Manal Masri: ”Jag hade förträngt att jag upplevt krig”

Luften dallrar av hetta och anspänning. På långt håll syns ett pansarfordon som står helt still, avvaktande, strax utanför den kurdkontrollerade staden Kobane i norra Syrien. Invånarna vet att det inte är en fråga om ifall IS kommer att försöka ockupera deras stad, utan om när.

I oktober 2014 tar IS över kontrollen av Kobane. Fyra månader senare återerövrar kurderna sin stad. Hur var det möjligt?

– Här kom ISIS med pansarvagnar och amerikanska vapen… ändå lyckades dessa kurder i Kobane, som är en liten stad, stoppa ISIS som tog över hela Mosul, en tvåmiljonersstad. Man måste förstå vad som stod på spel, det handlade om Kobanebornas hela existens, säger Manal Masri.

Hennes dokumentär Touching Freedom är en nervig inifrån-skildring av krigets fasor – inte bara i Syrien utan krig i största allmänhet, exempelvis det i Ukraina. Hon vill skildra människorna bakom dödsstatistiken och berätta om krigets vardag.

– Det jag vill är att väcka frågan vad vi hade gjort om detta hade drabbat oss.

Mitt i skräcken visas hur livet pågår som vanligt med matlagning, barnlekar, hushållsbestyr, hur kampvilja och livskraft sprudlar i dessa människor som vet att de kan bli dödade inom några timmar. Det återkommer glädjefyllda scener på kurder som radar upp sig framför kameran och skanderar sin kampslogan "resistance is life".

Manal Masri understryker att kurdernas kamp har pågått länge och att den fortsätter. Sveriges natoansökan har aktualiserat det.

– De sågs som hjältar fram till för bara några månader sedan, det var de som räddade oss från världens största terrorsekt. Men idag tar Sverige avstånd från samma kurder för att gå Turkiet till mötes. Jag vill visa vilka de här människorna är och ge dem en röst.

Dokumentärens centrala personer är Hussein och Jenkidar, själva kurder. De började 2014 dokumentera det kurdiska motståndet mot IS. De valde, tillsammans med många andra Kobanebor, att försöka befria staden från IS ockupation – och fick se sina egna familjer och vänner bli offer i striderna.

Manal Masri fick kontakt med Jenkidar och Hussein via sin moster som arbetar som rektor på en skola i Beirut där de idag jobbar extra som lärare. Det är Hussein och Jenkidar som har filmat samtliga scener från Kobane, vilket ger publiken ett unikt inifrån-perspektiv av kriget. Vi får se hur vissa av dem som stred mot IS kom tillbaka till sina anhöriga i form av livlösa kroppar med kulor i sig. Det är skakande scener.

– Det här är Hussein och Jenkidars berättelse. De vände kameran mot sina nära och jag riktade sedan kameran mot killarna när jag intervjuade dem om deras traumatiska upplevelser.

Det blir i filmen tydligt att det inte var soldater utan vanliga civila som försvarade sig mot IS – Hussein och Jenkidar själva, deras vänner, grannbarnen … I en scen visar en äldre kvinna några andra kvinnor hur man laddar en kalashnikov.

– Jag vill visa ögonblick som vi inte brukar se i dokumentärer.

Manal Masri är född i Beirut, kommer själv från en krigszon. Året hon fyllde åtta, 1988, flydde hennes familj från det långvariga kriget i Libanon. Dånet från skottsalvor och sprängningar tillhörde hennes vardag, titt som tätt fick de söka skydd.

– Jag har förträngt att jag är ett flyktingbarn som bär på erfarenheter av krig. Men arbetet med filmen gjorde att många minnen vaknade till liv.

Redan som barn visste Manal Masri att hon ville jobba med film och lyfta fram dem som ingen röst har i samhället.

– Jag tror det handlar om mitt behov av att visa på orättvisor, som beror på min uppväxt med kriget alldeles inpå. Jag undrade om inga såg vad det var som hände och ville berätta om det.

Hon har ofta skildrat rasism och utanförskap. Temat återkommer på sätt och vis i hennes nya serie för SVT som hade premiär nyligen, När jazzlegenderna kom till Sverige, där hon främst lyfter fram afroamerikanska giganter som Dexter Gordon och Quincy Jones. Det handlar om det musikaliska och sociala arv som deras barn har fått med sig.

– Jag var intresserad av vad den här historien kan berätta om samhället och utvecklingen idag. De här legenderna kom till ett Sverige som var välkomnande, de togs emot som gudar. Sedan växer deras barn upp och får en helt annan upplevelse av landet, som inte alls är lika välkomnande.

Det framgår att hon själv har upplevt rasism genom åren, men hur vill hon inte gå in närmare på. Däremot konstaterar hon att det inte varit lätt att hitta en social plattform i landet. De flesta av hennes vänner är heller inte födda i Sverige.

– Jag älskar Sverige men jag tycker det är vanligt att folk här bara umgås med människor som är likadana som de själva, som tycker likadant. Det gör att det är väldigt svårt att bli insläppt om man kommer från ett annat land.

Samma dag som vi träffas åkte hon ut till Botkyrka konsthall för att se en utställning. Hon nämner det tvärsnitt av samhället som blir synligt när man färdas på Röda linjen i Stockholm.

– Jag tog tunnelbanan från Östermalm till Botkyrka, och jag började nästan gråta. Det finns knappt en enda etnisk svensk när man har lämnat närförorterna. Man möter en helt annan verklighet. Hur kunde vi låta det gå så långt? Utanförskapet och segregationen blir så tydliga. Senast i morse läste jag i tidningen att ännu en ung kille har blivit ihjälskjuten.

I Sverige växte Manal Masri upp i miljonprogramområdet Lingängen, en förort i Malmö. Huset där familjen bodde var ett av de högsta i området, kallat Motetten. Idag finns Lingängen med på listan över särskilt utsatta områden där kriminaliteten håller på att ta över, men hon och hennes syskon hade en bra uppväxt.

– Vi hade grannar från världens alla hörn. Där fanns en amfiteater, en fritidsgård och ett Folkets hus. Mina bästa vänner idag bodde i samma trapphus som vi.

Även i Manal Masris förra dokumentär, Brev till en seriemördare från 2015, skildras rasism. Hon berättar om hur hennes bror höll på att mista sitt liv redan som 16-åring när seriemördaren Peter Mangs sköt honom bakifrån, då han var på väg till fotbollsträningen. Brodern överlevde, mirakulöst nog. Men under många år misstänkliggjordes han, bland annat i media. Det antyddes att han skulle vara inblandad i något kriminellt, att det var därför han blivit skjuten.

– Man skuldbelade offret. Det handlade om strukturell rasism, att han var brun. För mig var det viktigt att lyfta fram detta i filmen. Jag vill att vi ska prata om rasismen.

Manal Masri skildrar i sin dokumentär hur hon tar kontakt med Peter Mangs i fängelset för att försöka få klarhet i hans tankar, förstå varför han sköt. Helst också få ett erkännande från honom, han är ännu inte dömd för mordförsöket på hennes bror.

Efter skjutningen splittrades familjen. Mamman ville skydda sin son och flyttade med honom till Beirut.

– Det som hände är såklart ett trauma, men vi är en stark familj, vi har varandra. Det finns en stor trygghet i det och då tror jag man kan gå igenom vad som helst. Vi har klarat oss relativt bra.

Idag föreläser Manal Masris bror om rasism och hon är själv involverad i en grupp som arbetar för att upprätta ett antirasistiskt monument i Malmö. I höstas sa kulturnämnden ja till idén om ett permanent offentligt konstverk.

– Det har inte gjorts något sådant projekt tidigare i Sverige. Jag har så gärna velat att staden ska bekräfta de här rasistiska dåden som skett. Nu blir det en plats i Malmö där människor kan samlas och dela djupgående diskussioner om rasism.

***

Läs även: Jenifer Malmqvist: "Barns sorg är randig"

Läs även: Åsne Seierstad: "Jag trivs bäst i Sverige"