Markus Allard: ”Därför är jag populist”

Lokalpolitiska debatter brukar inte dra någon större publik. Inte ens i egna kommunen. Men sedan några år tillbaka har Örebros kommunfullmäktigemöten kommit att väcka uppmärksamhet i hela Sverige. Filmer från mötena har blivit virala. Följare bänkar sig för att titta på sammandrabbningarna i realtid. Örebro har inte fått så mycket uppmärksamhet sedan kungen besökte… Arboga.

I centrum står Markus Allard, grundare av Örebropartiet 2014. Fyra år efter start kom partiet in i kommunfullmäktige med en marginal på endast tolv röster. I årets val växte partiet och samlade åtta procent av rösterna vilket ger fem mandat – man blev det femte största av nio representerade partier i kommunen.

Örebropartiet har kallats "blå vänster". Skeptiskt till invandring och identitetspolitik; positiv till hårda tag mot brott; med en stark tro på jämlikhet. Enligt hemsidan tycker partiet att "politiken har svävat i väg, varmed vi ser det som vårt syfte att ta ner politiken på jorden igen. Vår politik har en lokal prägel där vi vill sätta folkets intressen i första hand."

På det viset lyckas man reta etablissemanget till vansinne. Några rubriker ur lokaltidningen Nerikes Allehanda: "Markus Allard leker Lenin och trollar med skattebetalarnas pengar", "Markus Allard kommunicerar som sovjetiska kommunister", "Angrep Allard med Hitlerslogan: Jag ramar in skiten", "Markus Allard ljuger om NA".

– Jag spelar in samtalet, så du vet det, säger Markus Allard vid två tillfällen under vårt samtal.

– Det gör jag också, svarar jag.

Han verkar nöjd med det. Det är vi bägge. Det innebär att det inte behöver råda några diskussioner om hur orden faller. Även nu, i skrivande stund, är jag tacksam för det. Allard har ett mycket mustigt språkbruk.

– Jag startade partiet när jag fortfarande var en regelrätt jävla idiot. Det var ett gäng radikala vänsterungdomar jag hade runt mig, säger han.

Fem år tidigare, som gymnasist, hade Allard ansökt om medlemskap i Vänsterpartiet. Men mottagandet blev kyligt.

– Som blyg tonåring gick jag in i deras möteslokal och sa hej. Ingen svarade. Jag sa att jag ville vara med i partiet. Då säger någon att jag kan gå med i Ung Vänster i stället.

Men någon Ung Vänster fanns inte i Örebro. Så han tog saken i egna händer.

– Jag fick själv lov att starta upp Ung Vänster i Örebro. Jag var en förvirrad kille med mycket ångest. Hade ingen aning om hur man startar ett förbund och hade ingen mentor. Jag jobbade på och uppfann hjulet säkert tio gånger om, säger han.

Men sedan lossnade det. Inför valrörelsen 2010 blev han anställd som ombudsman för Ung Vänster. Det visade sig efter valet att han personligen stått för hela tio procent av medlemsvärvningen i hela landet.

– Det innebar inte att jag var bra. Det innebar att alla andra i Ung Vänster var dåliga, säger han.

Men nu hände något i Örebrovänstern. Trots den framgång han bidragit med bemöttes han med misstänksamhet hos moderpartiet i Örebro. Han hade kommit att bli en maktfaktor internt.

– I början är människor inom vänstern sjukt inställsamma. Men man ska hålla sig på mattan, annars skiftar attityden. Jag minns hur ledsen jag blev när jag märkte att människor som jag trodde tillhörde samma lag, plötsligt började vända sig emot mig.

Nu kunde han nämligen styra utfallet i de interna valen genom att uppmana sina anhängare att kryssa de kandidater han föredrog till valsedlarna.

Konflikten mellan Allards Ung Vänster och moderpartiet i Örebro eskalerade. Till en början blev han borttvingad från skoldebatterna.

– Det man säger officiellt är att jag har ett fruktansvärt språkbruk. Men jag vann ju de där jävla debatterna.

Det fortsatte med att Vänsterpartiet bytte kod på sin frankeringsmaskin så att Ung Vänster inte kunde skicka ut brev. Det slutade med att Markus Allard och en lång rad av ungdomsförbundets medlemmar i stället blev medlemmar i moderpartiet. Tillsammans med andra i partiföreningen röstade de fram ett annat resultat än vad ledningen vill ha. Enligt det resultatet skulle Markus Allard hamna i topp på riksdagsplats.

– De får panik. De river upp resultatet från medlemsmötet och bestämmer att ett nytt möte ska hållas för att få "rätt resultat". Det är äkta Sovjet-style. Ingen talar direkt med mig. I stället händer det saker bakom min rygg. Vi hade gjort rätt enligt stadgar, säger han.

Och det är nu, i december 2013, som helvetet brakar loss på allvar för Markus Allard – en tid han ser tillbaka på som ett personligt trauma.

– Två dagar före mötet ringer SVT upp mig. De hade fått ett anonymt tips om att jag gillade vänsterextrema och våldsbejakande sajter på Facebook.

Tipset stämde. Han hade samröre med den våldbejakande vänstern på den tiden. Något som han i dag tar starkt avstånd från. Men just då såg han det som en garant för att kunna hålla på med politik.

– Jag upplevde att människor ur den våldsbejakande vänstern fungerade som ett slags livvaktsstyrka för mig. Jag berättade för SVT att jag betraktade deras närvaro vid demonstrationer som ett skydd och en trygghet. Jag sa också att jag inte tänkte be om ursäkt för det.

Han menar att han även blev offer för förtals- och smutskastningskampanjer. I ett hemligt internt dokument påstod partiet att han bland annat skulle ha saboterat en buss. Något som han hävdar byggde på förfalskade bevis i form av fejkade mejl från bussbolaget.

– Jag mötte dagligen de här falska kräken som kom med sina falska leenden, men bakom ryggen riktade de anklagelser mot mig eller lajkade anklagelser i sociala medier. Jag mådde skitdåligt och var mer eller mindre suicidal, säger han.

Men hans sätt att bemöta SVT, och att inte ta avstånd från den våldsbejakande vänstern, ledde till att han steg ännu mer i aktning hos dessa grupper. Det blev grunden till Örebropartiet.

– Det var inledningsvis en förvirrad period och i mångt och mycket ett projekt för radikala vänsterkids. Men jag började här få ett nytt sätt att se på politiken och vi fick successivt ett skifte i medlemsbasen.

Han kom att alltmer adressera de verkliga problem som folk upplever.

– Vi började fråga oss vad som var relevant i människors vardag. Är radikalfeminismen relevant? Nej. Är frågan om hur många kön som finns relevant? Nej.  Är gamla mossiga resonemang om huruvida Sovjet var en arbetarstat relevant? Nej.

Han upprördes av skatteslöseri och kommunala skrytprojekt som genomfördes samtidigt som utanförskapet växte.

– Jag tog frågan till nutid. Vilken klass tjänar egentligen på den förda migrationspolitik som lett till utanförskap och kriminalitet?

Många av hans gamla anhängare började hoppa av partiet, den egna insatsen växte. Han hade siktet inställt på kommunfullmäktige 2014 och cyklade runt med ryggsäcken full med flyers som han delade ut till hushållen. Villaområdena tog han nattetid, för att kunna dela ut i hyreshusområdena dagtid, då portarna var olåsta.

– Jag gick verkligen all in. Inte nog med att jag tröttade ut mig fysiskt. Jag gjorde dessutom av med i princip alla mina besparingar. Till slut fick jag i alla fall stå där med pungen i brevlådan.

Örebropartiet fick nämligen inte mer än 1,14 procents röster i valet 2014. Långt från de tre procent som utgör spärren. Det blev ett rejält bakslag – men också en hälsosam läroprocess.

– Mitt intresse för politik svalnade inte, i stället såg jag hur mitt tänkande förändrades.

Tillsammans med debattören och skribenten Malcom Kyeyune har Markus Allard en podcast där de utmejslar sin politiska åskådning som kortfattat går ut på att ta den marxistiska tanken om klasskampen och omsätta den till dagens samhälle.

– Dagens vänsterrörelse säger sig vila på marxismens grund. Men det finns inga spår kvar av verklig marxism i den. I stället har den urartat till ett identitetspolitiskt träsk där man diskuterar nonsensfrågor, som hur många könsidentiteter det finns.

Allard menar bland annat att motsättningen mellan arbetare och kapitalister inte representerar den enda klasskonflikten i samhället. Han menar att det också finns en mellan produktiva klasser och vad han kallar för transferiatet.

Det senare består av människor som lever av skattepengar, eller transfereringar, för att använda en nationalekonomisk term. Därmed avses inte de av samhället nödvändiga yrkespersonerna, som till exempel, lärare och läkare, som är nödvändiga för ett samhälles fortlevnad – utan personer som parasiterar på systemet utan att tillföra värde. Exempel är genusvetare, mångfaldsstrateger, HBTQI-certifikatörer. I viss mån även journalister (inom public service). Det finns även ett lägre skikt av transferiatet – de bidragsberoende, framför allt den stora massa av arbetslösa invandrare som har kommit att hamna i utanförskapsområden.

Det är denna politiska analys som har varit kärnan i Örebropartiet och som han har drivit i kommunen.

Är Örebropartiet ett populistiskt parti?

– Ja, vi är ett klassmedvetet parti. Populism har kommit att betraktas som ett skällsord i politiken. Motsatsen är elitism. Populisten vill att folket ska styra och därför är jag populist. 

Samtidigt menar han att populism inte handlar om att erbjuda alla vad alla vill ha och säga vad alla vill höra.

– Jag är den sista att lova guld och gröna skogar. Jag säger att budgeten är ändlig, säger han. 

Det primära fokuset, menar han, är att värna kärnverksamhet som vård, skola, omsorg och fungerande vägar. Han nämner flera exempel på "skatteslöserier": 

– Jag tänker på idiotsatsningar som kulturkvarter och superbussar, eller att finansiera ett kromat äppelskrutt, föreningspengar till islamister och allehanda hittepåjobb från transferiatet. För att satsa på något behöver man skära ner på något annat. Här är vi tydliga i våra prioriteringar. Folket först.

Vad siktar du på nu?

– Jag har hela tiden tänkt att bygga ett parti på riksplan, men genom att börja med flera kommunala partier. Det kommer inte att gå helt enkelt. Målet om riksdagen framstår som mer lättuppnåeligt när man precis börjat bygga, men ju längre fram man kommer på den politiska banan - desto mer inser man hur mycket jobb som krävs. 

Men då heter det rikspartiet något annat än Örebropartiet?

– Jag har fått höra det så många gånger att jag har börjat tänka, fan vad punk det vore om det ändå fortsätter heta Örebropartiet.