Malin Ekman om SvD-bråket: ”Man förväntas vara tacksam att ha jobb”

Det skälvde till i Mediesverige i veckan när USA-korrespondenten på Svenska Dagbladet sade upp sig. Och dessutom skrev ett öppet avskedsbrev på sociala medier där hon riktade hård kritik mot den ängslighet som hon menar präglar tidningens USA-bevakning.

Brevet satte fart på en gammal debatt där man från högerhåll länge ansett att den svenska journalistkåren är vänstervriden, medan det från vänsterhåll hävdas att högern vill begränsa de fria och oberoende medierna, på ett sätt som leder tanken till auktoritära regimer. Ekmans brev ger de förstnämnda – högersidan – vatten på sin kvarn. Det tycker Malin Ekman är synd. Som journalist bör man inte identifiera sig med någon sida i politiken, utan försvara publicistiska principer, menar hon när Fokus får ett samtal med henne i New York över telefon.

Ekman anser att SvD och svenska medier i allmänhet håller på att förlora sitt viktigaste uppdrag – att vara allsidiga, opartiska och relevanta i sin nyhetsrapportering. Hennes utgångspunkt i kritiken är hur hon menar att hon blev behandlad av sin redaktion i sin USA-rapportering. Hösten 2023 märktes ett skifte. ”Mina texter ser ut som tidigare men responsen blir annorlunda. Jag blir tillsagd att skriva genom min redaktörs ögon. Det viktiga är inte längre att texterna är sanna och sakliga utan hur de ’riskerar uppfattas’”, skriver hon i avskedsbrevet.

”Rapporteringen om USA – i Sverige liksom andra länder i väst – införlivas i ett färdigt narrativ om Donald Trump som demokratins fiende. Journalister har kommit att ställa sig på en sida i tron om att denna är “den rätta” och indirekt bekämpa den andra. Eftersom den “andra sidan” betraktas som “värre” slätas problem hos den egna över”, fortsätter hon.

Malin Ekman har haft ett intensivt dygn.

– Jag hade räknat med uppmärksamhet men inte riktigt i denna skala. Jag åt nyss lunch med generalkonsul Camilla Melander. Vi slutar båda våra jobb men bara en av oss med dramatik. Och före lunch grillades jag av Sveriges Radios Medierna.

Under intervjun med Fokus tar Ekman upp en händelse med några år på nacken som involverar den här tidningen, men som samtidigt har viss relevans för det som nu händer.

– Jag skrev ett långt kulturreportage (i SvD, reds anm) om när Johan Hakelius tog över som chefredaktör för Fokus.

Artikeln från 2016 byggde på utsagor från anonyma uppgiftslämnare med koppling till Fokusredaktionen och var en exposé över tidningens då tioåriga historia.

– Jag skrev på ett sätt som förväntades av mig och enligt andan i kåren. Man skulle vara kritisk mot högern, det var det narrativ journalister skulle anamma. Och jag ville självklart visa framfötterna gentemot mina kollegor.

Detta narrativ, menar hon, var något som präntades in redan på JMK – journalisthögskolan i Stockholm där hon pluggade 2008.

– Det fanns en tydlig uppfattning bland journalisthögskolans lärare att kritiken om den vänstervridna journalistkåren var orättvis. Vi lärde oss försvara oss mot den typen av påståenden. Samtidigt fanns definitivt en tydlig slagsida åt vänster i utbildningen.

Kurslitteraturen innehöll bland annat böcker av Max Horkheimer och Theodor Adorno vars idéer bär en tydlig marxistisk prägel, liksom den tyska sociologen Jürgen Habermas. Det är den grundhållning journalister skolas in i, menar hon, och om man inte är med på tåget så riskerar man att hamna i kylan.

– Ska jag vara krass så lägger många svenska journalister lägger större vikt vid att bli bjudna på Expressens kulturfest än på journalistiska principer. Och jag tillhörde dem. Jag vågade på något sätt sticka ut men ville ändå bli accepterad av “de som räknades”, säger Ekman.

Men när hon blev erbjuden rollen som utrikeskorrespondent i USA för SvD för fem år sedan kom hon successivt att ompröva den inställningen.

– Med fysiskt avstånd till svenska journalistkåren blev jag mindre brydd av hur andra svenska journalister uppfattar mig.

Hon upplever att hon inledningsvis fick stort gehör för sin USA-rapportering, där hon fick i uppdrag att skriva utförliga reportage och analyser över brännheta politik- och samhällsfrågor. Hon befann sig på plats när de omfattande Black Lives Matter-kravallerna bröt ut, vilket hon även tar upp i reportageboken Skymning i Amerika som släpptes förra sommaren. Där granskade hon den progressiva vänstern i USA den benämndes ”anti-woke-bok” i en kritisk recension i Aftonbladet.

Kanske var det just denna bok som blev startskottet till ett attitydskifte från hemmaredaktionen som hon upplevde och som kulminerade med avskedsbrevet förra veckan. Men vad var egentligen den utlösande faktorn bakom brevet?  Malin Ekman beskriver möten på SvD i Stockholm i mars som tydliggjorde meningsskillnaderna mellan henne och tidningens ledning.

Hon uppger att hon under hösten 2023 hade flera samtal om redaktionens invändningar mot hennes texter, och fick höra att det inte fanns något att diskutera eftersom buden kom uppifrån.

– Jag väljer då att prata med ledningen som har ansvar för den publicistiska riktningen. Jag åker till Stockholm för att ha det här mötet, och det är här jag får höra att om någon utifrån räknar mina artiklar och kommer fram till att fler är kritiska mot Demokraterna än Republikanerna så skulle man ha svårt att försvara mig publikt. Jag får också höra att det inkommit ett läsarmejl om att jag hyllar Donald Trump och att inte ens Sverigedemokraterna gillar Trump.

Till ett uppföljande möte tog hon med sig exempel på redaktionens invändningar mot hennes texter för att fråga hur ledningen ställde sig. Hon hade även med sig utskrifter av läsarmejl hon fått, tjugo sidor med ett hundratal exempel på feedback hon fått. Kvällen före har hon med överstrykningspenna markerat den gemensamma nämnaren: Läsarnas uppskattning för en saklig och balanserad rapportering som de sade sig ha svårt att finna hos andra tidningar.

– Det känns på gränsen till förnedrande att känna sig nödgad att bevisa att det är så här läsarna ser på min journalistik. Och särskilt eftersom min huvudpoäng är att journalistiska principer snarare än läsarrespons ska styra vårt arbete. Ändå känns det viktigt att visa hur texterna resonerar med läsarna och att de fyller ett tomrum. Ledningen visar inget intresse för mina utskrifter, tittar knappt på dem.

Mötet slutade med att Ekman fick höra att inga redaktionella prioriteringar kunde förändras. Fokus ber om ett konkret exempel:

För några veckor sedan publicerades reportaget ”Madeleine var demokrat – tills sonen mördades” i SvD. Det handlade om att svarta amerikaner i allt högre utsträckning väljer att ge sitt stöd åt Donald Trump och att dubbelt så många svarta amerikaner väntas rösta på Trump i november, jämfört med i valet 2020.

Reportaget, som publicerades i juni, skrevs dock i själva verket flera månader tidigare. Men det ansågs problematiskt av tidningen. Ekman menar att redaktionen ansåg att reportaget framställde demokraterna negativt. 

– Jag fick höra att den kunde uppfattas som Trump-propaganda. Det kom hela tiden nya invändningar från redaktörshåll. Jag förväntades omformulera delar, stryka andra och lägga till uppgifter som motsade de fakta jag presenterat. Argumentationen skedde inte utifrån vad som var sant eller sakligt utan utifrån hur texten “riskerar att uppfattas”. Ett uttryck som blev allt vanligare redan under hösten.

Hon ombads även stryka citat som ansågs framställa Trump i god dager och Demokraterna i sämre dager. Om citaten ändå skulle vara med förväntade redaktörerna att hon skulle ”gå i opposition” mot citatet genom att tillföra fakta som motsade det som påstods.

Svenska Dagbladet betraktas ju som en högertidning. Varför blev det så här?

– Det är i huvudsak ledarsidan som ger den bilden. Men det är nog generellt på svenska tidningar vanligt att det finns en motsättning mellan reportrar och ledarskribenter i fråga om politisk åskådning. Reportrar är en mer rörlig yrkesgrupp som identifierar sig som just reportrar. Många reportrar tycker möjligen att den politiska stämpeln som tidningen har är besvärande – i synnerhet om de jobbar på en ”högertidning”. 

SvD:s chefredaktör Lisa Irenius skrev en kommentar i tidningen dagen efter att brevet blev viralt. Där förklarar och försvarar hon sin och tidningens hållning. Under rubriken ”Det här är ledsamt, Malin Ekman”, beskriver hon hur SvD i högre grad än tidigare behöver vara försiktigare, med anledning av fake news, ai-utvecklingen och påverkanskampanjer från främmande makt. Men hon skriver också att hon är till stora delar oförstående inför Ekmans kritik.

”Hon påstår att det har brett ut sig en ”ny ängslighet” på SvD, med krav om att ”tillrättalägga innehållet utifrån vad redaktionen vill höra”. Vad hände? Det hon beskriver är för mig främmande. Jag och kollegor på redaktionen har andra upplevelser”, skriver Irenius bland annat.

Malin Ekman reagerar med förvåning över detta.

– För mig är det främmande att det är främmande för dem. Jag har tagit upp tydlig kritik och förmedlat allvaret jag upplevt under våra möten. Sedan kan jag tänka mig att få mediechefer i Sverige tror att medarbetare ska säga upp sig, särskilt från ett drömjobb, och i en bransch där man är tacksam över att ha ett jobb.

Vad ska du göra nu?

– Jag ser fram emot att pröva nya spännande plattformar att arbeta på. Jag har ju redan startat en Substack (digital plattform för betalande läsare, red), och tänker erbjuda mina läsare ett nyhetsbrev där jag fortsätter att rapportera om amerikansk politik.

Läs även: Johan Hakelius: Vill vi verkligen bli påminda om det mörka kapitlet i vår gemensamma historia?

Läs även: Jon Åsberg: Jobbannons till Malin Ekman