Livet i Khaddafis läger

Det har nu gått fyra år sedan Wanda Bendjelloul debuterade med Dalenglitter: en roman om hårt arbete, skriven på rak prosa om hur klass begränsar ens rörlighet. Den här gången är hon aktuell med Minnets labyrint, en experimentell minneslitteratur. 

Förutom en ung flickas uppväxt i Enskededalen skildras en mamma med polsk bakgrund. Hon är också själva utgångspunkten i nya Minnets labyrint.  

Mamman drabbas först av en hjärntumör och insjuknar sedan i demens, de återförenas igen efter att inte haft kontakt på 15 år. Wanda Bendjelloul börjar då själv att minnas, i synnerhet en resa till Libyen vilken hon gjorde 1997 när hon var 21 år till vad som påstods vara ett utbildningsläger om Khadaffis ideologi, men snabbt visade sig vara ett indoktrineringsläger. 

Första romanen överöstes med fin kritik. När det gäller Minnets labyrint har recensionerna varit oengagerade. En kritiker gjorde en poäng av att hen inte är intresserad av Khadaffi. En annan skrev att boken inte är litteratur. 

För mig är det obegripliga invändningar. Sedan jag såg en dokumentär om Khadaffis feministiska armé har jag varit fascinerad av honom.  

Jag är också förtjust i romanens form och dess rörelse mellan olika stilar och fria associationer. Därför åker jag hem till Wanda Bendjelloul för ett möte. 

På väggarna i lägenheten samsas filmplanscher med gamla familjefotografier. Ett vitrinskåp är fullproppat med smycken, ”krimskrams" som hon själv kallar det. Intresset för vintage syns överallt, inte minst när det gäller hennes kläder.  

Hon har en flamboyant stil och hög integritet. Innan vårt möte försäkrar hon sig om att vi inte ska prata om henne som person utan författarskapet. 

Men integriteten har också varit begränsande och bidragit till att det har tagit lång tid att bli klar med nya boken, berättar hon när vi sitter vid hennes köksbord och sipprar på underbart gott kaffe från perkolatorn. Hon hade svårt att börja med sin egen berättelse.  

– När jag fastnade i formen bad jag två olika personer läsa: En duktig stilist och en duktig journalist. Både sa samma sak: Du måste börja med dig själv, förklara vem du är och varför du åkte.  

I dag är Wanda Bendjelloul en väletablerad filmkritiker och kulturjournalist.  

För trettio år sedan arbetade hon som redigerare på Aktuellt men drömde om en karriär som utrikeskorrespondent. Det vågade hon inte berätta för sina föräldrar. Klassresenärens förbannelse: Att inte sticka ut och tro sig vara förmer, samtidigt som man vet att framgång på arbetet är nyckeln till att röra sig framåt.  

Resan till Libyen 1997 blev ett sätt att komma runt problemet. Hon tänkte wallraffa och rapportera inifrån lägret. I Tripoli möter hon människor som samlats från hela världen. Fragmenten från deras vittnesmål utgör en stor del av berättelsen. Jag ber henne berätta om arbetet med att kontakta och intervjua lägerdeltagarna. 

– Det har varit som en rysk docka. Jag hade några i min närhet som jag fortfarande hade kontakt med, dom tipsade andra. Vad som underlättade var att jag sa till alla att man får välja om man vill fingera sitt namn. Då löstes någonting upp. Jag fick även jobba på att bygga upp tillit. Men den enda som egentligen riskerar något är ju jag som är öppen med att jag var där.  

Det som är så spännande med olika generationer är att en äldre generation är helt obrydd om det här med att cancellera. Dom står för sina ideal hur knasiga dom än må vara. Därför har de varit mest spännande att prata med. 

Jag är nyfiken på hur det har varit att sålla bland allt material och att mejsla fram formen. När jag ställer frågan glittrar Wandas ögon genast till, den här gången har hon tagit en risk jämfört med första romanen.  

–  Jag har på grund av erfarenheten som klippare en collageteknik i mig som jag alltid arbetar med. Då kan jag ta hoppen som gör och känna att jag landar tryggt på andra sidan. Men egentligen är jag dramaturgiförstörd, som alla andra.  

Vi vet hur berättelser ska berättas. Det som var roligt med att skriva det här var att jag bestämde mig för att göra det svåraste jag har gjort: Att gå emot alla mina principer. Poängen med första boken var att det inte skulle vara några trösklar, det skulle vara lätt. Här ville jag pröva hur långt jag vågar låta avståndet vara mellan texter utan att tappa läsarna. Och i essätexterna, hur långt jag kan komma från ämnet utan att avvika från den övergripande tråden? 

Förutom att hon hade svårt att berätta sin egen story var arbetet tidsödande på grund av materialets omfång. I början var boken 600 sidor. Nu är den hälften så lång. 

–  Det blir lätt så när man har samlat på sig material under fyra års tid.  

Stenhård redigering gällde. Jag fick åka till Bergmangården på stipendium, kapa och redigera. Jag velade fram och tillbaka, kastade om essäer och text. 

På samma sätt som olika former och minnen stöts och blöts mot varandra och läsaren får ta del av ett körverk av utsagor, skildras också Khadaffi som den motsägelsefulla människa han var. Inte för att ursäkta honom, utan för att författaren i stället för att moralisera och predika litar på att läsaren kan dra sina egna slutsatser.  

I boken finns utsagor om Khadaffi som både en stor kämpe mot kolonialismen och för den afrikanska kontinentens befrielsekamp. Samtidigt som han på en resa till Europa varnar ledarna för ”de obildade afrikaner som kommer att ta över.” Hans tro på ”rasers” olika särart gick så långt att han samarbetade med både Nation of Islam och engelska National Front eftersom bägge ville ”bevara raserna intakt”.  

Det var också vida känt att förutom att Khadaffi hade uniformerade kvinnliga livvakter, så höjde han giftasåldern för att motverka barnäktenskap. Under hans tid började också fler kvinnor att utbilda sig. Samtidigt tvingade han kvinnor till fångenskap i sitt harem. 

Wanda Bendjelloul funderar på om de olika perspektiven bidragit till den ljumma kritiken. Om det kan handla om att vi i vår tid när allting är så fragmentiserat längtar efter klara och raka sanningar. 

–  Jag har skrivit en hel bok om att det inte finns en objektiv sanning, men insåg sen att jag också längtar efter det. Kanske är det något djupt mänskligt i att vi alla vill ha ett svar? 

Dagen vi träffas har årets Augustprisvinnarna precis tillkännagivits. I samband med det har en debatt rasat på kultursidorna om att sakprosautgivningen i Sverige är undermålig. Det utges för många böcker och kvaliteten är sjunkande menar kritikerna. Jag kan bara hålla med. En bok jag anser hade en självklar plats bland de nominerade är just Minnets labyrint. Jag undrar vad författaren själv tror om att boken inte nominerades? 

– Jag funderade på om genrebeteckningen var ett hinder när det gällde Augustpriset. Förlaget marknadsför den som ”en dokumentärroman”.  

Sen fick jag veta att det är upp till jurygrupperna om den klassas som sakprosa eller skönlitteratur.  

Samtidigt menar hon att hon vill verka i samma tradition som en äldre generation författare som blickade ut i världen. Hon nämner Sven Lindqvist, och tillägger sedan med glimten i ögat: 

–  Hade jag skrivit om ett mammatrauma hade boken gått bra direkt!  

Själv uppskattar jag att Wanda Bendjelloul valt att skriva den bok hon gjorde. Minnets labyrint visar hur vi tillsammans bygger vårt kollektiva minne: Genom vad vi återberättar, hur vi redigerar minnen och vad vi raderar. 

–  I händelse av kris eller krig så handlar det om vem som har tolkningsföreträde över historien. Både det privata när man befinner sig i en kris, som med min mamma. Men också när det gäller som en nation, som med Libyen. I mitt fall blir det den som är överlevare och författare till den här historien. Jag är den sista i min blodslinje och i Libyen är det anarki nu.  

***

Läs även: Joanna Rubin Dranger: "Berättelserna visar att människor döljer vilka de är"

Läs även: Vägen ur filmkrisen?