Mårten Andersson: ”Man väljer sina krig”

I komikern Mårten Anderssons förra soloshow Under ytan (2015) berättade han öppenhjärtigt om flyktbeteenden och ett tragiskt kicksökande – alkoholstinna fester, tjejer och ett ständigt bekräftelsebehov – som bokstavligen drev honom under ytan en särskilt destruktiv natt. 

Höggradigt berusad – med räksallad i håret, nyss nobbad av en dörrvakt raglade han ner i Stockholms ström. Bara några sekunder från att drunkna, blev han räddad av tillskyndande krogpersonal. 

I slutet av showen formulerade Mårten en dröm: en framtid med familj, barn och ett hus med bärbuskar. Och drömmen blev sann. I dag lever Mårten i villa i stockholmsförort med fästmö och två små söner. 

– Jag har gått från att jaga kvinnor i säng till att jaga småbarn i säng… Mina småbarn kanske jag ska lägga till, säger han och skrattar högt.  

Men nya livet är inte friktionsfritt. Om det handlar nya showen  Mårten Cvetkovic. Med hans egna ord en föreställning om "att gå från att vara singel till att ha familj med småbarn; risken att bli en sittkissande gnällig gubbe; och en massa kulturkrockar och fördomar". 

En ruggig marskväll ser jag en provföreställning på en liten scen i Hägersten. Två saker framstår tydligt: 

Föreställningen kommer att bli väldigt bra. 

Mårtens liv berättar mycket om oss svenskar; inte minst oss män. 

Så vi tar en pratstund. Vem är Mårten Cvetkovic? 

– En röst i mitt huvud jag hört mer och mer ofta sedan jag träffade min fästmö, Stasha. Hon är från Serbien, med mansideal väldigt långt från Sveriges. Och när det metrosexuella svenska möter det stenhårda Balkan, blir det förstås krockar. 

Cvetkovic är alltså ett slags alter ego, en självutnämnd mentor, som försöker göra Mårten till en Balkan-man. 

– En riktig man som byter oljefilter, inte blöjor. Han källsorterar inte, kör inte elbil, och sitter inte ner och kissar. En riktig man slåss med björnar. Det är skämtsamt naturligtvis – men med mycket sanning i. 

I grunden backar Mårten upp den svenska mansrollen. 

– Det är bra att vi möts av uppskattning när vi byter blöjor, vårdar vårt utseende, är öppna med känslor och är självklara med kvinnans rätt att göra karriär. 

Samtidigt är bilden inte svartvit.  

– I Sverige finns tendensen att se allt traditionellt som fel. Killar ska gärna leka med dockor, tjejer med bilar. Men om allt hela tiden omprövas faller fundamenten i tillvaron. Tydligheten på Balkan innebär vissa vinster. 

Vid sina besök i Serbien får Mårten sina svenska perspektiv duktigt ställda på huvudet. Som i skidliften en gång. Vid avstigning fick han den järnhårda och tunga korgen i huvudet och höll på att tuppa av. Liftvakten, med cigg i mungipan skällde ut honom för hans klantighet.  

– Han tittade på mig med sånt förakt. Det var som att han tyckte att jag hade repat hans lift med min kluvna hjälm. Noll empati. I Sverige är vi ju mycket mjukare. Det hade kommit en snöskoter med fårskinnsfällar och varm choklad och satts ihop en krisgrupp typ… Ibland kan jag med se med viss beundran den på serbiska bit-ihop-attityden. 

Han tycker att han själv är för känslig, att han tar saker för personligt. 

– Jag får byta blöjor på min yngsta son men inte natta honom. Tydligen är jag hans personliga bajsbetjänt… Du är inte min pappa, har han sagt, och jag blir jätteledsen. Samtidigt som komikern i mig ser att det är guld! 

Själv har han många terapitimmar bakom sig och är inte rädd för att utforska sin mansroll, i likhet med männen i uppmärksammade SVT-serien Tre pappor, vilka i media förlöjligades för ett överdrivet ifrågasättande av mer traditionell manlighet. 

Han väljer här att polemisera mot frispråkige debattören Jan-Emanuel, som lutar åt det "mer serbiska" hållet. 

– Han har skrivit "du är inte den viktiga, det är barnen". Men hur ska man vara en bra pappa om man inte mår bra själv? Visst, släng miljöaktivister från Centralbron och lyft 300 kilo i bänkpress – bra, för dig. Men du kanske exploderar ett år senare.

För att nu komplicera bilden en smula. I Stashas och Mårtens förhållande tvingas de hantera hela tre krockar: man/kvinna, svenskt/serbiskt; plus väldigt olika inställning till exempelvis städning. 

Mårten gissar att de båda har något slags bokstavskombinationer. Han är städneurotiker: "delvis för att hantera mitt inre kaos". Hon är ett vandrande bombnedslag med gravt uppskjutarbeteende. 

– Hon tycker jag är för svensk när jag vill ha det fint, men hur kul är det vandra på müsli och att alla snorpapper konsekvent hamnar utanför papperskorgen? Hennes garderob ser ut som om någon slängt en handgranat i den, medan jag har tröjlådor för olika färger, tröjor som jag viker.  

En dålig dag slänger han ner det aldrig nedfällda toalocket så det nästan blir sprickor i porslinet, en bättre dag kommenterar han skämtsamt att hon tydligen ser avloppet som ett konstverk att visa upp. 

– Det är inte så mycket grejen i sig jag stör mig på, det är att hon inte möter mina behov, medan jag försöker möta hennes. Men det har blivit bättre. Och min terapeut har påmint mig om att vara storsint, hon har ju bytt liv, land och jobb för min skull. 

Hur ser Stasha på Sverige? 

– Att vi haft en feministisk frammarsch som är ojämförbar med Serbien och att vår infrastruktur och vårt politiska system är överlägset. Men också att vi är ensamma robotar som inte pratar med varandra. Att det i Serbien finns en generositet mot varandra i en levande kultur, fast man har mycket mindre. 

Håller du med?  

– Delvis. Vi är kallare. Kommunicerar med arga lappar, och vid en busshållplats ställer vi oss så långt ifrån varandra som möjligt. Och när vi träffas, möts vi sällan på riktigt. I stället odlar vi narcissisten i oss och jagar likes. Men om du bryter igenom vårt skal är vi svenskar fantastiska. När du lär känna en svensk på djupet har du en riktig vän för livet. 

Mårten har i närmare 20 år haft en central roll i humor-Sverige genom sitt produktionsbolag, Knakelibrak och mer kända varumärket RAW comedy club och artistförmedlingen Bokalive.se. Han har flera anställda, driver en comedy-klubb, producerar andra komiker, erbjuder management, utvecklar format för TV och streamingplattformar. 

Från sin position har han kunnat följa hur komedins gränser flyttats. Skämt som tycks rumsrena anses 5-10 år så hemska att komikern straffas. Ett känt exempel är amerikanska Kevin Hart, som skulle lett Oscarsgalan 2019 men sparkades på grund av skämt-tweets från 2010 som ansågs homofoba. Alltså ett fall av deplattformering, eller "cancelleringskultur".

Ett svenskt exempel Mårten tar upp: Mr Cool, artistpseudonym för komikern Simon Gärdenfors. 2015 gav Gärdenfors ut låten Knulla barn, en drift med den aggressiva sexualretoriken hos upphöjda amerikanska rappare. Tre år senare blev låten hett rubrikstoff och Gärdenfors i stort sett uthängd som pedofiliförespråkare. 

– Starka influencers som Elaine Eksvärd och Patrik Sjöberg krävde att arrangörer skulle avbryta samarbeten med Gärdenfors. Men vad folk glömmer är att humor är färskvara, precis som böcker och konst – och ofta i ännu högre grad. Skämten är avtryck från den tid de skrevs i. Men gränserna förändras ju hela tiden, med världen. Ta bara inställningen till homosexuella och invandring, där har det ju hänt en massa på bara 10 år. 

Själv har du dragit stenhårda skämt genom åren, på Raw och i sociala medier – känner du själv en rädsla? 

– Inte för de gamla grejerna – men i den stund jag överväger nya skämt, ja, då kan det skapas en viss rädsla. Man väljer sina krig. Är skämtet inte värt det eventuella besväret, då struntar jag i det. 

Han exemplifierar med ett skämt han gillar. En amerikan och en ryss och en arab pratar om rymden, och ryssen skryter om att man var först ut i rymden. Amerikanen kontrar med att USA var först på månen. Araben säger då att hans folk ska vara först på solen. "Men ni kommer ju att brinna upp", säger de andra. "Det är lugnt, bror", säger araben. "Vi åker på kvällen". 

– Jag tycker det är kul och kanske skulle dra det på en privat fest – men inte på sociala medier. För folk skulle kunna bli superarga. Alltså det är ju bara ett skämt! Men så ska folk analysera det och läsa in åsikter och politiska ställningstaganden och allt möjligt. 

Vi betalar alltså ett pris på den politiska korrekthetens altare: Vissa skratt kommer aldrig att skrattas, för att vissa skämt aldrig kommer att dras. Eller? 

– Visst är det så. Politisk korrekthet kan vara av godo, verkligen, utifrån att respektera minoriteter och inte slå alltför hårt neråt, när det kan skada. Men om humorn inte vågar ligga nära gränsen, då blir den sämre. 

***

Läs även: "Vem fan vill duga som man är?"

Läs även: Jonatan Unge: "Som mest hade jag tio prickar i registret"