Majgull Axelsson: ”Skrivandet räddade mig när jag fick diagnosen”

Nu har Majgull Axelsson gjort det igen: Utgått från en gnista verklighet och skapat en roman som kommer att lämna få läsare oberörda. 

– Det är vreden över sakernas tillstånd som gör att böckerna blir skrivna, säger hon. 

Den nya romanen drivs av den ilska som utlöstes efter tragedin kring lilla Esmeralda, "Lilla hjärtat" kallad. Knappt tre år gammal flyttades Esmeralda från sitt stabila familjehem till sina biologiska, missbrukande föräldrar. De hade aldrig tidigare haft ansvar för henne men hade krävt och fått vårdnaden. Esmeralda vansköttes, drogades och torterades och avled innan hon hann fylla fyra. När polisen tog sig in i lägenheten hade kroppen legat död under en säng i tre dagar. 

– De senaste åren har det skett en rad brott där kvinnor agerat på fruktansvärda vis. Jag har funderat mycket över de här kvinnornas förmåga till manipulation. De har fått världen att röra sig kring dem, ofta via sexualitet och spelad underordning. De är rimligen psykopater, men det är svårare att avslöja psykopati hos kvinnor, för den tar sig mindre våldsamma och mindre klumpiga uttryck än hos män. 

Sverige framhålls ofta som ett samhälle där barnets individuella rättigheter prioriteras och där kärnfamiljen har låg status. Majgull Axelsson håller inte alls med. 

– Sverige är framför allt ett föräldravänligt samhälle. Svenska föräldrar har alldeles för stor makt över sina barn. Många barn skulle behöva egna juridiska ombud och få framstå som de individer de är. 

Mycket talar för att hon får som hon önskar. I skrivande stund arbetas det på flera departement med ändringar i lagstiftningen så att barnens rätt alltid ska gå före föräldrarnas.  

Även om det var en verklig tragedi som fick henne att sätta sig vid datorn den här gången är hon noga med att poängtera att Svalors flykt inte är en autofiktion där fakta och fantasi blandas, utan en roman som har kommit till helt och hållet på fiktionens villkor. I boken möts två, i förstone mycket olika, kvinnor. Zadie är en familjehemsplacerad, svartsynt tonåring på ständig flykt undan sin mors iskalla manipulationer.  

I en utredning träffar Zadie en äldre terapeut, Christel, som har somliga drag gemensamma med författaren själv. De är båda yrkesverksamma långt efter pensionen, de har ett förflutet i en särskild lägenhet i Norrköping – och bägge två lever med Parkinsons sjukdom. Hon fick sjukdomsbeskedet precis när hon hade börjat på sin senaste roman. Skrivandet blev ett sätt att hantera diagnosen och samtidigt en hjälp att hålla det på avstånd, berättar Majgull Axelsson. 

– Om det var nyttigt eller skadligt för mig i längden, det vet jag inte. Arbetet har räddat mig undan några av sjukdomens svåraste frågor. I stället har jag låtit Christel i boken fundera över dem. Är självmord ett alternativ för en Parkinsonsjuk då minnet och tankeförmågan försvinner? Jag har svårt att stå ut med de tankar som Christel ofta har.   

Både för Christel och hennes författare har svalan flyktat, det vill säga i supermagnetröntgen visas inte längre konturen av en kluven svalstjärt i hjärnan. De är annars linjer som anses vara ett säkert tecken på att Parkinsons sjukdom kan uteslutas. Men Majgull Axelsson påminner om att sjukdomen kan se ut på en mängd olika vis och inte alltid behöver innebära vare sig demens, skakningar eller hallucinationer. 

– Det finns fortfarande många fler sätt jag kan dö på, konstaterar hon kort. 

Som författare har hon aldrig skyggat inför det allra svåraste. Hon har skrivit om gatubarn, barnprostitution, institutionsvård, fängelser. Det har givit henne en stor och ovanligt hängiven läsekrets. Genombrottet kom 1997 med Aprilhäxan. Den kretsar kring en kvinna som tillbringat många år på en institution för funktionsnedsatta. Hon upplever sig ha blivit bestulen på det som hade kunnat vara hennes liv.  

Det är mycket som talar för att Svalans flykt kan få samma starka läsargensvar som Aprilhäxan. 

– Jag tycker så väldigt mycket om romangestalten Zadie. Vanligtvis brukar de gå ifrån mig så fort boken får pärmar, men hon lever kvar. Jag vill så gärna att det ska gå bra för henne i framtiden. HVB-hem kan vara svåra, men de kan också visa att det går att leva på ett annat vis än i ständigt hot och rädsla. Det känns som om jag inte kan lämna Zadie än. 

Den lägenhet där terapeuten Christel (och författaren Axelsson) bott spelar en avgörande roll i historien. Majgull Axelsson är en mästare på att teckna tydliga rum i läsarens fantasi där berättelser och romanfigurer tar plats. Ofta har de pregnanta detaljer som signalerar klasstillhörighet, känslor, ängsligheter. 

– Det är en av författarlivets stora gåvor, säger hon, att jag kan förflytta mina gestalter dit jag vill. 

Zadies mamma har ett annat boende, präglat av missbruk och våld.  Hon heter Isebel och bär sitt namn med stolthet, trots att det är hämtat från en av Bibelns minst sympatiska kvinnor: den feniciska kungadotter som tvingade sin omgivning att leva efter hennes egen religion, moral och verklighetsuppfattning. 

– Det finns stor risk för att man som författare blir orättvis mot karaktärer som Isebel. Det är inte alldeles enkelt att försöka förstå och nyansera gestalter som utövar makt på det sätt som hon gör. Isebel har en stor förmåga att förändra de människor som finns omkring henne. 

Som ung journalist (i just Norrköping) närde Majgull Axelsson en dröm om att bli kriminalreporter. Drömmen gick aldrig i uppfyllelse, för på den posten satt redan en som inte hade planer att flytta på sig. 

– Jag fascinerades av de starka berättelser som finns i kriminaljournalistiken. I tingsrättsprotokollen får man insyn i en del av samhället som de flesta av oss aldrig möter.   

Protokoll har hon läst i mängd och säger sig ha utvecklat en viss misstro mot domare och domstolar. 

– Det är lätt att samhällets fördomar följer med in i förhandlingarna. Det ser ut som om de följer lagen, men de väljer lagrum och hur lagrummet ska följas.  

Hon tar den så kallade snippadomen som ett exempel, där hovrätten i februari i år friade en man som dömts för två fall av våldtäkt mot barn. Fyra av de fem hovrättsledamöterna var osäkra på vad barnet egentligen menade när hon sa ordet "snippa".   

– Idiotiskt, fräser Majgull Axelsson. 

Vikten av att tro på barnets upplevelse är det viktigaste i den terapeutiska relation som utvecklas mellan Christel och Zadie.  

För att få fatt i terapeutens yrkesblick tog Majgull Axelsson hjälp av en vän som arbetat som psykoterapeut i många år. Klientens roll behövde hon ingen hjälp med.  

– Jag har gått i psykoanalys för att bena upp tillvaron, för att förstå vem jag egentligen är och vad jag hade gjort. I början gav det ingen direkt hjälp i författarskapet, men så småningom fick det mig att ta ett steg tillbaka och se mig själv i ett större sammanhang. Jag blev också lite mer förlåtande mot mig själv och min omgivning.  

Just frågan om förlåtelsens möjlighet och omöjlighet är levande i många av hennes böcker. 

– Det gör en viss skillnad om man kan förlåta det man upplevt som en orättvisa. Men förlåtelse är sällan enkel. Allt kan och ska inte förlåtas. 

***

Läs även: Evin Cetin: "De vittnar med livet som insats"

Läs även: Åsne Seierstad: "Jag trivs bäst i Sverige"