Mats Jonsson: ”Jag kritiserades för att inte vara nog aktivistisk”

Minnena är så levande ännu, nu trettio år senare. Högskolan, våra små studentlägenheter och Kåren där vi drack billig öl, dansade och pratade framtidsdrömmar över ett glas – eller fem. Allt låg framför oss, allt var ännu vårt att erövra.  

Jag minns vår lilla udda trio: jag, Mats Jonsson och väninnan Mia. Likt alla i klassen på Journalisthögskolan kom vi från olika delar av Sverige. Vi var yngst, hänvisade till varandra, där i den tredje årskullen journaliststudenter i Sundsvall. 

Allt är borta nu; Kåren, de andra pubarna vi gick på och högskolan, den är ombyggd.  

Alltså bestämmer Mats Jonsson och jag att vi ska ses i Stockholm i stället. Han har hållit ännu en föreläsning om sin hyllade bok När vi var samer och vi möts på Tennstopet, en gång ett klassiskt murvelhak.  

– Det är fint att vara i Stockholm ibland, nu när jag inte måste bo här, säger Mats och hugger in på vår gåsmiddag.  

Till vardags äter han och familjen mest vegetariskt, men han är ingen dogmatiker, då och då smakar en god köttbit fint. Han sitter inte på höga hästar och jag kommer att tänka på vår ungdoms stundtals heta politiska diskussioner. Nog hade Mats en bild på Lenin på väggen i studentlyan, visst, men han var inte som många i dagens debattklimat; vi lyssnade på varandra, lärde, grävde inte skyttegravar.  

Som ung var han också mer osäker, uppvuxen i lilla Bollstabruk utanför Kramfors, alltför begåvad och annorlunda för många i klassen, och alltför snäll och känslig för att kunna slå tillbaka mot de avundsjuka mobbarna.  

Han ville ut, bort, och efter Journalisthögskolan var Stockholm det självklara valet, också för att kunna förverkliga sina ambitioner, att bli serietecknare. Han blev inte bara det, utan chef för hela Galago Förlag, gav ut kritikerrosade seriealbum och skrev böcker och kulturartiklar vid sidan om. Träffade hustrun, en bibliotekarie som delade såväl kärleken till böcker som hans patos för allas rätt till utbildning och litteratur. Och sen kom dottern Ellen, nu 16 år. 

– Vi var i Berlin nyligen, det kändes viktigt för mig att tillsammans med henne besöka platser som betytt så mycket för mig under min ungdom framför allt.  

Det var också dotterns frågor om hans bakgrund som fick honom att bryta den tystnad som omgärdat hans släkts historia.  

– I tioårsåldern fick jag veta att farfar varit renskötande same och sedan tigit om det in i döden. Länge brydde jag mig inte så mycket om det. Men det ökade genomslaget för samisk kultur fick mig att läsa böcker och se filmer och gå på utställningar. Det väckte något hos mig.  

Droppen var när han berättade för Ellen om hennes bakgrund. Då var hon i tioårsåldern och blev oerhört nyfiken. Men precis som Mats Jonssons egen pappa, hade han inga svar.  

– Då kände jag att det inte kunde fortsätta så här, i generation efter generation. Jag måste ta reda på farfars historia och göra en bok om den. Det är så jag löser alla mina problem, jag gör böcker om dem, säger han med ett skratt. 

I motsats till de mer kända fjällsamerna är skogssamernas historia höljd i dunkel. 

– När jag började på boken var nyfikenheten min främsta drivkraft. Men ju mer jag läste och släktforskade och grävde i arkiv, desto mer började jag känna. Hur kan det komma sig att jag, barnbarn till en skogssamisk renskötare, inte visste vad en skogssame var? Hur kan det komma sig att de allra flesta svenskar med stor sannolikhet inte vet det?  

Mats Jonsson säger att det bottnar i en medveten statlig politik under 1800- och 1900-talen, då skogssamerna skulle assimileras eller förflyttas och sluta existera som folkgrupp eftersom deras renskötsel var i vägen för skogsindustrin och jordbruket.  

–Politiken gentemot skogssamerna uppfyller alla kriterier för ett kulturellt folkmord. 

Efter flera års arbete kom När vi var samer ut hösten 2021. En berättelse som börjar med att Mats farfar dör och att dennes förslutna och förbjudna svepask öppnas. Där i ligger foton från renskiljningar, brev från lappfogden i Västerbotten och andra ting – Pandoras skrin var öppnat. 

Boken augustprisnominerades 2021. En mer eller mindre enig kritikerkår hyllade både dess viktiga innehåll och Mats Jonssons förmåga att i serieform skildra en så komplex historia. Men han fick också negativ kritik för att han inte var mer svartvit och konfrontativ. 

– När jag arbetade med boken var jag noga med att sätta saker i sitt sammanhang. Ett exempel… när jag skildrar avrättningen av Lars Nilsson, den enda same vi säkert vet dödades för sin tro, nämner jag också hur häxprocesserna kostade 71 personer livet i mina hemtrakter.  

Han avfärdar anklagelserna om att han inte är tillräckligt aktivistisk. Förklarar att det bara vore kontraproduktivt att skriva folk på näsan. Fakta talar för sig själva. 

Våra tomma fat bärs ut, skånsk äppelkaka bärs in, ljudnivån på Tennstopet blir allt högre och Mats får höja rösten. 

– Å ena sidan är jag förstås väldigt glad över mottagandet. Sedan boken kom ut, har jag varit ute på en ständig turné och fått föreläsa om den på allt från små biblioteksfilialer i inlandet till Kungliga biblioteket och Forum för levande historia. Å andra sidan… att anklaga staten för kulturellt folkmord är ju att sticka ut hakan en smula, men det har inte skapat någon debatt alls utanför samiska sammanhang.  

Trots att den historia han beskriver har en enorm relevans för stora konflikter i dag, om renskötseln och skogsbruket och gruvdriften och hela den gröna omställningen, så föredrog kulturjournalister och opinionsbildare att ta fasta på att han i en intervju råkade säga att han blev folkilsk av att bo i Stockholm.  

– Detta drog gång "Stockholmsdebatten", som höll på i flera månader förra hösten. Det är fan ynkligt, säger Mats Jonsson. 

Det var 2019 som han och familjen valde att lämna Stockholm, och återvända till hans gamla trakter, men på andra sidan älven, i natursköna Sandslån. Där finns tid att tänka och att höra de sjungande tystnaderna. Att ha grannar på riktigt, mata fåglarna och skriva med svindlande utsikt över skog och vatten.  

Mats Jonsson säger att han aldrig hade kunnat flyttat hem tidigare, men nu har han plattformen och även distansen till självbelåtna stockholmare. Det ger perspektiv och förståelse, att bo i ett Sverige långt ifrån makten och pengarna. 

– Alltså, Stockholm GJORDE mig ju folkilsk. Det myllrande kultur- och nöjesliv som drog mig dit på nittiotalet har alltmer ersatts av gym, mäklarkontor och Espresso House, av likformighet.  

Han trivs mycket bättre i Kramfors kommun, kallar den för en "typisk bruksort på dekis som tuggats upp och spottats ut av storindustrin", men tycker samtidigt att detta alstrar ett slags vildvuxen kreativitet i skärningspunkten mellan idealism och entreprenörskap.  

Nu känner Mats Jonsson att han är på rätt plats i livet och han räds inga spöken från det förgångna. 

– Det var rätt speciellt att plötsligt handla på samma Ica som ens gamla mobbare. Hade någon sagt till mitt 20-åriga jag att jag skulle flytta hem, hade jag hånskrattat. Men jag har hamnat på den plats i livet jag ville, jag har fått allt jag kunnat drömma om som tonårig serietecknarnörd och mer därtill… så orka bry sig om dem.  

Han har inget behov av revansch längre, tänker lika lite på dem nu som de antagligen tänker på honom. 

– Jag hoppas kunna fasa ut turnerandet snart, så att jag kan sätta i gång med något nytt. Jag har alldeles för många bokidéer, till exempel en barnbok om min farfars mormorsmors kusin som led av gigantism och visades upp över hela Europa, bland annat för drottning Victoria och Karl XIV Johan. Efter hennes död ställdes skelettet ut på museum och troddes ha förstörts i en brand 1892, tills hennes sotiga kvarlevor hittades i en låda på Karolinska Institutet, nu i våras. Det känns som ett öde värt att skildra. 

*** 

Läs även: Manal Masri: "Jag hade förträngt att jag upplevt krig"

Läs även: Åsne Seierstad: "Jag trivs bäst i Sverige"