att VM spelas i Qatar”

Vissa böcker måste skrivas. Och råkar man vara journalist och ha en guldstory i angeläget ämne i den egna familjen, ja, då är det bara att fatta pennan!

Lyckligtvis har välkände samhällsjournalisten Lennart Ekdal gjort det. Resultatet finns i nyutkomna boken Fotbollsfamiljen och handlar om vad han är mest känd för numera: Att vara pappa till två fotbollsstjärnor. Detta enligt klacksparksartad men ärligen menad självbeskrivning.

Lennart må ha flugit högt som nästan elitspelare i handboll under ungdomsåren. Och senare som stark TV-profil. Men i sin egen och hustrun Malins fotbollsfamilj står han stadigt i myllan av svensk idrottsrörelse som pappa till tre högkaratiga bolltalanger: Äldste sonen Joel, som lämnade fotbollen tidigt men blev framstående innebandyspelare; yngste sonen Hjalmar, 23 år, backstjärna i Djurgården med A-landskamper i bältet. Och så Albin, mellansonen, född 1989, en defensiv och extremt laglojal mittfältare med fin karriär i europeiska toppligor. Snudd på oumbärlig i landslaget.

Eftersom Sverige brukar vinna när Albin är på plan, så sänkte vi genom hans skadefrånvaro våra chanser betydligt inför vårens VM-kvalavgörande mot Polen. Mycket riktigt blev det torsk. Till priset av ett missat VM.

Vi börjar vårt samtal där, i kontroversiella Qatar-VM.

– Man blir galen. Det är fruktansvärt. Det är häpnadsväckande att övriga världen accepterar en organisation som FIFA, som är så korrupt. VM i Qatar är bortom varje förnuftig aspekt om var ett VM ska spelas, med exploaterade migrantarbetare, frånvaro av demokrati och så vidare. Och med ett omöjligt fotbollsklimat i juni och juli, då VM normalt spelas…

Men vi fotbollsälskare står flata?

– Ja. Egentligen skulle det räcka att de stora fotbollförbunden reagerar på enad front. Men de sitter uppenbarligen i knät på en viss typ av stater, samtidigt som de tjänar miljarder. 

Han påtalar ”mänsklig svaghet” som en delförklaring. Kärleken till pengar och positioner, alltså. Toppfotboll är ju så hårt kopplat till prestige. En annan faktor: smartness hos omätligt rika investerare.

– De är listiga. Du har ju inte bara lag som PSG, som är direkt beroende av ett inflöde från Qatar. De kan också verka genom exempelvis ägande i fastighetsbolag, som i sin tur är med och äger klubbarna. 

Nu har han alltså skrivit en bok som dels uppmärksammar det enorma fenomen fotbollen är, dels ger den speciella dimension det innebär att familjen hyser två fotbollsproffs; hur både kul och ångestfyllt det är. 

För familjens (hittills) största stjärna, kom drömmen tidigt.

– Albin hade ju en vansinnig frenesi och beslutsamhet redan när han var fem. Det kan jag inte förklara utifrån uppfostran. Storebror Joel hade lika bra teknik och bollsinne men var mjukare och vekare och slutade.

Albin blev nationellt uppmärksammad redan som 9-åring. En ”slåttermaskin” på plan, enligt pappa. Men ansvaret vägde emellanåt tungt på Albins späda axlar.

– Som barn kastade han inkasten till sig själv. Han mådde ofta rätt dåligt när det spelades klassmatcher, han kämpade som en idiot. Det är som han burit supertalangstämpeln som en börda hela livet, med för mycket skuld när laget varit dåligt.

Här faller vi in i ett resonemang om bredd – kontra elitidrott. I dag händer det att ungdomslag inte tillåts räkna mål i matcherna.

– Du måste kunna predika sportmanship utan att ta bort huvudpoängen: att ett lag ska vinna. Albin hade blivit tokig om han inte fått spela med någorlunda jämnbra och då kanske lagt av. Han mådde svindåligt när han spelade med halvusla klasskamrater som knappt var intresserade.

Dessutom, påpekar Lennart, finns det en bra bit upp i åldrarna breddlag för den som vill. 

– Man ska inte hitta på falska motsättningar mellan elit och bredd. Titta på danskarna, och även på vad norrmännen fått fram under senare år. Danskarna håller ju knappast igen om syftet att skapa ett vinnande lag... 

Dock pekar han på ett problem inom ungdomsfotbollen: ”överambitösa farsor”. 

– Barnen blir olyckliga när pappa blir osams med tränaren om att sonen inte får spela tillräckligt. Själv har jag en allmän uppfostringsfilosofi utgående från att jag var sladdis själv och lämnades vind för våg. Ett väldigt bra sätt att uppfostra. Visar man kärlek och fysisk närvaro så klarar sig alla barn utmärkt själva.

Albin gjorde redan vid 17 års ålder allsvensk debut, för Brommapojkarna, och snart kom ett bud. Från storklubben Juventus.

– Han hade nyss fyllt 18, och då hade vi en del familjesnack. Han hade en drömposition som underbarn i allsvenskan – och ett tryggt umgänge med polare han var fäst vid. Då drog jag ”det värsta” som skulle kunna hända vid en flytt: Att uppleva ett äventyr i fint klimat, kunna lära sig ett språk, få 100 000 netto i fickan, plus garantier om att få spela åtminstone i U23. Dessutom, menade pappa Lennart, skingras man ju ändå efter gymnasiet.

– Någon pluggar i Lund, en annan backpackar i Thailand. Livet förändras vad man än gör. Hjalmar hade ett liknande läge i ung ålder, men till skillnad från Albin hade han lysande studentbetyg, och kunde börjat direkt på Handels om han velat. 

Legenden säger att fotbollsstjärnan Johnny Ekström som nyblivet proffs i Italien inte visste vad ”spagetti” hette på italienska. Ekdal-sönerna har varit klart bättre rustade att omfamna sina valmöjligheter. 

Yngste sonen Hjalmar väntade med Handels – och även med beslut om eventuell elitsatsning.

– Det blev ett år i USA, och fotbollen gick skitbra, med Rookie of the Year-utmärkelse och liknande. Han fattade då att fotbollen kanske var något han skulle ge en rejäl chans. Så efter ett år kom han hem, till Frej i Superettan, en perfekt nivå för honom. Efter lite sjabbel med Hammarby kom han till Sirius och en tränare (Henrik Rydström) som lärde ut utvecklande fotboll och i princip förbjöd spelarna att toffla iväg bollen blint. 

Ser Hjalmar sig själv som startspelare i landslaget framöver?

– Det tror jag. Han har god bollkontroll och spelförståelse. Och jag måste säga att jag gillar när mittbacken stoppar en 60-meters-lyra med en bredsida till en medspelare i stället för att bara tjonga iväg bollen. Sedan kan han nog lägga på sig fem kilo muskler.

Tillbaka till Albin, vars karriär innehållit mycket smärta, grubbel, självtvivel. En tidig erfarenhet, som visade en svart aspekt av elitfotbollen, kom under en vecka som ung talang hos toppklubben Chelsea.

– Albin höll nästan på att bli ihjälslagen... De inhemska brittiska killarna skulle sätta utlänningarna på plats. Det var jävligt tufft och inget uppmuntrande. De här unga spelarna blev väldigt njuggt behandlade, de bodde på en trist anläggning utanför stan, och ingen ledare erbjöd dem att komma in och se London. 

Via Juventus hamnade Albin senare i etablerade klubbar i italienska serie A, men gjorde också en sväng i tyska Hamburg. Karriären har kantats av skador, och ibland tveksamma klubbval. 

Jag anar att du och Malin oroat er en del?

– Jag vet inte hur långt jag ska gå här… men Albin har stundtals mått riktigt dåligt. Särskilt under Hamburgtiden. Han kom dit med bra kontrakt och höga förväntningar men så kom skador – och sprutor som borgade för nya skador. Han mådde jättedåligt, och det var tur att han hade flickvännen Camilla redan då, hon har en stark förmåga att skapa eget liv.

Här pekar Lennart på en stundtals svåruthärdlig aspekt av att vara påpassad, välavlönad toppspelare i fotboll.

– Vinnarskalle är ett begrepp jag inte riktigt gillar – för hur viktigt kan det vara att vinna? Pojkarna får en svartvit syn som är grotesk, det är toppen eller botten och ingen hejd på hur djupt du sjunkit vid en förlust. Något som nog påverkat Albin mer än det kommer att påverka Hjalmar, han har lättare att skaka av sig motgångar.

Lennart Ekdal återger något Albin sagt, som ger en bitter eftersmak till alla succéer. Att det känns som om han bitit ihop i hela sin karriär.

– Jag tror han känner innerst inne att han inte fått leva upp till sin fulla potential. Men om han ska vara snäll mot sig själv ser han att han spelat i europeiska toppligor och varit självskriven landslagsman. Då vore det kanske synd att klaga.

***

Läs även: "Journalisthögskolan var rena Kommunisthögskolan"

Läs även: Det är inte roligt längre