Lizzie Scheja: ”Den sjunde oktober var en vändpunkt”

Kort innan jag träffar Lizzie Scheja har en tongivande vänsterintellektuell blivit avlägsnad av polisen från en fredlig manifestation i Malmö där hon vrålat ”folkmord” åt några äldre personer som sjungit sånger på jiddisch. Israeliska sångerskan Eden Golan har mötts av burop under genrepet av finalen på Eurovision song contest och tusentals personer har demonstrerat i Malmö med slagord som är svåra att inte tolka som antisemitiska. 

Vi möts i Judisk kultur i Sveriges (J!) lokaler i centrala Stockholm. Väggarna är täckta av fotografier av kulturpersonligheter som deltagit i institutets många evenemang. Bilder av Julia Kristeva, Bernard Henri-Levy och den amerikanske författaren Jonathan Safran Foer trängs bland många andra betydande namn i den judiska intelligentsian. 

Snart står J! värd för konferensen ”The October 7 Forum”, med namnkunniga talare från Europa, USA och Israel. Men vi återkommer till det.  

Lizzie Scheja är enkelt, elegant klädd i svart och bär en diskret Davidsstjärna i en kedja om halsen. Hon ger ett lugnt och avspänt intryck och berättar att hon nyligen besökt Tel Aviv.  

–Trots att det pågår ett krig så var det lättare för mig att vara där än på avstånd. Jag har en stor familj och många vänner i Israel. 

Född och uppväxt i Tel Aviv har hon studerat i USA, bott i Paris och tidigare varit kulturattaché för Israel i Sverige. År 2011 var hon med och grundade Judisk kultur i Sverige, vars vd hon nu är.  

På Bokmässan i Göteborg i höstas var J! hedersgäst. Några dagar senare tog sig Hamas terrorister och andra från Gazaremsan in i Israel. De slaktade, våldtog och torterade mer än 1 100 människor och kidnappade fler än 250 personer, inklusive barn och gamla. 

– Från den jublande manifestationen och firandet av ordet, tanken och litteraturen kastades vi in i avgrunden där språket hade förlorat sin betydelse. Jag saknade orden, allt som fanns kvar var en känsla av skräck och djup sorg. Adorno har sagt att poesi efter Auschwitz är barbari. Precis så kändes det. Ska vi prata om Spinoza, Kafka? Vad är poängen med det, nu? 

Lizzie Schejas första reaktion efter massakern var att ställa in hela programsäsongen på J!. Det visade sig dock vara omöjligt att avboka det första eventet efter den sjunde oktober, eftersom flera andra aktörer var inblandade.  

– Jag gick dit med en klump i magen och trodde att ingen skulle komma. Jag fick fel, det kom fler besökare än vanligt. Och publiken uppskattade att samlas och diskutera. Den kvällen insåg jag att vi hade ett ansvar. Samtalet måste fortsätta. 

Det var under ett besök i New York i december som Lizzie Scheja fick idén att ordna en serie möten om traumat den 7 oktober – och om dess efterverkningar. Det första äger rum i Stockholm den 25-26 maj. 

– Avsikten är att mobilisera klarsynta, balanserade intellektuella, inte den radikala vänstern eller yttersta högern.  

Föreläsarna är en rad tongivande intellektuella, som författarna David Baddiel och Joshua Cohen, sociologen Eva Illouz, Haaretzjournalisten Anshel Pfeffer och Nobelpristagaren Herta Müller. Flera av dem var med J! på bokmässan förra året.  

– I efterhand inser jag att vårt program där var profetiskt. Flera av de teman vi tog upp har blivit än mer aktuella efter massakern, till exempel antisemitismen inom den radikala vänstern.  

Bland ämnena som kommer att behandlas under ”The October 7 Forum” finns antisemitismen i krigets kölvatten, kriget i Gaza och relationen mellan den judiska diasporan och Israel.  

– Den sjunde oktober var ett helt avgörande ögonblick för judar i och utanför Israel, konstaterar hon. 

Programmet handlar också om skiftet i USA, hur judar har blivit stämplade som vita, privilegierade kolonisatörer, och att de inte längre bjuds in att medverka i kulturella sammanhang. Arrangörer ifrågasätter och undviker teaterpjäser och utställningar med judiskt tema.  

– Fast ingen erkänner förstås att det judiska är problemet, utan man skyller på fel tajming eller säkerhetsfrågor. 

När Lizzie Scheja pratade med sina amerikanska vänner om ”The October 7 Forum” bad hon dem att inte läcka idén i planeringsstadiet. Hon ville först formulera sina tankar och undvika att någon skulle stjäla den. Vännerna gapskrattade åt henne. ”Oroa dig inte”, sa de. ”Ingen kommer att stjäla idén. Inga stora kulturinstitutioner utanför den judiska gemenskapen eller synagogor bjuder in oss längre.” 

Efter kriget i Gaza har det varit en omfattande medierapportering. Hur ser du på den? 

– Det är djupt tragiskt att palestinska civila dör i kriget som nu pågår. Varje person, varje barn som dör är en tragedi. Samtidigt misslyckas medierna med att fånga komplexiteten i den här konflikten. Den historiska bakgrunden kommer ofta inte med, eller förvrängs. Få känner exempelvis till att den nybildade israeliska staten 1948 blev attackerad av fem arabiska grannländer som inte accepterade FN:s delningsplan. 

Hon säger att katastrofen och smärtan på båda sidor måste erkännas, annars blir diskussionen meningslös.  

– I medierna framstår det lätt som att Israel är en stormakt som går in i Gaza och obekymrat dödar barn. Då blir det propaganda i stället för en balanserad rapportering. Den klassiska myten om judar som blodtörstiga och hämndlystna aktiveras.  

Lizzie Scheja kan också se en relativisering av terrorgruppen Hamas, framför allt inom den radikala vänstern.  

– Den mer extrema delen av vänstern glorifierar en islamistisk terrorgrupp och kallar dem frihetskämpar, på precis samma sätt som man en gång glorifierade Pol Pot. 

Sällan nämns att Israel har drabbats av ständig terror långt innan Hamas och andra terrorgrupper sprängde bussar och caféer i israeliska städer på nittiotalet.  

Är det möjligt med en fred mellan Israel och palestinier? 

– Fred är ett stort ord. Just nu behöver vi snarare hitta ett sätt att överhuvudtaget kunna tala med varandra. Jag skulle så gärna vilja höra palestinska intellektuella formulera en självkritik och ett erkännande av att konflikten inte är svart-vit, av att även palestinierna har begått misstag. 

Lizzie Scheja säger att det behövs moderata palestinier som träder fram och tar avstånd från Hamas och från slogans om att ”krossa sionismen”.  

– Sionismen är helt enkelt övertygelsen om att även det judiska folket har rätt till ett hemland.  

Nu ropar demonstranter på gatorna i amerikanska och europeiska städer att judar ska lämna Israel och åka tillbaka till Polen. Lizzie Scheja höjer på ögonbrynen. 

– Det är inte så enkelt. Mina föräldrar kom till Israel från Irak 1951. Släkten överlevde Farhudpogromen i Bagdad 1941 och fler andra pogromer innan de fick lämna Irak tillsammans med majoriteten av den babyloniska, äldsta judiska diasporan.  

Hon har inga illusioner om terrorgrupperna Hamas och dess allierade Hizbollah, som stöds av Iran.  

– Om de kunde skulle de utplåna alla judar så som de gjorde den 7 oktober, säger hon. Utan undantag. 

Flera av gästerna på ”The October 7 Forum” är också fräna kritiker av den israeliska regeringen.  

– Självklart får man kritisera Israel, det sker inte minst inom landet. Många ifrågasätter regeringen med den högerextrema falangen, och många är också negativa till hur de för kriget i Gaza och hur de har misslyckats med att få loss gisslan. 

Efter andra världskriget fanns en optimism och framtidstro. Man skulle bygga upp Europa. Det fanns en betoning på mänskliga rättigheter, inte minst kvinnors rättigheter. På senare år har idéerna om universella rättigheter kapats av mer extrem identitetspolitik, säger Lizzie Scheja.  

– Man placerar människor i bestämda fack, svart eller vit, förtryckare eller förtryckt, ond eller god. McCarthyismen är tillbaka men från andra hållet. Tyvärr hamnar judar ofta på fel sida, det spelar inte stor roll vad man kämpar för eller emot. 

Hon konstaterar att i tider av polarisering och förändring, när strukturer blir ifrågasatta, då blir judarna syndabockar. Så har det varit genom historien. 

– Judarna klandras för kolonialism, slaveri, kapitalism, kommunism, allt skylls i grund och botten på dem och Israel är självklart den främsta symbolen i detta sammanhang. 

***

Läs även: Margit Silberstein: "Jag mår illa när folk firar attacken"

Läs även: Kenan Malik: "Rasismen var rå och känslomässig"