Magnus Ranstorp: ”Terrorister är ofta fega och bräckliga”

Terrorforskning är ganska hands on. Ska man kartlägga terrororganisationer räcker det inte alltid att gå på upptäcktsfärd i arkiven, man behöver ge sig ut på fältet. Särskilt före internet.  

Magnus Ranstorps nya bok Från terrorns frontlinjer är full av exempel. Han har samtalat med terrorledare i Beiruts Hizbollah-kontrollerade förorter och handlat vindruvor på Mahane Yehuda-marknaden i Jerusalem ett par timmar före det blodiga bombdådet 1997. 

– Och det här kom inte med i boken, men i mars 2001 var jag i djungeln i Colombia för att besöka en antikidnappningsenhet inom militären. Medan vi var på väg dit kidnappades tio personer vid en vägspärr som upprättades längs vägen vi åkte strax innan vi passerade, berättar han. 

Hotellet han bodde på i Bogotá hade galler för varje våningsplan och beväpnade vakter utanför. Senare skulle en 200 kilos bilbomb detonera där och döda 36 personer. 

– I Colombia där man inte kan koderna, är huvudet längre än folk omkring och rör sig på gatorna som en utlänning, där kunde man känna sig rätt utsatt, säger Ranstorp. 

Och väl på fältet dras man lätt in i en mer aktiv roll. Som expert på radikalislamistiska miljöer har Ranstorp kommit att agera medlare i gisslansituationer, till exempel mellan Israel och Hizbollah. 

– Det betyder inte att jag blir indragen i konflikten eller tar ställning. Tvärtom är det en parameter för att mäta ens effektivitet som forskare, att man faktiskt kan använda sina kunskaper. 

Är terrorister onda? 

– Det finns människor som helt saknar empati. Anders Behring Breivik är en sådan person. De är djävulskt onda. Men i många fall är de vanliga människor. Man kan aldrig legitimera terror men man kan förstå hur de hamnat i en situation där de betraktar terror som den enda vägen framåt. Ofta målar man upp dem som skräckinjagande men i själva verket är de fega, bräckliga och svaga. 

Samtidigt är det ett faktum att vissa terrororganisationer har haft gott om apologeter, inte bara i gruppen de påstår sig representera utan i majoritetssamhället. Irländska IRA och palestinska PFLP är två exempel. Andra, som IS, är universellt hatade. Ranstorp tror att det är en fråga om ideologi: 

– Grupper som IRA och palestinska terrororganisationer uppfattas som att de kämpar mot imperialism. De är underdogs. Och de är vänster. 

Ranstorp blev själv intresserad av terrorism genom att iaktta 68-rörelsen och protesterna mot Vietnamkriget. Medan många ägnade sig åt legitima studentdemonstrationer radikaliserades andra och bildade terrorgrupper som Röda arméfraktionen (RAF). Terrorister som hade en gemensam bakgrund med den etablerade vänstern, kanske delade samma världsbild även om de valt olika verktyg för att nå sina mål – kunde mötas med en viss förståelse. 

– Grupper som IS är däremot diametralt emot allt vi står för i västvärlden. För mig är den svenska värdegrunden solklar, den handlar om demokrati, rättsstat och individuella fri- och rättigheter inklusive jämställdhet. Många i omvärlden har i stället religiösa normer, kollektivistiskt tänkande och patriarkala strukturer. Och de värderingskonflikterna kommer bara att intensifieras framöver. 

För en månad sedan höjde Säpo Sveriges terrorhotnivå från en trea till en fyra på en femgradig skala. Ranstorp tycker att reaktionerna blev överdrivna. 

– Det blev lite hysteriskt när man gick ut och höjde hotbilden, för rent mentalt var vi redan på en fyra. Och du kan inte heller göra särskilt mycket som enskild medborgare. När terrorattacker inträffar kommer de normalt som en blixt från klar himmel. 

Samtidigt är risken att drabbas av ett attentat extremt liten. I den tekniska kapprustningen mellan terrorister och säkerhetstjänster ligger de senare bra till, säger Ranstorp. Myndigheter som Säpo, CIA, MI6, tyska BND och franska DGSE har en bra bild av de våldsbejakande extremistiska nätverken och vet vilka individer de bör ha koll på. 

Men terrorbekämpning är en svår balansgång. Frågan är hur långt ett fritt samhälle kan gå i kampen mot terrorismen innan det upphör att vara fritt. 

– Om man är ansvarig för medborgarnas säkerhet är det lätt att ta till alla medel man har till sitt förfogande. Det viktiga är att hålla fast vid demokrati, rättsstat och individens fri- och rättigheter. Det är ingen lätt ekvation. Men man får inte förlora sig i kampen mot terrorn genom att vidta repressiva eller rättsosäkra åtgärder, säger Ranstorp. 

Det vore att spela terroristerna rakt i händerna. 

– När terrorgrupper slår till vill de avmaskera den repressiva karaktären i staten och underminera förtroendet för staten genom att visa att den inte kan hantera terrorismen. 

Men att hålla fast vid rättsstatens principer innebär inte nödvändigtvis lågaffektivt bemötande. Tvärtom: 

– Det är viktigt att rättssamhället utmäter straff, att man utvisar personer som har dubbla medborgarskap eller fråntar dem det svenska medborgarskapet. Begår man terrorbrott har man förverkat sin rätt att vara medborgare i Sverige. För att bibehålla trovärdigheten som rättsstat måste man se till att rättvisa skipas, för offrens skull. 

Ofta är Sverige sent på bollen. Terrorresor blev till exempel olagliga först 2016. 

– Jag är jättefrustrerad över att vi inte har kommit längre i vår lagstiftning. Vi var flera som larmade om det här redan 2012, 2013 när IS-anhängare började resa till Syrien. Vi rekommenderade att man skulle kriminalisera deltagande i en terrorgrupp. Resultatet av att Sverige inte gjorde det är att IS-resenärer har kunnat resa ner, mörda och sen återvända. 

Ett annat exempel är den svenska straffskalan. Ranstorp berättar om Osama Krayem, en IS-terrorist från Rosengård i Malmö som var involverad i bombdåden i Bryssel 2016 och agerade medhjälpare vid attackerna i Paris hösten 2015. Fransk domstol dömde honom till 30 år i fängelse och i juli fanns han skyldig även i belgisk domstol. I skrivande stund är det inte beslutat vad straffet blir – och inte heller var det ska avtjänas, vilket kan göra stor skillnad. 

– Vad jag tycker är förkastligt är att någon som är medborgare i ett land som Sverige kan åka i väg och genomföra ett terrordåd, och sedan transfereras till Sverige och få straffreduktion på grund av att vi har olika straffskalor. De får sitta kortare tid. Dessutom är fängelse i Sverige inte i närheten av lika hårt som fängelse i Storbritannien, Frankrike eller USA, säger Ranstorp. 

Och den mildare straffskalan utgör en väldigt konkret risk: 

– Problemet med att vi inte har en straffskala där man verkligen får livstid är att terrordömda förr eller senare släpps ut ur fängelset. Snart kommer vi att se vågor av terrordömda ute i samhället igen. 

***

Läs även: Terrorforskare: "Sverige har internationellt rekord i naivitet"

Läs även: Den här boken får mig att undra om vi varit dumma i huvudet