Michail Sjisjkin: ”Jag tvivlar på att Ryssland skulle bli demokratiskt”

Vill man befria sig från myterna om den gåtfulla ryska själen kan man knappast göra något bättre än att lyssna till Michail Sjisjkin. För att förstå ryssarna, säger han, ska man inte låsa sig vid kommunismen eller den ortodoxa tron. Den verkliga nyckeln till det ryska samhället är fånglägermentaliteten. En fjärdedel av befolkningen har suttit i läger eller haft släktingar som antingen varit fängslade eller arbetat som vakter i lägersystemet.

– Det innebär att en kriminell subkultur med förbrytarslang, normer och fängelseattityder har blivit den grundval som hela samhället vilar på. De hårdaste fångarna i lägret får de bästa britsarna, och har rätt att stjäla de svagare fångarnas kläder och matpaket. Alla lever efter fängelsekulturens oskrivna lagar.

Få ryssar ler mot främlingar i affärer eller på gatan. Anledningen till det, förklarar Michail Sjisjkin, är lägren. Där ler man inte mot sina medfångar. Om någon närmar sig dig med ett leende verkar det falskt och motbjudande, för det påminner om en svagare fånges försök att smöra för en starkare. Hans slutsats är att fånglägren har fungerat som en skola för slaveri. Vad människor har lärt sig i lägren tar de med sig när de släpps ut i samhället.

– De trauman som folk har varit med om – brutalitet, tortyr, förnedring, uppdelningen i väktare och slavar – lagras i kroppen och förs vidare till familjen och omgivningen. Den vardagliga brutalitet som är normal i mitt land är skrämmande. Tolerans är en närmast okänd egenskap.

Sjisjkin är född 1961 och bor sedan 1995 i Schweiz. Hans familjehistoria är en miniatyrversion av det konfliktfyllda ryska 1900-talet. Farfadern dog i Gulag. Modern var ukrainska; fadern var ubåtssoldat under andra världskriget. Den stolthet han som barn kände över att ha en krigshjälte till far grumlades när han senare insåg att fadern hade torpederat båtar med flyende civila från Baltikum.

För sina romaner har Michail Sjisjkin belönats med Rysslands tre största litteraturpriser, men 2013 fick han definitivt nog av regimen, och vägrade delta i den ryska utställningen på bokmässan Book Expo i New York (det vill säga före annekteringen av Krim). Tre av hans romaner finns översatta till svenska.

När jag läser Erövringen av Izmail (2020, övers. Mikael Nydahl) fascineras jag av att Sjisjkin lyckas kombinera ett rasande angrepp på det ryska samhällets korruption och grymhet med känsliga iakttagelser som bara kan komma ur en oskadd, inlevelsefull blick på världen. Berättaren tillbringar en natt i häktet med en enögd man, som bara har några skinnveck istället för öga: "I halvmörkret i cellen kunde man se hur de där vecken än slogs ihop, än öppnades, som om en stor luden nattfjäril hade suttit i ögat på honom."

Om jag själv var tvungen att ljuga, om jag levde i konstant rädsla för våld, skulle jag inte upptäcka eller minnas sådana detaljer. Jag frågar Sjisjkin hur det är möjligt att bevara sin författarblick i ett land som är så genomsyrat av cynism som Ryssland.

– Kanske är det ett sätt att överleva. Den som är konstnärligt lagd kan bara försvara sig mot det samhälleliga förtrycket och mot statens aggressiva mentalitet genom att skapa en alternativ värld där humanistiska värderingar gäller. Mina förebilder har varit Sjostakovitj med sin musik, Tarkovskij med sina filmer och Boris Pasternak med sina dikter.

Vad händer med litteraturen i ett samhälle där lögn är det normala?

– I den ryska litteraturen finns en lång tradition av att tala sanning, även i situationer när det är farligt. Författarna har använt sig av antydningar och allegorier, och läsarna har perfekt förstått vad det handlat om. Under stalinismen läste folk Kornej Tjukovskijs sagor om den mustaschprydda kackerlackan som terroriserade de andra djuren, och alla visste vem det syftade på. Nu är situationen annorlunda. Litteraturen har förlorat sin roll som sanningssägare, och folk hämtar sin information från internet.

I sin bok Frieden oder Krieg, som nästa år kommer i svensk översättning på Fri Tanke, beskriver Sjisjkin hur den ryska mentaliteten har utvecklats ur tusen år av våld och korruption. Boken kan läsas som ett svar på den ukrainska författaren Oksana Zabuzjkos uppmärksammade debattartikel om den ryska litteraturens skuld till kriget i Ukraina (DN 29/4 2022).

Zabuzjko anklagade ryska författare från Dostojevskij och framåt för att de sympatiserade med brottslingarna i sina böcker. Sådana sympatier borde inte förvåna någon, förklarar Sjisjkin. I ett land där alla lever utanför lagen, för att det är enda sättet att klara sig i ett genomkorrumperat samhälle, och där människorna är rättslösa inför sina än mer korrupta herrar, betraktas den som åker fast inte som brottsling utan som en broder. I morgon kan det vara din egen tur.

Man kan fråga sig om det finns något ögonblick i den ryska historien från Gorbatjov till Putin då landet haft chansen att utvecklas i en bättre riktning. Michail Sjisjkin berättar att han arbetat som tolk i Schweiz i många år, och har sett hur de schweiziska bankerna tvättat ryska pengar. Demokratierna i Väst har gärna tagit emot de förmögenheter som regimen stulit från de ryska medborgarna, konstaterar Sjisjkin. För att stoppa Putin hade Väst bara behövt följa sina egna lagar.

– Utan stöd från korrupta politiker i Väst hade det varit omöjligt att etablera en kriminell regim i Ryssland. Nu har Putin svikit sina beundrare. Ingen västlig politiker har gjort mer för Natos östutvidgning än han. Putin framstår inte längre som en brutal machoman som sitter säkert i sadeln, utan som en fetlagd dvärg, som gömmer sig bakom ett oändligt långt skrivbord.

Sjisjkin är övertygad om att Ukraina kommer att vinna kriget. Jag hoppas att han har rätt, men även den som önskar sig en ukrainsk seger bör vara realistisk nog att inse att det inte kommer att vrida klockan tillbaka till världen som den såg ut tidigare. Jag frågar vilken framtid han tror att vi kan vänta oss efter en rysk förlust och hans svar blir att landet kommer att kollapsa i en politisk och ekonomisk katastrof.

– Efter Sovjetunionens fall genomförde vi aldrig någon avstalinisering. Det fanns inga Nürnbergrättegångar för gamla kommunister, och det ledde till en ny diktatur och ett nytt krig.

Det viktiga, enligt Michail Sjisjkin, är att Ryssland först och främst erkänner sin skuld för vad som har skett. Insikten om det kollektiva ansvaret för de brott som begåtts under Putins regim är en nödvändig förutsättning för att Ryssland ska kunna återfödas.

– Men jag ser ingen makt som skulle kunna genomföra den grundliga avputinisering som krävs, tillägger han.

Hur kommer kollapsen att se ut?

– Den ryska federationen kommer att upplösas. Den är havande med nya statsbildningar på samma sätt som Sovjetunionen var i slutet av sin historia. Kommer vi att få ett antal demokratiska republiker som avskaffar sina kärnvapen? Det tvivlar jag på.

Sjisjkins förutsägelse är att i de första fria valen kommer befolkningen att rösta på den starke man som lovar rädda dem från kaos och anarki, och Väst kommer att samarbeta med de nya diktatorerna. Den ryska historien biter sig i svansen, ännu en gång.

Och Putin?

– Han kommer att försvinna, men de emotionella behov han exploaterade kommer inte att försvinna med honom. Jag är rädd att hans tron inte kommer att stå tom länge.

***

Läs även: Sverige är godtroget gentemot Kina

Läs även: Masih Alinejad: "Slöjan är som Berlinmuren"